Igår hade vi vårkonsert med kyrkokören.
Det var, om jag får säga det själv - och det får jag ju, en mycket bra vårkonsert.
Men jag har haft en del vånda innan.
Jag har nämligen varit väldigt förkyld. I början av veckan hade jag ingen sångröst.
När jag blir förkyld så får jag ont i leder och min rygg slutar samarbeta.
Jag har haft djäfvulskt ont i ryggen under veckan.
Jag har haft mycket att göra, jag har varit sjuk och jag har haft ont.
Dessutom har det varit trökväder och kallt.
Gårdagen genomfördes på en shysst blandning av nässpray och starka värktabletter.
Men alltså - vilken dag!
Slog upp mina blå inte alltför tidigt på morgonen.
Klarblå himmel.
Varmt.
Juni hälsar välkommen.
Jag rensade jordgubbslandet på förmiddagen och Lasse rensade hallonbuskarna
Sen for vi till kyrkan och hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll.
Stämningen var på topp och sommaren bankade på dörren och ringde i klockorna.
Vår äldsta dotter läste text och sjöng alldeles fantastiskt och alla hade en mycket fin kväll.
Sen åkte vi hem och jag skickade direkt iväg ett mail där jag steg av alla mina kyrkopolitiska uppdrag.
För att jag insåg att jag var på väg mot den där väggen man hör talas om.
För många bollar i luften.
Och jag tycker att jag har ett ansvar att göra något åt det.
Visst kan jag fortsätta ett tag till.
För att jag vill vara duktig, för att jag lovat, för att jag vill vara behövd.
Men då vore jag dum.
Och självisk.
För jag är utbytbar på de uppdragen.
Men som mamma är jag oersättlig.
Och som hustru hoppas jag.
Och i morse vaknade jag, intog mitt kaffe i sängen och pussade på några ungar.
Sen tog äldste sonen bussen till skolan och jag och Lasse cyklade iväg med de tre yngsta.
När vi lämnat dem tog vi en omväg hem.
Vilken lyx!
En cykeltur i fantastiskt sommarväder i en helt underbart vacker miljö, istället för att behöva hoppa in i en bil och bege oss till en fabrik, eller ett kontor.
Sedan blev det en kopp te på glasverandan och därefter klippte jag gräsmattan i fyra timmar.
Jag lyssnade på tre dokumentärer.
"Gåtan Göran Lindberg", "Nelson Mandela och kampen mot apartheid" och "Pedofilskandalen i Belgien"
Jag gick där i solen, med gräsklipparen framför mig och lurar i öronen.
Vad som hände i resten av världen under tiden har jag ingen aning om.
Helt plötsligt var barnen hemma igen.
Och jag gick runt med vattenslangen och vattnade grönsaksland, växthus och rabatter.
Sen planterade jag solrosor.
Och så gick jag runt med sekatören och spontanklippte lite.
Jag är fortfarande förkyld.
Jag har lite ont i ryggen och jag är öm i bröstkorgen.
Men jag är lugn och nöjd.
Och förbaskat tacksam.
Och bestämd i min övertygelse att se till att jag mår bra.
Och att resten av familjen mår bra.
Där ingår att inte stressa i onödan.
Där ingår att vara snälla mot varandra.
Där ingår att inte äta socker.
Där ingår att röra på sig.
Där ingår att inte äta vete.
Och nu ska jag säga en sak som jag helst bara vill säga en gång.
Nästa gång någon vill diskutera lchf eller vetemjöl eller fruktstund eller att man ska äta varierat eller att man ska unna sig eller nåt åt det hållet, med mig.
Se då till att vara påläst.
För jag är så less så less på att diskutera med dem som bara tycker.
De flesta jag känner som äter lchf, som undviker socker, som låter bli vete - är pålästa.
Vi vet varför vi gör det.
Vi vill förebygga, undvika, ta bort sjukdomar, ohälsa, trötthet, övervikt, sinnesslöhet eller vad det nu må vara. Och vi vet hur. Vi vet varför. De flesta alltså.
Men jag blir påhoppad - jag säger påhoppad, för det är i princip aldrig jag som sätter igång en diskussion om kosten. (Utom här då, men det är faktiskt min blogg. Pilutta)
Jag lägger mig aldrig i vad andra äter.
Jag pikar ingen för vad de stoppar i sig.
Bara vad de stoppar i mina barn.
Men jag blir pikad.
Det skämtas och det ifrågasätts.
Av folk som "bara tycker"
Som tycker att det är gott med socker och mjöl och därför vill äta det.
Som tycker att man borde äta lite av varje.
Som hoppas att det inte är farligt med lite socker då och då.
Som inte är ett dugg insatta eller pålästa, utan bara tycker att "så har väl folk gjort förr och en del lever ju än". Som bara har kvällstidningsreportage som bakgrundsinfo.
Fine. Tänk så. Tyck så.
Men låt mig vara ifred.
Nu har jag läst den här.
Fantastisk bok.
Läs den.
Eller något annat vettigt.
Och fundera på vem som är fanatisk.
Jag, som låter bli det jag tydligt märkt är dåligt för mig.
Eller den som tror att livet blir skit om man inte får käka bullar då och då.
Så.
Nog rutet om detta.
Det jag ville säga är att jag tog ansvar för mitt välmående och det känns bra.
Och idag har jag fyllt på själen.
Och jag känner mig som alltid förträffligt nöjd med mig själv när gräsmattan är nyklippt.
Och här är vårt ogräsfria och frodiga jordgubbsland!
Och här är ogräsfria och frodiga hallonbuskar!
Och här - bortanför det ogräsfria grönsakslandet, den välfriserade gräsmattan och det ogräsfria kryddhjulet, skymtar man pallkragar som min älskade har snickrat.
De är fyllda med jord och i morgon eftermiddag ska det planteras i dem.
På morgonen har vi nämligen skolföreställning med våra fantastiska barnkörer och teaterungar och sedan ska jag och min man på lunchdate på Hambo krog där vi ska äta helt ljuvlig stekt strömming med skirat smör!
Här har jag planterat solrosor!
Och här spirar luktärt i en otroligt fin träbalja som vi hittade under lagårn förra året.
I rabatterna väntar pionerna otåligt (eller vad tusan vet jag, pioner kanske är hur tålmodiga och jättesega som helst. Det lät bara poetiskt med "otåligt") på att slå ut.
Jag älskar pioner!
Och de här längtar jag efter.
På sidan av vårt hus. Bredvid vår "lilla" ingång växer rosbuskar som det inte varit så mycket med förr om åren.
Men förra året, efter en hel del gallring och pyssel så tokblommade vita rosor.
Så. Sanslöst. Vackert.
Och nu är här massor av små vita knoppar!!!
Och här är lilla gläntan bakom vårt hus.
Den här rabatten har vi anlagt själva och här växer både löjtnanshjärta, rosor, pioner, kärleksört, smultron och förgätmigej.
Förgätmigej är min favoritblomma.
Min plan är att när det är dags så ska jag gå hädan på våren.
Så att jag kan få förgätmigej på kistan.
Men det blir inte den här våren!
Fläcken kan helt enkelt vara smuts på kameralinsen.
Det kan också vara nån sorts gudomlig kraft som ville göra sig påmind.
Vilket nästan inte behövs.
För det finns väl ingen plats där gudomlig kraft är så påtaglig som i en vacker trädgård om sommaren?
Idag är jag en mycket lugn, glad och tacksam människa.
Jag önskar dig detsamma.
