Vår gård är ju, som bekant, inramad av lönnar.
Otroligt vackra träd.
Halloweenläskiga i mörkret i slutet av oktober, friskt gröna och skuggande på sommaren och färggrant sprakande ljuvliga på hösten.
En av lönnarna har sett mindre bra ut de senaste åren och nu när löven ändrar färg och börjar falla av så blev det tydligt i hur dåligt skick det här trädet var.
De här två lönnarna växer alldeles vid stensättningen mot gammelträdgården - det som nu är en begynnande rosenträdgård.
Ibland när vi pratar om våra lönnar (vilket inte är, som det kanske verkar, i vart och vartannat samtal med var och varannan random människa vi möter) så får man reaktioner i stil med "Ni tänker väl inte hugga ner lönnarna?!
Och nej, vi tänker inte ta ner alla lönnarna.
Vi älskar lönnarna.
Och ja, det är skithäftigt med jättestora träd som stått där jättelänge.
Men.
En fara som jag, genom seriösa studier bestående av hörsägen, artikelläsningar och egna slutsatser, märkt finns på gamla gårdar är att man sparar allt gammalt och därmed går miste om nya fina saker.
Alltså. Man är så rädd för att ta bort något av det gamla så det nya inte får plats.
Man sparar gamla saker, bara för att de är gamla, tills de ruttnar, faller sönder eller på annat sätt blir både fult och obrukbart.
Att spara är inte automatiskt samma sak som att vårda.
En sak som lönnar är bra på, förutom att vara vackra, att skugga och att rama in gårdar, är att suga åt sig i princip all näring.
Har man inte otroligt näringsrik jord så blir det hård konkurrens om näringen och lönnarna brukar vinna.
Vi tänker att syrénhäcken som ser lite dassig ut, ska ha bättre förutsättningar till våren och att rosenträdgården ska må lite bättre.
Dessutom kommer det, i andra änden av rosenträdgården, upp nya fräscha lönnar.
Ni förstår.
Det var alltså dags att låta en gammal, gammal lönn, få avsluta sitt jordeliv för att ny, fräsch växtlighet ska få större chans att leva fullt ut.
Så killen med motorsågen satte igång.
Jag och Ådi höll koll och hejade på.
Jag kände mig inte bekväm under busken.
Sen föll lönnen med ett brak.
Jag skrek "WOW!!"
Bina som bodde bredvid blev skitsura.
Senare stack en mig på överarmen och det gjorde något så djäfvulskt ont resten av dagen så jag nästan ångrade att vi fällde den där lönnen.
Dessutom var det ju inte JAG som sågade ner den.
Skitbin att hämnas på fel person!
Här står då motorsågsmannen med sitt fällda byte.
Och det var bara att sätta igång att kvista, släpa, bära och kasta upp allt på en vagn.
Betänk då att jag hade min gruvliga skada (bieffekt HAHAHA) på armen.
Sen blev motorsågsmannen traktorman och band fast trädstammarna.
Jag hejade på. Fast mjäkigare den här gången eftersom jag hade ont och kände mig ynklig.
Sen släpade han ut stammarna på åkern, där han sågade upp dem. Allt för att minska mängden spån och flis på gräsmattan i vår vackra rosenträdgård.
Vilket ju egentligen var lite strunt samma då en av stammarna i princip byggde en vallgrav strax intill pionerna (ja, det får finnas pioner i en rosenträdgård) på sin väg därifrån.
Sen krattade jag gräsmattan och körde med gräsklipparen för sista gången för i år (abstinens och halvpanik när jag tänker på det), så nu ser rosenträdgården ut som att inget träd fällts, inga vallgravar byggts och ingen fallit offer för de svartögda avgrundsbinas ondskefulla gaddar.
Två dagar senare kapade vi upp lönnen så att den får glädjen att hålla oss varma under årets kyligare tid.
Winter is coming!
Och så här ljust och härligt blev det.
Den här lönnens glansdagar är också förbi och den har växt väldigt osymmetriskt på grund av sin nu hädangångna lönnvän.
Jag tror att den här kommer gå samma öde till mötes nästa år.
Den här däremot.
Praktlönnen.
Den har många år kvar.
Jag återkommer i morgon med en skörderapport!
Gå och kramas nu!
