Det här är vår yngste son.
Han har jobbat hårt idag.
Idag var det ju en sån här regnig höstdag.
Men vi låter inte lite regn stoppa oss.
Egentligen är det så att vissa dagar skulle jag definitivt anse att lite regn är en ypperlig anledning för att slippa gå ut, men idag hade jag sett fram emot att arbeta.
Jag är fortfarande lite...skör. Lite under isen så att säga. Men jag återhämtar mig.
Igår hade jag trevligt bland halvapriset-rosorna på trädgårdsbutiken.
Så idag var det regnställ på och hacka i hand.
För att tanken, planen, drömmen är att detta ska bli en sån där helt underbar rosenträdgård.
Vi har tre fina rosenbuskar som redan blommar vackert. Lasse fick två rosenbuskar i födelsedagspresent av sina trevliga svärföräldrar och eftersom jag häromdagen tjänade oförskämt mycket på att göra nästan ingenting så brände jag en del på rosor.
Nu har vi sju olika sorter här nere, så nu är det bara att vänta och hålla tummarna för att här kommer bli alldeles sådär fabulöst, väldoftande och romantiskt bedårande som jag föreställer mig.
Men vi tvingade väl ändå inte barnen att arbeta i det här vädret?!
Jorå.
Inte nog med att vi är såna djäfvulskt elaka föräldrar så att vi inte låter barnen förgifta sig med mängder av socker och gluten - vi tvingar dem att vara utomhus också.
Men med tanke på att somliga av dem tjatat om att hoppa i lövhögar sedan det första lilla lönnlövet singlade ner för nån månad sen, så var deras arbete givet.
Och som de slet!
Men belöningen var väl värd slit och kalla händer.
Jag tycker ju, vilket jag upprepat otaliga gånger, väldigt mycket om hösten.
Särskilt färgerna.
Nu börjar vildvinet, som vi planterade här för två år sedan, att växa till sig. Och nu ändrar det färg.
Tanken är att den, om några år, ska klä in en del av glasverandan. (Jag vet att vi kommer få jobba en del med att hålla efter den. Jag har en jättebra sekatör.)
Jag gillar att höststäda.
Rensa, göra rent. Fräscha till.
Idag var en perfekt dag för att elda en av kasarna vi samlat ihop.
Och apropå att städa...
Lasse hittade ett USB-minne med gamla mobilfoton och där fanns en bild som var...wow.
Det här är för sådär fem år sedan.
Våra kossor trampade runt i väntan på att komma in och bli mjölkade.
Vet ni hur det här området ser ut nu?
Håll i er!
Nog kan det vara helt okej om jag sitter här och känner mig lite stolt nu va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar