Att rensa ut gammalt för att göra plats för nytt...

Vår gård är ju, som bekant, inramad av lönnar.

Otroligt vackra träd. 

Halloweenläskiga i mörkret i slutet av oktober, friskt gröna och skuggande på sommaren och färggrant sprakande ljuvliga på hösten.

En av lönnarna har sett mindre bra ut de senaste åren och nu när löven ändrar färg och börjar falla av så blev det tydligt i hur dåligt skick det här trädet var.

De här två lönnarna växer alldeles vid stensättningen mot gammelträdgården - det som nu är en begynnande rosenträdgård.

Ibland när vi pratar om våra lönnar (vilket inte är, som det kanske verkar, i vart och vartannat samtal med var och varannan random människa vi möter) så får man reaktioner i stil med "Ni tänker väl inte hugga ner lönnarna?!

Och nej, vi tänker inte ta ner alla lönnarna. 

Vi älskar lönnarna.

Och ja, det är skithäftigt med jättestora träd som stått där jättelänge.

Men.

En fara som jag, genom seriösa studier bestående av hörsägen, artikelläsningar och egna slutsatser, märkt finns på gamla gårdar är att man sparar allt gammalt och därmed går miste om nya fina saker.

Alltså. Man är så rädd för att ta bort något av det gamla så det nya inte får plats. 

Man sparar gamla saker, bara för att de är gamla, tills de ruttnar, faller sönder eller på annat sätt blir både fult och obrukbart.

Att spara är inte automatiskt samma sak som att vårda.

En sak som lönnar är bra på, förutom att vara vackra, att skugga och att rama in gårdar, är att suga åt sig i princip all näring.

Har man inte otroligt näringsrik jord så blir det hård konkurrens om näringen och lönnarna brukar vinna.

Vi tänker att syrénhäcken som ser lite dassig ut, ska ha bättre förutsättningar till våren och att rosenträdgården ska må lite bättre.

Dessutom kommer det, i andra änden av rosenträdgården, upp nya fräscha lönnar.

Ni förstår.

Det var alltså dags att låta en gammal, gammal lönn, få avsluta sitt jordeliv för att ny, fräsch växtlighet ska få större chans att leva fullt ut.

Så killen med motorsågen satte igång.

Jag och Ådi höll koll och hejade på.

Jag kände mig inte bekväm under busken.

Sen föll lönnen med ett brak.

Jag skrek "WOW!!"

Bina som bodde bredvid blev skitsura.

Senare stack en mig på överarmen och det gjorde något så djäfvulskt ont resten av dagen så jag nästan ångrade att vi fällde den där lönnen.

Dessutom var det ju inte JAG som sågade ner den.

Skitbin att hämnas på fel person!

Här står då motorsågsmannen med sitt fällda byte.

Och det var bara att sätta igång att kvista, släpa, bära och kasta upp allt på en vagn.

Betänk då att jag hade min gruvliga skada (bieffekt HAHAHA) på armen.

Sen blev motorsågsmannen traktorman och band fast trädstammarna.

Jag hejade på. Fast mjäkigare den här gången eftersom jag hade ont och kände mig ynklig.

Sen släpade han ut stammarna på åkern, där han sågade upp dem. Allt för att minska mängden spån och flis på gräsmattan i vår vackra rosenträdgård.

Vilket ju egentligen var lite strunt samma då en av stammarna i princip byggde en vallgrav strax intill pionerna (ja, det får finnas pioner i en rosenträdgård) på sin väg därifrån.

Sen krattade jag gräsmattan och körde med gräsklipparen för sista gången för i år (abstinens och halvpanik när jag tänker på det), så nu ser rosenträdgården ut som att inget träd fällts, inga vallgravar byggts och ingen fallit offer för de svartögda avgrundsbinas ondskefulla gaddar.

Två dagar senare kapade vi upp lönnen så att den får glädjen att hålla oss varma under årets kyligare tid.

Winter is coming!

Och så här ljust och härligt blev det.

Den här lönnens glansdagar är också förbi och den har växt väldigt osymmetriskt på grund av sin nu hädangångna lönnvän.

Jag tror att den här kommer gå samma öde till mötes nästa år.

Den här däremot.

Praktlönnen.

Den har många år kvar.

Jag återkommer i morgon med en skörderapport! 

Gå och kramas nu!

Efter sommaren.

Det här blev ett överraskande långt sommaruppehåll från bloggen.

Jag har helt enkelt haft en sån fantastiskt trevlig och rolig sommar att jag inte tänkt på att blogga. Och det är väl ett gott tecken.

Men nu har jag bestämt att det är höst och dags att köra igång igen.

Så det blir en sammanfattning av sommaren och sen går vi på höstens alla projekt.

 

 

 

Vi har husvagnssemestrat lite grann.

Och vi har varit en del i skogen där vi letat bär och svamp. Bären hade vi tur med. Svampen not so much. Men det har varit skoj.

 



I slutet av sommaren fick vi in några ljuvliga stranddagar också.

 



Pizzakvällar har vi haft och det har varit så ofantligt roligt. Vi har haft fullsatt nästan varje gång, vi har haft solsken VARJE gång.

Vi har haft hela Kilafors hälsocentral här på pizzakväll och vi hade trettifyra personer från Odd Fellow här en kväll. Vi har bakat, gräddat, serverat och SJUNGIT. Så kan det bli ibland.

Nu har vi haft vår sista ordinarie pizzakväll för i år och har en specialare inbokad nästa vecka för ett tjejgäng.

Vi vill verkligen tacka alla sommarens gäster och det här fortsätter vi definitivt med även nästa sommar.

 



 

Däremot gav vi upp caféet.

Sommarens ogästvänliga väder blev för besvärligt för oss.

Vi får se hur vi gör nästa år.

Däremot har vi fortfarande försäljning av både ägg och knäckebröd.

                                                               Sen har vi ju trädgården.

Det har växt och växer fortfarande så det knakar.

Vi har plockat svarta vinbär, röda vinbär, hallon, krusbär och körsbär.

 

 

Salladen, löken, rödbetorna och squashen går bra.

 

Ja, som sagt.

Squashen går bra.



Tomaten mår bra och ser fin ut i drivhuset.

Växthuset mår bra...

 



 

I år har vi kunnat avnjuta smörstekt vitkål från vår egen trädgård.

HELT FANTASTISKT!

Och vi har kunnat säga "Jag går ut och tar lite broccoli till middagen."

Smaka på den.

 

 

Nu väntar vi på rättikan och äpplena.

Under tiden har vi satt igång med det första höstprojektet.

Städa höladan.

Vi har fortfarande en hel del halm och lite hö kvar, så första momentet var att se till att samla det inom ett begränsat område.

Det gick bra, men det var förskräckligt dammigt, svettigt och smutsigt.

Sen har vi flyttat gräsklippare, småbalspress, fler gräsklippare, gammal flygel, möbler, stockar, pingisbord, pooler, däck och skrääääääääp.

Nu har vi en dags fix och piff kvar innan vi kan säga att vi är klara.

Och sen kan vi börja anamma de spirande små idéerna om vad vi kan tänkas göra för skoj med det här utrymmet.

Jag återkommer om det!

 



 

Nu tackar vi och säger farväl till en, trots vädret, makalöst underbar sommar och blickar vidare mot en skön, arbetssam, påhittig och glad höst.

 

 

Jag vill också verkligen passa på att uppmana er alla att bege er till Segersta kyrka söndagen den 20 september klockan 16.00.

Då anordnar Hanebo-Segersta församling en konsert med insamling till de människor som är på flykt från krig och katastrofer i världen.

Många duktiga människor kommer att framföra musik, vi tänder ljus, vi samlar in pengar och vi hjälps åt att försöka göra världen lite bättre.

KOM!

 

Och kom ihåg att kramas!

 

Smell the roses

Jag har ju nån sorts dröm om en trädgård full av rosor.

Rosor i olika färger och former, med olika dofter och med olika blomningstider.

Men jag kan nästan ingenting om hur man gör med rosor.

Ibland tänker jag att jag kanske skulle sätta mig och läsa på lite och lära mig, men så tänker jag att kunskapen nog sätter sig bättre om man lär sig längs vägen. Det är naturligtvis helt och hållet en ursäkt för att inte läsa på, då jag tyckte att det var tråkigt.

Så då chansar vi.

Vi köper rosor när det är billigt och petar ner dem här och där.

Sen hoppas vi att det var rätt.

Och...hittills verkar det gå ganska bra.

Här är en ros på baksidan av huset.

Jag kommer inte ihåg namnet, men det är en klätterros.

Tanken är att den ska slingra sig upp en bit.

Den planterades förra året, så det kommer nog.

 

 

För det är ju det här med tålamod.

Tålamod är inte min starka sida.

Men det blir bättre.

Jag har tyckt att det har varit så tråkigt att plantera sådant man inte kommer att få njuta av inom den närmsta månaden.

Jag har nästan sett det som meningslöst.

Ingen långsiktig planering av trädgården alltså.

Men de senaste åren har jag mer och mer kunnat föreställa mig hur saker och ting kommer att se ut om några år.

När det växt till sig.

Den här rosen som växer mitt på gräsmattan på baksidan, bredvid vår lilla grillplats, kommer nog att bli en rejäl blomma.

Och jag älskar den klarröda färgen.

 

De här rosorna fanns här när vi flyttade hit, om än i något mindre skala.

De såg lite...tufsiga ut så jag beskar dem ordentligt.

Riktigt ordentligt.

Utan att riktigt veta hur.

Men jag måste gjort något rätt, för de blir större och större och blommar mer och mer för varje år.

Det första man ser när man kommer ut på baksidan.

 



En liten vit, mitt bland en massa annat i den runda rabatten på baksidan.

Planen är att den ska skaffa massor av likadana kompisar.

 



 

Nog är det tjusigt när rosorna hittar nya vägar och själva tänker "så snyggt det skulle vara om jag blommade lite sött bredvid det här stora gula"?

 



 

Så framsidan.

Jag vet att jag tjatat om det här förut, men man sa mig att det inte var nån idé att plantera något på framsidan av huset, på grund av jorden, lönnarna och skuggan.

Men ibland måste man testa själv.

Och då vi tagit ner några lönnar så, kanske det kunde funka.

Och se där.

 



 

Nog blir det lite klätterrosor även vid glasverandan.

Så kan man (jag) gå förbi de här rosorna titt som tätt och tänka "Jag kunde! HA!" och inte låtsas om att jag egentligen inte vet hur och varför.

 



 

Den här bilden är nån vecka gammal, det blommar mer där idag, men den här rosen slängde vi ner lite på måfå och trodde väl inte själva att det skulle bli så mycket av det.

Nu tycker jag att det blir otroligt vackert mot det lilla staketet och det känns som att den hälsar oss välkomna hem.

 



 

Och det är just den lilla rosen som ibland låtsas vara en vinterros.

 

 

De här har blommat över vid det här laget, men de växer mellan brödstugan och hönsgården.

Under svalornas bon...

Snygg kombination av vackra rosor och svalbajs blir det.

Från början stod det en bänk bredvid där jag skulle sitta och lukta på rosorna samtidigt som jag drack kaffe och tittade på hönsen.

Det skulle vara fridfullt.

Den bänken blev icke fridfullt nerbajsad.

Men det verkar göra rosorna gott.

 



 

Så var det "gammelträdgården" då.

Det här tjatar jag ju också om titt som tätt.

Men ni vet, den gamla delen av trädgården, där vi grävt fram stensättningen.

Här SKA det bli en riktig rosenträdgård.

Det är här jag tålamodstränar mig.

Jag ser framför mig hur det om några år är översållat med rosor i alla former och färger.

Jag ser en pergola.

Jag ser massor.

 

 

Här ska byggas en spaljé, för den här vackra växten vill klättra.

 



 

Djuprosa på framfart.

 



 

Och så en av de, i mitt tycke, vackraste.

Massor av små rosa blommor på en tät buske.

De här rosorna satte vi här allra först och här kan jag verkligen se att det faktiskt tar sig från år till år.

 



 

Så får vi se vilka nytillskott i rosfamiljen det blir nu till hösten.

Och om några år ska jag slänga fram bilder på en rent fantastisk rosenträdgård och jag ska gå runt där med en stråhatt på huvudet och ett litet proffsigt förkläde runt midjan och jag kommer ha full koll på hur varje ros ska skötas om för att den ska må som allra bäst.

Och ni ska alla få komma och sitta i pergolan, jag ska bjuda på sockerfria chokladpraliner och vi ska gemensamt utbrista

"Mäh! En sån LJUUUUVLIG rosenträdgård!"

Ni får se. 

Torsdagsrapporten...

Jag vet att jag skrev att jag skulle återkomma med en torsdagsrapport om den sista utposten.

Men döttrarna var krassliga på onsdagen och vädret var krassligt på torsdagen, så vi sköt upp arbetet tills igår.

Och vet ni.

Nu är det gjort.

Vi har gjort det arbete vi bestämde att vi skulle göra och nästa vecka håvar vi in belöningen.

Det här arbetet kanske inte verkar så stort och imponerande och jag ska ju inte påstå att det har blivit vackert, mysigt och fantastiskt, men det här är enormt för oss.

Det här stället representerar liksom så mycket.

Det här är det enda stället där jag varit osäker på om vi någonsin skulle kunna städa ur.

Här har vi varit in och letat grejor och sagt "Nån gång ska det bli ordning och reda här också" men jag har aldrig varit säker på om vi skulle kunna uppbåda den energin och om det överhuvudtaget skulle kunna genomföras.

Och som sagt, det är inte vackert här inne, men det är tömt.

Vi har fått ut allt skräp, allt skrot, all bråte och det kommer aldrig mer tillbaka.

Nu är det här stället som får oss att känna att ingenting är omöjligt.

Det som får oss att tro att vi kommer att klara av de sista få utrymmen som finns kvar att städa.

Jag är jättestolt över mig själv och min familj.

 

Den här söta lilla kaminen får stå för det vackra man kan hitta när man gräver djupt bland skräp.

 

 

Kolla.

Tomt.

Jag ber om ursäkt för hur övertydligt mallig jag är, men det är tomt. Tomt.

 

 

Adam och Iris har tillsammans packat skräp i SEXTON stora soppåsar som vi nu beställer grovsophämtning till.

 

 

Och kvar blev en relativt liten hög som vi ska köra till sopstationen.

 

 

Lasse fick återskapa barndomsminnen och hämtade fika med hjälp av sin gamla välcyklade BMX.

Coolt.

Väldigt coolt.

 

 

Det sista vi gjorde var att ta itu med dörrarna.

Vi hade tänkt byta ut de gamla slitna skivorna och sen måla dem.

 

 

Men när vi rev bort skivorna insåg vi att dörrarna bakom var rätt fina.

 

 

Så vi målade dem faluröda.

 

 

Det här är alltså utsidan av den sista utposten före.

Det är naturligtvis en smaksak, men vi fick för oss att lite färg på dörrar och fönster skulle få byggnaden att se en aning fräschare ut, då vi inte är så sugna på att lägga vare sig energi eller ekonomi på att fixa till hela putsen.

 

 

Så här ser det ut idag.

Fönstren på övervåningen och sidorna ska också målas, sopsäckar ska hämtas, skrot från baksidan ska köras bort och det finns en hel del skojigt skurnings- och målningsarbete att göra där inne.

Elektriciteten ska fixas och vattenledningar ska lagas...

Men det är städat.

Hör ni det?

Det är städat.

 

 

I det tråkiga vädret har vi pysslat lite inne.

Äldsta dottern hade en idé om ett "Monster high"-rum.

Hon fick rummet efter sin storebror och det var ordentligt slitet.

Jag ska erkänna att jag kände mig lite fundersam innan...

Jag menar, det finns barn som inte har tak över huvudet och mat för dagen.

Skämmer vi bort barnen?

Är detta rimligt?

Jag ska inte gå in på alla vändor tankarna tog innan det blev som det blev, utan jag visar helt enkelt bilderna.

En lila vägg - eller "Blupp-blupp" som färgen heter.

Affischer från tidningar och sängkläder som hon köpt själv.

Sängen målades i "lakrits"



 

Födelsetavlan som mormor sytt.

 



Den rosa väggen "Flamingo"

 



 

Den blå färgen heter "högtryck" och den är vår favorit.

Längst där inne finns en hörna som från början var tänkt som en mysig läshörna, men som rätt snabbt utvecklades till "klättra och hänga uppochner"-hörna.

 

 

Sist men inte minst så hade dottern önskemål om en scen där hon kan ha trolleriföreställningar.

Lastpall, plywoodskiva, svart färg, duschdraperistång och rött tyg.

Färdig för show.

 

 

Nästa projekt då?

Ja se, nu blir det Leksand sommarland (belöningen) till veckan, några pizzakvällar till innan sommaren är slut...en trädgård att arbeta och njuta i och ett annat jobb (för mig) att sköta.

Sen...sen...Jag vet inte.

Återkommer!