Jag tror att det finns någonting varje årstid som kan få mig att säga att nu, nu är det som allra vackrast. När pionerna blommar för fullt, när snön ligger julkortstät på träden, när lönnens höstfärgade löv lyser mot en klarblå himmel, när säden vajar i solnedgång, när den mörkblå himlen utlovar åska, när morgondimman nästan regnar över stilla vatten...och varje gång jag säger så är jag övertygad om att det är sant. Så även nu, för nu är det ta mig tusan som allra vackrast.
Jag är glad att allt inte satte igång så tidigt i år. Att all vår och försommar inte blommade över på ett litet kick.
Jag är glad att jag hinner se allting, till och med vänta på att blommor ska slå ut och att miljöer ska skifta färg och form.
Idag har jag klippt halva gräsmattan, den halva jag inte hann med häromdagen. Det var ett spännande jobb då jag fått växla mellan linne, regnjacka, vindjacka och tillbaka till linne igen.
Men jag har haft tid att se på allting.
Vi har ju lagt ner och lägger fortfarande ner en hel del tid på vår trädgård. Vi har gjort gräsmattan större genom att jobba hårt med att bekämpa brännässlor (somliga skulle kanske säga att det är ett omöjligt jobb, men jag tror att det är lite som att uppfostra barn - om du tror att du inte bestämmer då har du förlorat), vi har fixat fler rabatter, vi har tagit ner höga häckar för att få in mer solljus och vi har tagit ner halvdöda träd för att låta näringen gå till gräsmattan istället. Det tar minst fyra timmar att klippa gräsmattan, men oj vilken grön och fin gräsmatta vi har nu!
Nu är det så att jag har en speciell kärlek till blå blommor. Det finns massor av blommor som jag tycker är enormt vackra (ungefär alla utom Hortensia) och mörkt röda rosor är ju en av favoriterna, men det är nåt speciellt med just blå blommor.
Nu har jag upptäckt att för varje år dyker det upp fler och fler blå blommor i trädgården.
Särskilt dessa små skönheter kommer i andra rabatter, runt träden, i gräsmattan och överallt.
Även Förgätmigejen som är min absoluta favorit har börjat sprida sig till alla möjliga ställen.
Jag blir så glad, så glad och jag kan inte låta bli att känna att det är trädgårdens sätt att säga tack för den tid och det arbete vi lägger ner.
När häckarna klipps ner och hålls rena från brännässlor så kan man dessutom uppskatta dessa blå blomster som i andra sammanhang kan ses nästan som ogräs.
Men här fyller de ut och bryter av med en annan sorts grönt. Dessutom får man den lilla blå, glada färgklicken.
Här är ett hörn av trädgården som för några år sedan var mörkt, fuktigt och murrigt.
Vi tog som sagt var ner häcken, rensade bort fyra fotbollsplaner (utan att överdriva) med brännässlor och planterade några rosbuskar.
Nu måste jag ägna mig åt det där som verkligen inte är min starka sida. Tålamod. (Fast nån gång ska jag berätta varför jag egentligen tycker att tålamod är en enormt överskattad egenskap)
För varje år blir gräset här finare och finare, rosbuskarna blir större och större och det blir mysigare och mysigare. Och jag blir bättre och bättre på att uppskatta väntan och de små framstegen, men helst av allt vill jag ju att det ska vara perfekt på en gång.
Så att man söker sig ner till den där bänken för att lösa världsproblem.
Här önskar jag att jag hade en bättre bild som kunde göra den här, på avstånd oansenliga, rabatten rättvisa. Här blommar massor av små olika växter, mestadels stenväxter och färgprakten är ljuvlig. Det här är inte ett ställe i trädgården där man liksom uppehåller sig, man går mest förbi när man ska till andra ställen, men varje gång så ser man detta i ögonvrån och då småler man lite smålyckligt.
Vi har också ägnat en del tid åt att rensa ur syrénbuskarna.
Det växer väldigt mycket syréner hos oss och jag gillar inte när det sticker fram en massa döda grenar ur det gröna...och lila och vita.
Det finns mer arbete att göra på den fronten, men HERREGUH! vad det är underbart med syréner.
Själva bladverken ser ju ut som mjuka, sköna bollar av grönska och så har det krönts med väldoftande blommor i vackra färger. Vi har lyckan att ha massor av syréner och en alldeles sagoidyllisk liten syrénberså som vi alltid säger att vi ska tillbringa mer tid i nästa år.
Jag har faktiskt blivit mycket bättre på att uppskatta den här väntan på att allt ska slå ut.
Visst kan jag med lätthet föreställa mig och längta efter hur det kommer att se ut här på vår bro när allt storblommar, men jag kan nu för tiden också se det vackra i plantorna mot jorden i krukorna.
När det är så här liksom nytt och ...löftesrikt och...skirt.
Och när jag stod där och funderade så såg jag något rosa skymta fram nere vid backen.
Och här, vid vår så kallade "grovingång" där vi sopar ner grus och torkad lera var och varannan dag, där har ett litet och ofantligt sött Löjtnantshjärta bestämt sig för att bo.
Den här rabatten går vi förbi flera gånger om dagen när vi ska gå in i vårt hus.
Jag har slitit mitt hår här och tyckt att jag inte fått till det.
Jag har försökt med olika modeller, men det har slutat med att jag tryckt ner än det ena och än det andra. Och nu plötsligt bestämde rabatten sig för att vara perfekt.
I mina ögon (och nu gör inte bilden detta rättvisa alls) ser den ut som en miniatyr av en sommaräng med vildblommor.
Och till höger kommer det snart, snart att välla fram vita rosor.
Och jag kan inte alls ta åt mig äran för detta vackra.
Faktiskt så känns det helt enkelt som (och ja, jag är helt nykter) att även om vi lagt ner massor av arbete, svett och muskelkraft på många delar av trädgården så är det andra delar som helt enkelt bara belönar oss för att vi överöst den med kärlek.
Jag avslutar med en glädjebild från helgen.
Vi har ju haft det där bäckröjningsprojektet.
I helgen lyckades vi elda två av tre kolossala högar med ris därifrån.
Här önskar jag återigen att jag kunde beskriva känslan som jag får när en container med skräp lämnar gården, när vi lämnar av ett fullt lass bråte på sopstationen eller när vi, som i det här fallet, eldar upp det vi städat undan.
Den tillfredsställelse som sprider sig i kroppen när man inser att nu är jobbet gjort, resultatet blev kanon och skräpet kommer aldrig ALDRIG mer tillbaka.
Nu uppmanar jag er alla att gå ut och lukta på blommorna.
Och kramas.
