Åkre gård: Nästa steg. Och hur mår Eva egentligen?

Här har vi nu haft påsklov och jag vågar påstå att det börjar suga ordentligt i vårtarmen nu.

Snön håller, med förvånansvärt rask takt, på att smälta bort, grönt tittar fram här och där och solen är vissa dagar generös med sin närvaro.

Häromdagen, när vi städade hönshuset, öppnade vi de stora ladugårdsportarna en stund för att vädra ut damm och POFF så kastade sig några hönor fram för att suga i sig solljus och värme.

Jag längtar efter värmen och jag längtar efter att odla utomhus. Jag längtar efter att få smutsa ner mig i jorden och jag längtar efter det gröna. Jag tror och hoppas också att jag har en chans att få lite bukt med min värkande kropp.

För hur mår jag egentligen?

Det uttrycks en viss oro för min hälsa ibland och ja, just nu mår jag ganska skräpigt. Jag åkte på en rejäl förkylning natten till långfredagen. Den förkylning som hela familjen samsats om och delat med sig av. En förkylning som gjorde min värk i rygg och knä mycket värre. Mitt knä har inte återhämtat sig som jag tycker att det borde efter operationen. Sen fick jag någon form av magåkomma under natten till torsdagen. Kräktes mer eller mindre hela natten. Ingen annan i familjen har drabbats och jag vet inte vad som hände, men jag var soffliggande hela torsdagen och fick, ve och fasa, ställa in körövningen. Nu är jag på benen och vid gott mod, men ryggen och knät har farit än mer illa och det gör rejält ont nu.

Jag är ganska orolig för att få den hosta som delar av familjen sysselsätter sig med en stor del av tiden, för jag vet inte riktigt hur ryggen ska överleva det.

Då och då så får jag, mycket omtänksamma och välvilliga, kommentarer om min hälsa. Att det borde göras något åt min rygg, att jag måste vara försiktigare och olika förslag på åtgärder. Att jag kanske borde vara skjukskriven eller i alla fall ta det mycket lugnare.

Så här är läget, som jag förstått det.

Jag är väldigt sällan sjuk. Med sjuk, menar jag förkyld, magsjuk och sådant. Familjen är väldigt sällan sjuk. När vi blir sjuka brukar det vara kortvarigt och lindrigt. Nu slog det till. Värre än...ja, kanske någonsin faktiskt.

Däremot är min kropp lite...skräpig.

Och det får jag nog dessvärre leva med.

Jag har fått förklarat för mig att jag av okänd anledning...ärftligt eller bara ren otur, för nån ska väl vara först med att de dåliga generna, har en vek kropp. Dåligt kollagen. Nu ger inte jag nån beskrivning av vad kollagen förväntas göra, ni får googla, men hur som helst så innebär det att mina knän, diskar, leder inte är så fint skyddade som man skulle kunna önska. Och så är jag överrörlig. Så jag går lite sönder. Ortopeden råkade ju jämföra mig med en dålig bil och det lät på honom, han var lite knagglig på mitt modersmål, som att jag i princip bara kunde vänta på att falla sönder, del för del.

Så illa är det naturligtvis inte. Jag kan förebygga och förstärka. Stärka musklerna och så. Det ska jag, och det gör jag. Samtidigt får jag finna mig i att min kropp inte är lika duglig som andras.

Jag har haft ont någonstans, med vissa uppehåll, sen jag var i femtonårsåldern.

Det kan ju tyckas orättvist. Men det är finns så enormt mycket som är orättvist och så enormt många som har det så enormt mycket värre än vad jag har.

Jag finner mig i det. Jag gör mitt absolut bästa.

Jag vet att jag mår bättre av en bra kost utan gluten och med en minimum av socker. Av naturlig, ren och rejäl mat.

Jag mår bättre när jag promenerar regelbundet. Jag mår bättre av att träna, av musik, av att skratta, av att vara inspirerad och av min kyrka.

Jag tar de tillskott av vitaminer jag behöver och jag gör mitt allra bästa för att vara en lycklig och kärleksfull människa. Och det är okej för mig.

Och så får jag bryta ihop och tycka synd om mig själv och grina för att de gör så ont ibland.

Och tro mig, det gör jag.

Sen går vi vidare. Jag accepterar det.

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag är bra på mitt jobb, jag trivs väldigt bra med mitt jobb och jag har riktigt fina arbetskamrater. Jag gör nytta där och jag har roligt där. Det gör mig gott och jag gör gott.

Jag är fullständigt övertygad om att nu när våren kommer, när förkylningen ger vika och jag kan komma igång med promenader och träning, så väntar ljusare och lättare tider.

Helt bra blir det aldrig. Det är okej. Lycklig kan jag vara ändå.

Dåså.

Moving on.

Innanför mjölkrumskontoret, som ligger innanför mjölkrummet, som vi har som butik, finns en toalett. Oduglig.

Här har Lasse gjort ett hästjobb med att städa ur och göra rent. Nästa steg är att ringa en trevlig firma som byter golv till ett acceptabelt ur estetiskt synpunkt och sen byta ut toalettstol och handfat och se till att det fungerar. Det ska vi göra av två anledningar. För att det är onödigt att ha ett rum som inte fungerar och rinnande vatten är alltid trevligt.

Och för att vi kan behöva det till ett framtida projekt som jag ska berätta om en annan gång.

Taket ska också piffas lite...

Här, i mjölkrumskontoret ska vi få till en plats för att tvätta och paketera äggen.

Här tänker vi oss att ha samma matta som vi har i vårt fina kök, då vi fick mycket matta över.

Den här väggen ska tapetseras.

Och sen ska den här diskbänken, som Lasse fyndade, ställas dit. Och så ett skåp och lite annat trevligt.

Fast först måste vi riva bort den gamla mattan och de murkna skivorna, översköljda med decenniers mjölkblandat skurvatten och allmänt äckel, och reparera golvet.

Sen blir det perfekt.

I bagarstugan har vi fått upp fina gardiner!

Barnen är otroliga med att hjälpa till, men ibland måste man ju ta en paus.

Eller två.

Nästa steg här inne, innan pizzasäsongen drar igång, är att sätta lister upp mot taket. För att det blir snyggare så. Vi målade ju och fixade här i höstas. Nu är det dags att göra klart.

Fredag och söndag använder vi, den här veckan, som extremslödagar och spelar wii och har det mysigt. Lördagen jobbade vi. För vi har slut på knäckebröd.

Alltid lika roligt att elda i den gamla ugnen.