Storlekens betydelse

 

Idag skulle jag ge er recept.

Jag hade tagit fina (nja, egentligen ganska fula) bilder och skulle vara lite inspirerande med en veckas matsedel för en barnfamilj.

Men i morse satt jag och maken och pratade om nåt han läst i tidningen och så spann vi vidare och det mynnade ut i ett långt resonemang som jag kände att jag måste skriva om.

Det här är inget nytt.

Jag har tänkt på det ganska ofta och det är oftast lika frustrerande.

För ni vet, när man har ett sätt att tänka och man VET att det är rätt och man har inte en aning om hur man ska få hela världen att tänka likadant...?

Grundtanken - frågan - är:

Varför måste allt vara så förbaskat STORT?!

 

I det här inlägget så kommer jag då och då att använda begreppen "allt" och "alla". Det betyder inte att jag nödvändigtvis menar allt och alla. Jag vet att det definitivt finns många som inte tänker och resonerar som "alla" och att det inte alltid gäller "allt".

Jag uttrycker mig så, för att det blir så krångligt att skriva "många av de som har mycket att säga till om" eller "så väldigt mycket av det jag kommer att tänka på" eller "samhället i stort under en längre tid" - vilket ofta är vad jag menar när jag nu kommer att skriva "allt" eller "alla".

Jag kommer också skriva "man" - det är en sorts massa av folk som kan vara alla eller nån enstaka.

Då är vi överens va?

Okej - varför måste allt vara så förbaskat STORT?!

 

Så här.

Förr (jag tänker inte precisera när "förr" var, för jag är risig på historia och jag tror att ni vet vad jag menar ändå. Det är i alla fall längre förr än 2014) så hade man mejerier lite här och var. Och slakterier. Det kanske var ganska trevliga arbetsplatser. Man kanske hade hyfsad lön där. Kanske bonden fick hyfsat betalt. Sen så ville alla mejerier och slakterier bli större och större och tjäna mer och mer pengar. Tillverka fler och fler produkter, ha fler och fler kunder. För att kunna mäta sig med de stora mejerierna i de stora städerna. Så då måste man effektivisera, marknadsföra, fixa fina loggor, tillsätta speciella grupper som tänkte ut speciella åtgärder. Och så måste man börja spara in på utgifterna, ge bonden mindre, utöka, avskeda personal.

Så plötsligt så finns där inget mejeri, för det gick inte runt. Och så kan man plötsligt inte köpa närproducerad mjölk i butiken längre. I alla fall inte om man bor i Bollnäs. Då kan man naturligtvis sudda ut gränserna för vad som räknas som närproducerat och säga att allt som kommer från Sverige är närproducerat. Och det är det ju, om man jämför med Nya Zealand. Men det är väl lite fuskigt?

 

Okej.

Och förr så hade man små skolor i de flesta byar.

Det kanske var ganska trevliga arbetsplatser. Naturligtvis fanns det brister. Jag förstår att det kan finnas svårigheter i små skolor på landet också. Naturligtvis förekom en del mobbing och en del lärare som aldrig borde haft med barn att göra. Naturligtvis uppstod det luckor i vissa människors utbildning. Men ändå. Man behövde inte några enorma insatser för skolskjutsar. Barnens föräldrar kände varandra, man hade koll på lärarna. Det var inte så hiskeligt vanligt att barn "försvann i mängden" (visst, på gott och ont även där för somliga)

Sen så kommer man på att man ska effektivisera. Spara in på byggnader. Spara in på lärare. Höja betyg. För att man ska stå sig i konkurrensen. För att stå sig mot skolor i andra länder. För att höja kunskapsnivån. Småstäderna får storstadskomplex. Det är löjligt att vara liten. Och så börjar man lägga ner byskolor. Man vill ha stora skolor.

Mår ungdomar bättre idag då? Blir barnen lyckligare av att skolorna blir större? Blir vi ett gladare land när vi siktar på att "hävda oss internationellt"?

Måste alla ha hög utbildning och enormt välbetalda jobb?

Måste alla så att säga "göra karriär"?

Varför skulle inte ett trevligt, lagom tidskrävande jobb med fina arbetskamrater duga?

Jag kanske inte måste jämföra mina betyg med andras...

Det kanske är viktigare att lära sig saker som inga läroplaner i världen kan lära dig.

 

 

Vidare.

Förr så kunde man bo i en liten by - typ Vallsta - och så fanns där en mataffär, en mack, ett postkontor, två banker, två hårfrisörskor, en skola med en skolsköterska och egna mattanter, en förskola, några dagmammor, en kiosk/grill, en distriktssköterska, ett gäng mjölkbönder med sådär tjugo kor var, en skridskoplan, en fotbollsplan, kompisar på rimligt avstånd, vägar att cykla på (och naturligtvis enorma mängder snö och man frös aldrig när man lekte i den och på sommaren kunde man bada varje dag, för solen sken alltid)

Jag tror att det såg ut på liknande sätt i många andra små byar. Exempelvis Segersta.

Man hade ingen högstadieskola, inget köpcentrum, ingen konserthall och såna där stora häftiga grejer. Och det var okej. Det var sånt man åkte in till stan för att hitta. För vi bodde inte i stan. Vi ville inte bo i stan. Det var därför vi bodde på landet. Och det funkade bra att på landet, för man fick tag i det nödvändigaste. Man kunde gå i skolan och man kunde handla mjölk och tandkräm. Man kunde gå till distriktssköterskan och kolla om det var blindtarmen när man hade ont i magen och inte ville gå till skolan. Man kunde åka skridskor och man märkte att det var vår för det började lukta dynga. Och man kunde få hjälp med sina bankärenden.

Och det bodde lite lagom med folk där.

Inte för mycket folk. Ville man bo bland massor av folk så kunde man ju bo i stan.

Men så måste bankerna bli större och större och större. Mer effektiva. För man kan inte rätta mun efter matsäck. Nej, för om man bara fortsätter att göra av med det man får in, då kan man ju inte bli STÖRRE. Närå, man måste satsa stort och göra av med MYCKET och därefter försöka se till att få in så mycket som man gjort av med. Och då räcker inte pengarna till, så då måste man lägga ner de där små pluttiga bankerna på landsbygden, som i och för sig betydde jättemycket för de som använde sig av dem, men som var alldeles för små för att vara betydelsefulla.

Det är naturligtvis också bättre att samla alla sköterskor och läkare på ett STORT ställe och självklart lägga krut på STORA idrottsarenor i stan som bandyhallar och sånt istället för att se till att underhålla fåniga små välbesökta isar i de små fåniga byarna.

Ja, skolorna har vi ju redan pratat om.

Och så lägger man ner allt i byarna. För att det är för litet. Och är det litet är det inte bra. Det vet ju alla. Stort är bra. Sen lägger man ner allt i de små samhällena också. Som Arbrå. Och Kilafors. För det är också för litet. Och allt måste alltid bli större och större.

Och så ska man försöka få fler människor att flytta till sina små byar. För att de ska bli större byar. Fast charmen från början var att det var en liten by.

Så man flyttar allt till Bollnäs.

Men Bollnäs är ju också för litet för att vara bra. Vi måste få fler människor att bo i Bollnäs. För att Bollnäs ska också vara en storstad. För att Bollnäs gör av med pengar som en storstad. Man kan inte köra det logiska resonemanget "Det bor så här många människor i Bollnäs och vi får in så här mycket i skatteintäkter. Alltså kan vi göra av med så här mycket pengar. Det känns lagom och bra. Och tryggt. Och vill man bo i en storstad kan man ju flytta till Stockholm. Bollnäs är en liten stad och det är okej."  Så resonerar man INTE.

Nej. Bollnäs måste bli stort. Vi måste satsa. Stort är bra. Vi måste bli stora som Gävle. Och Gävle måste bli stort som Stockholm. Och Stockholm måste bli stort som London....

Så vi måste satsa. Satsa på saker vi inte har råd med och inte behöver. Så att vi inte har råd med saker vi behöver. Som skolor i byarna och sånt.

Varför måste vi få fler och fler människor att flytta till våra byar och städer? Varför kan vi inte vara nöjda med att vara så stora och små som vi är? Kan vi inte bestämma att det är okej att vara liten också? Det är inte en sämre skola för att det går sextio elever i den i stället för sexhundra.

Det behöver inte bo tiotusen människor i Kilafors för att det ska vara ett fungerande samhälle. Och Bollnäs kan få vara precis så stort som det är. Och inget blir bättre av en bandyhall.

Jag bor i en liten by. Och jag vill bo i en liten by. Det är underbart att bo i en liten by. Och jag tycker naturligtvis att fler ska flytta hit. Men även till andra små byar. Det finns många byar att bo i.

Eller så kan man bo i en liten stad om man vill det.

Eller så kan man bo i en stor stad om man gillar det.

Men vi behöver inte göra det vi gillar större.

 

Nästa exempel:

Jag sjunger en del. På begravningar, körkonserter, några bröllop, nåt dop.

Jag är rätt bra på det.

Då och då kommer kommentaren (som naturligtvis är en komplimang och jag uppskattar komplimangen) att jag kanske borde göra något "större". Sjunga i något större sammanhang. Kanske borde ha blivit något större.

Varför?

Jag har ingen längtan efter något större.

Visst vore det väl coolt att en gång få sjunga på en stor scen (och med stor menar jag typ i Gävle). Kanske EN gång. Bara för att ha provat. Men jag tycker om att sjunga i kyrkor. Jag tycker om att göra en insats vid begravningar. Jag älskar att sjunga med vår kör.

Jag tjänar en slant på mitt sjungande då och då. Inga stora summor. Och jag har ingen längtan efter att tjäna några stora summor på det heller. Jag är nöjd.

Men bilden av att alla vill "bli stora" är utbredd.

Blev det så här för att jag fick barn tidigt kanske? Misslyckades jag med något? Orkade jag inte kämpa? Jag kanske inte hade utseendet?

Stort är inte alltid bra. Det kan göra mig enormt tillfreds att sjunga för tjugo personer i Segersta kyrka. Jag är nöjd. Okej?

 

Sista exemplet här då:

(ja, det här blev ett långt inlägg med mycket text, men det var mycket som behövde sägas och jag måste ju knyta ihop det med "projekt Åkre".)

Alla förutsätter att alla som sysslar med någon form av företag, försäljning, produktion, vill bli större.

Utöka, expandera, öka omsättningen, tjäna mer, investera mer.

Man ska marknadsföra, ta bättre betalt.

För man måste ju bli större.

Allt blir roligare om det blir större.

Och man ska jämföra med andra. Och annat.

Jag säger nej. Very bestämt nej!

Sen vi drog igång vår dröm här, så har vi aldrig haft en tanke på att bli stora.

Vi vill inte leverera varor till stora butiker.

Vi har ingen dröm om att sälja knäckebröd i Stockholm.

Vi vill bli självförsörjande, så långt det går. Vi vill anpassa utgifterna efter inkomsterna - inte tvärtom. Vi vill ha lugnet och vi vill ha tid tillsammans.

Vi vill att våra kunder ska tycka att vårt knäckebröd är det godaste de nånsin smakat och vi vill att våra pizzagäster ska ha en riktigt bra kväll och att de ska vilja komma tillbaka.

Vi vill att kunderna ska uppskatta våra goda ägg och vi kommer skaffa fler höns, för höns är roliga. Vi vill kunna leverera fler ägg än vad vi gör nu, men vi vill absolut inte ha en stor hönsgård som tar massor av tid i anspråk och kräver mer jobb.

Vi har inget behov av att tjäna massor av pengar.

Vi vill bara att det ska gå ihop.

Vi vill att fler ska äta närproducerat. Vi vill att fler ska producera eget.

Vi vill att folk ska sluta äta socker och vetemjöl.

Vi vill att folk ser sina möjligheter att leva ett bättre och lugnare liv.

Vi vill att fler hoppar av ekorrhjulet.

Vi vill använda hela gården och vi vill ha roligt.

Men vi vill inte "bli stora"

Drömmen blir inte bättre för att den blir större.

Den blir perfekt för att den är vår dröm som vi inte jämför med någon annans.

 

Vi vill ha en femåring som sköter vattningen av grönsakslandet.

 

 

Vi vill ha detta till middagen i augusti.

 

 

 

Sitta här och ta en kaffe med grannen en tisdagseftermiddag i maj.

 

 

Vi vill ha allt det här.

Och det är enormt.

på ett småskaligt och lagom sätt.

Och det är bra nog mycket bättre att vara lycklig än att vara stor.

Det är säkert möjligt att kombinera för en del människor.

Men jag tror inte att det hänger ihop.

Och jag tror verkligen att världen blir lyckligare om man tillåts vara liten. På ett storslaget sätt. 

 

 

Ordning och reda och vinterbilder

Så var då all julledighet över och vardagen har dragit igång.

Jag vet att många längtat efter det, men inte jag.

Jag trivs så ypperligt med att ha det lite slött.

Sen frukost, långa kvällar och inga tider att passa.

Jag är ju av den åsikten att livet borde vara mycket mer så.

Färre tider att passa, alltså. Och mera umgänge med nära och kära.

Nåväl. Jag var orolig för hur familjen skulle klara denna första morgon när vi, trots intentionerna att göra tvärtom, inte varit särskilt duktiga alls på att anpassa sovtider till den annalkande skolstarten. Min oro var dock helt obefogad.

Jag och maken pallrade oss upp 6.45 och i köket stod en strålande glad fjortonåring och gjorde i ordning frukost till både sig och sina syskon. Tjejerna klädde sig raskt, då vi faktiskt varit kloka nog att lägga fram kläder igår kväll. Ryggsäckarna var också packade. Den lille, snart femårige, killen tar däremot saker helt i sin egen takt.

Så efter att ha startat dagen på ett väldigt trevligt sätt med kaffe och äggröra och pappan skjutsat iväg barnen så tog jag itu med ett arbete jag funderat på länge.

Notsortering.

Jag hade en osund mängd noter.

Körnoter, solosånger, psalmer...i en salig röra.

Då jag sjunger i kyrkokören, agerar solist på både begravningar, dop och bröllop, då och då har små sångframträdanden med maken och därtill lite grann jobbar som kantor, så är det en fördel att ha någon form av ordning på noterna.

Det har jag nu.

Det tog hela förmiddagen, men se här... !

 

 

 

En alldeles fröjdefull hylla!

Jag vill nu (trots att jag inser hur otroligt trist den här informationen är för någon annan än mig, och trots att jag redan, väldigt stolt, förklarat allt för min, förmodligen och befogat, ointresserade make) förklara mitt välplanerade system.

Nu har jag en mapp för körnoter, som dessutom är indelade i påsk- sommar- och allmänna sånger.

En mapp är för piano- och orgelmusik. En mapp för bröllopssånger, en för begravningssånger och en för dopsånger. En mapp för julmusik - indelat i kör- solo- och barnsånger. En mapp för duetter, en mapp för sådant jag och Lasse brukar sjunga, en mapp för mer avancerade solosånger (som man behöver ett fint pianokomp till), en mapp för kvartett, en för teatermusik och en för barnkör.

En pärm för psalmer som jag har på lösblad och en pärm för diverse helt vanliga låtar (i bokstavsordning) Därutöver ett gäng notböcker och psalmböcker.

Jag är, inser jag, lite väl lycklig över min välordnade hylla och har varit in några gånger och liksom smekt hyllan med blicken samtidigt som jag nickat förnöjt.

 

Så fascineras jag över hur det vissa dagar kan vara så lätt att vara effektiv, hur man liksom i ett schwung uträttar hur mycket som helst och hur det andra dagar är så obarmhärtigt svårt att ta sig för någonting.

För idag har jag också sett till att ingen tvätt finns att tvätta eller hänga, att alla sängar blivit bäddade och alla bord avtorkade, jag har diskat och jag har tillverkat glutenfri pasta, som snart ska användas i en spaghettiröra, med förhoppningen att barnen tycker att jag förfinat deras favoritmaträtt och inte förstört den.

Och så har jag intensivlyssnat på Bruno Mars och blivit ännu lyckligare.

Ta er en stund och lyssna på "Count on me" och se hur lätt livet plötsligt ter sig.

 

Idag är jag också fascinerad över naturen.

Det händer då och då att jag och karln min är ute på våren när gräset börjar spira och träden ser ut att leva igen och så säger vi till varandra

"Visst är det svårt att föreställa sig att allt detta var helt täckt av snö för bara nån månad sen?"

Och så ser vi oss omkring nu och säger

"Visst är det svårt att föreställa sig att allt detta var synligt för...tre dagar sen?"

För säga vad man vill om vinterväder, regnrusk och vårsol

(och hur lustigt det är att det här med olika uppfattningar om årstider blir nästintill ett objekt för krigsföring på Facebook. Hur man liksom ska ställas till svars för huruvida man gillar snö och kyla eller inte. Så när det är snöstorm och 25 grader kallt så kommer statusarna från snöhatarna..."Jag hoppas ni är nöjda nu, alla ni som ville ha snö!!??" och när det regnar och är lerigt vid jul så kommer snöälskarna "Jaha, nu har ni väl fått som ni ville,ni som klagade på snön förra vintern!!??" Som att man, bara genom att gilla, eller ogilla något, plötsligt har ett personligt ansvar för väderleken. Man kan liksom inte bara få gilla när det går att åka skidor och pulka och det kanske är så där fem minusgrader. )

men visst är det häftigt hur naturen gör?

Jag gillar växlingarna.

Måste jag välja en årstid så skulle det nog bli sommaren, men jag tycker om vintern också. Bara jag slipper frysa. Och halka.

Den största anledningen till att jag längtar till sommaren just nu är tvätten.

Visst, sol och bad, gräsklippning, odling, ogräsrensning och blomster i all ära, men det bästa med sommaren måste i alla fall vara att man kan hänga tvätten på torkvindan ute i trädgården.

För den är i en betydligt bättre höjd för mig.

Jag är tio centimeter för kort för att det ska vara riktigt bekvämt att hänga tvätten på våra torkställningar i tvättstugan.

Jag får ta en liten pall, men med diskbråck är det ett himla otyg att kliva upp och ner på en liten pall.

 

Nu tycker jag i alla fall att det är vackert på vintern och jag var ut och tog några bilder av det jag tycker är så coolt.

 

 

Här ska jag ställa ut plantor, jorda ner fingrarna och njuta av våren om några månader.

Småsvårt att föreställa sig.

 

Och härinne ska det sitta glada pizzagäster om några månader. Och vi ska grädda pizza för glatta livet och svettas framför bakugnen.

 

Och här ska hönsen trippa runt och kackla...ja, efter att vi fixat taket som snön saboterat.

 

 

På tal om hönsen...

det är lite si och så med ägg just nu.

De värper så gott de kan, men en del av "gammelhönsen" har gått ur tiden och dessutom hade vi en kraftig åtgång på ägg, både hos oss och hos kunder här efter nyår.

Det brukar vara så några veckor efter jul när alla är trötta på julmaten och man vill sätta igång och äta sunt. Och ägg är ju bland det sundaste man kan äta.

Det är väldigt, väldigt roligt.

Men dessvärre räcker det inte till alla som vill ha.

Men vi peppar hönsen så gott vi kan och fyller på i butiken så mycket det går.

Om inte annat så kan man handla knäckebröd och bodybutter.

Det är inte fy skam det heller.

 

 

 

 

 

A little bit of renovering. Och så lasagne.

Hej!

Här sitter jag i snöovädret och tänkte att det skulle vara trevligt att göra ett litet inlägg hänne.

Men se, det har ju inte hänt så mycket.

Vi har haft ett långt och skönt jullov. Sena kvällar, sena morgnar, långa frukostar och mycket pyjamas. Har ingen aning om hur det ska funka att gå tillbaka till någon slags vardag på måndag.

Men det har varit riktigt härligt.

Sen är ju ryggen fortfarande under all kritik.

Jag var på magnetröntgen i onsdags och det ringde inte någon allvarlig läkare på torsdag morgon och sa "Eva, jag vill att du kommer in omedelbart. Ta med dig någon." så jag antar att de inte hittat ett gäng tumörer i ryggen i alla fall (en liten skräck jag har). Jag väntar och hanterar så länge.

Men så inser jag att någonting har vi ju gjort.

Jag fick ett litet idéanfall och tyckte att vi skulle piffa till köket lite.

Det blir så ibland.

Jag får en enorm och omedelbar lust att göra om saker.

Så vi satte igång med det.

Och medan vi fixade så började vi prata om hur det såg ut där när vi flyttade in och vad vi gjort och vad vi gjort i resten av huset och hur mycket vi gjort och hur mycket vi gjort alldeles själva och hur roligt det varit.

Så då tänkte jag att jag skulle bjussa på lite kvalitativt rätt kassa, men ändå kanske lite fina bilder.

Jag ber, som så ofta annars, om ursäkt för kvaliteten på bilderna. Jag har fotat med mobilen i märkliga ljussättningar och sen har jag rotat fram gamla bilder och fotat av dem, för det var den teknologi jag hade tillgänglig.

Vi kör... 

 

 

Här är det som nu är vårt vardagsrum. Jag har blurrat killen till vänster i bild, för jag var inte säker på att han ville figurera i min blogg. Nu ser han ut som en brottsling i stället, men det är han inte. Han är jätteschysst!

Som ni ser är där blekgröna väggmålningar på någon sorts ljusblå vägg, brun panel och brunmurriga dörrar.

Not våran stil so much.

Vi trivdes inte alls med detta och brydde våra huvuden en hel del.

Man vill ju liksom inte sätta igång att tapetsera över väggmålningar heller, även om de - som i de här fallet - är rätt ointressanta och tråkiga.

 

 

 

 

 Så vi har skruvat upp gipsskivor och tapetserat dem. Lätt att skruva bort om man ändrar sig.

Vi har målat panelen lila, vilket inte alls syns på den här skitbilden och dörrarna har vi målat vita.

Tavlan där i mitten, som gäster brukar undra över, har min fina vän Elin Zetterlund målat och jag vill minnas att jag fick den när jag fyllde tjugofem.

Löv it!

 

 

Jag ska redan nu tala om att ingen av oss har koll på vad som är "inne" och inte. Vi bläddrar inte i inredningstidningar och vi går helt efter eget tycke och smak. Ofta blir det bra. Ibland inte.

Mest blir vårt hus en blandning av gammalt bondskt hus, IKEA och egna idéer.

Jag tycker att vårt vardagsrum är riktigt mysigt.

Vi har en öppen spis, utanför bild, och den kan man inte elda i, för den är som felbyggd, men vi har massor av ljus i den istället och under två dagar på jullovet så smälte vi stearin och tillverkade nya blockljus som vi använder där.

Som en brasa, fast finare.

 

 

 Glasverandan var omålat trä.

 

 

Men där målade vi med väldigt utspädd, vit färg och fixade med lite trivsamma möbler och så.

Nu är det favoritplatsen både sommarmorgnar och sommarkvällar.

 

 

Här är jag så sur så sur för att jag inte har nån före- bild.

Det här är vår yngsta dotters rum.

När vi flyttade in var detta ett kök.

Det var gult och det stod en diskbänk under hyllorna (som naturligtvis var köksskåp).

Vi rev och slet, la in klickgolv, målade, tapetserade och...ja, ni ser.

 

 

 Och det här är "skrubben" innanför hennes rum.

Det här var en helt oinredd skrubb med spånskiveväggar, stickigt trägolv och fult tak.

Vi har en till, större, sådan skrubb, så vi tyckte vi hade tillräckligt med förrådsutrymme så vi gjorde om detta till en lekskrubb.

 

 

 Det här rummet var länge ett skräprum.

Det var timmerväggar (inte fina, charmiga timmerväggar) liknande golv och fullt med...allt.

Det här gjorde vi om ett sportlov när äldste sonen var hos sin pappa och så överraskade vi honom när han kom hem.

 

 

Hallen på övervåningen var också ett rum som vi grunnade på ett tag.

Maken var skeptisk till mitt förslag på tapet, men idag är vi rätt överens om att det blev bra.

Det här var det första golvet vi la in, för här låg en trasig och väldigt sliten plastmatta innan.

Dörrarna var sådär brunskabbiga som i vardagsrummet.

 

 

När man sitter och funderar på vad vi gjort så är det många minnen som väcks till liv.

Vi har ju gjort allt tillsammans, jag och Lasse och vi har haft väldigt roligt under tiden.

Man brukar höra att det är så svårt att renovera tillsammans och att det grälas och så, men jag tycker att våra renoveringsprojekt har flutit på väldigt friktionsfritt.

Har vi grälat så har det varit om något helt annat.

När vi skulle tapetsera trappen så var jag höggravid och vägde ungefär 100 kg.

Lasse la en stege rätt ut från hallen, satte mig som motvikt i ena änden och stod och tapetserade på den andra.

 

 

Det rum vi ville använda som kontor var väldigt rosa.

Det ville vi inte.

Vid det här laget hade Lasse blivit en hejare på att lägga golv och han hade, som ni ser, god hjälp att tillgå.

 

 

 

 

Så här har vi det nu.

 

 

Så kommer vi då till det som satte igång detta inlägg.

Köket.

Vi har gjort om köket några gånger. För att vi har inte riktigt hittat fram. Och vi ändrar oss. Och så.

Men, vi har gjort nästan allt själv.

Och det är ju det som är så häftigt.

Att man kan så mycket mer än man tror.

När vi träffades och bodde i ett annat hus, så hade vi en bild av att målning var jobbigt, tapetsering var jättesvårt och golvläggning var i princip omöjligt.

Men så började vi prova oss fram, lärde oss och insåg att det mesta var mycket lättare och att det var förbaskat roligt. Att dessutom göra det tillsammans är ju ännu skojigare. Det är liksom en gemensam hobby. Och så får barnen vara med så långt det är möjligt. Det har gått rätt bra. Tapetklister är inte farligt om man bara äter lite grann.

Nu vill jag på intet sätt ringakta dem som väljer att inte göra sådant här själva. Nejnej. Det är snarare så att jag vill uttrycka min tacksamhet över att vi har tiden och möjligheterna att göra det.

Och jag vill också hävda att det är viktigt att inse vad man INTE kan/bör göra på egen hand och istället ringa någon som lever på att göra sånt.

 

I alla fall.

Här är den enda bilden jag hittade där man ser köket från precis när vi flyttade hit. (Förlåt Adam, för att jag lägger ut bilder på dig från när du var sex år, men du var jättesöt!)

 

 

 

Till att börja med så målade vi gult. Glatt och livat.

Och så målade vi skåpluckorna ljusgrå.

 

 

 Så här såg själva matlagningsdelen ut. (Ja, spisen och diskmaskinen stod naturligtvis inte sådär till vardags)

 

 

Vid den första renoveringen var Iris en liten plutt som hängde med. Här tog vi bort bänken, satte upp träpanel om Lasses kompis pappa fixade till oss väldigt förmånligt, la in klickgolv (sen gick diskmaskinen sönder och drällde ut massor av vatten som sabbade golvet, så vi ringde en kille som la in plastmatta istället, men vi kunde återanvända det oskadade klickgolvet till Adams rum, där lärde vi oss en läxa) fixade lister till skåpluckorna och målade dem bruna (?).

 

'

 

Senare bytte vi bänkskivor och blandare. Vi målade skåpluckor vita och kaklade om. (Det var faktiskt jag som kaklade och jag är fortfarande förvånad över hur lätt och kul det var)

För några månader sedan målade vi om bordet, som var omålat, skaffade nya stolar, vilket behövs efter tio år och fyra barn...

 

 

 Och nu i dagarna har panelen, fönsterbrädorna och hyllväggar målats vita, luckorna har fått nya beslag och Lasse har sytt fina, gula gardiner.

 

 

 

 

Och nu vill jag ta en stund till att hylla min käre, händige make.

För visst gör vi detta tillsammans och visst har jag gjort en hel del. Jag har tapetserat, kaklat och målat.

Men faktum är att det oftast är jag som kommer med en idé och sen får Lasse komma på hur den ska genomföras. Kommer jag på hur något svårt ska lösas så är det för att Lasse har krånglat fast och jag inte begriper bättre och säger typ "Men ska man ändå inte prova att trycka på ON?!" och så kan man göra så fast det är inte rätt, men det blev bra.

Hur som helst...en del saker har min man, som inte har någon utbildning i snickeri och dylikt, löst på ett alldeles fantastiskt sätt.

Och nu kanske det blir lite småflicksaktikt idealiserande här, men ibland är jag övertygad om att det typ inte finns NÅNTING som han inte kan lösa.

 

Här är ett exempel:

Så här såg det ut förr. Delad kyl & frys och till höger om det ett städskåp.

(Där sitter också min andra fina vän Elin - jag har två Elinvänner - och håller i liten Iris (längtar efter dig Elin!!)

När vi, i rask takt började utöka vår familj så insåg vi att det vore klokt med större kyl och separat frys. Då var städskåpet minst sagt i vägen och det var väggfast. Och stod på en sockel. Och om vi skulle riva bort även det övre skåpet så skulle taket bli väldig fult.

Så han kliade sig i skägget och mumlade lite (tror jag.)

 

 

Så här ser det ut nu.

Det övre skåpet är kvar, kyl & frys står på en gemensam sockel och det ser ut som att det alltid varit så. Det här var ett himla pyssel och mycket sågande.

He did it.

 

 

Och så detta då. Han har satt taket själv. Vi skaffade färdiga skivor och sen satte han upp det.

Och visst var jag i rummet, men jag kan garantera att jag enbart fungerade som handräckning i det här fallet.

Det här var för övrigt i samma veva som den berömda filminspelningen pågick i Segersta, så vi varvade detta med att vakta inspelningsplats.

Det var papptak innan...

 

 

Ja det var det.

Kanske inte högintressant för nån annan än mig, men en stunds förströelse i alla fall.

Varsågoda.

 

Och så var det lasagnen.

Idag har jag lekt husmodersleken och stått vid spisen.

Jag gjorde majonnäs!

 

 

Och sen gjorde jag glutenfri lasagne och det blev så gott så gott

("Mamma, jag tycker inte om det. Jag ÄLSKAR det!", sa den kräsna sjuåringen.)

så jag tänkte bjussa på receptet.

 

Nu har jag hittat receptet på en lchf-blogg, så jag ska inte ta åt mig äran, även om vi naturligtvis kan räkna med att jag gav det nån magisk touch:

 

.4 ägg
125 g philadelphiaost
0,5 dl fiberhusk

Sätt ugnen på 150 grader, vispa äggen poröst, tillsätt färskost och fiberhusk och vispa ihop.
 

 Bred ut smeten tunt på en bakplåtspappersklädd plåt. Lägg ett bakpapper över och kavla ut till papperskanterna. Låt papprena vara kvar under gräddningen. Grädda i 10 minuter.
 

 Ta bort pappret och skär i lagom stora plattor.
Höj ugnsvärmen till 225 grader

 Sedan gör du en köttfärssås

500 nötfärs, men jag använde älgfärs, för det hade vi i frysen.
100 g champinjoner
1 burk krossade tomater (400-500 gr)
1 dl tomatpuré
4 st klyftor vitlök
1 msk oxfond, men här blev det kalvfond.
 Salt
Svartpeppar

Stek färsen i lite smör och lägg sedan över i  gryta. Skiva champinjonerna och finhacka vitlöken och stek i lite smör. Lägg över i grytan och häll sedan över tomatpurén och tomatkrossen. Krydda med oxfond, salt och svartpeppar och låt småputtra på plattan i ca 20 minuter.

 Och till sist en ostsås

 2 dl creme fraiche
1 dl vispgrädde
100 g gräddost - jag tog Kvibille Gräddädel.
salt, svartpeppar.

Låt creme fraiche och grädde koka upp, dra sedan åt sidan och rör ner osten. Smaka av med salt och

peppar.

 

Lägg nu plattorna i en ugnsfast form, lägg på bolognesen, sedan ostsås och varva nu så i 1-2 varv till.

Avsluta med sådär 100 gram riven ost.
Grädda i ca 20 minuter på 225 grader.

 

Smakar precis som en vanlig lasagne!!!  

 

 

Sen tog jag och sjuåringen fram mixern, hällde i 2,5 dl kokosgrädde, 2 msk kakao, 2,5 krm vanilpulver och lite stevia, mixade ihop det, hällde i en gammal glasslåda med lock, och ställde in i frysen i tjugo minuter (Det ska bli kallt, men inte glasshårt) och så åt vi det med lite vispgrädde.

Så vi avrundade dagen med en perfekt måltid och nu är veden inburen, ficklampan framplockad och värmeljusen och tändstickorna i ordning, så nu är vi beredda på stormen.

Och jag undrar jag om inte glasverandan precis blåste iväg...

Jag återkommer!

Ha det gott!