Storlekens betydelse

 

Idag skulle jag ge er recept.

Jag hade tagit fina (nja, egentligen ganska fula) bilder och skulle vara lite inspirerande med en veckas matsedel för en barnfamilj.

Men i morse satt jag och maken och pratade om nåt han läst i tidningen och så spann vi vidare och det mynnade ut i ett långt resonemang som jag kände att jag måste skriva om.

Det här är inget nytt.

Jag har tänkt på det ganska ofta och det är oftast lika frustrerande.

För ni vet, när man har ett sätt att tänka och man VET att det är rätt och man har inte en aning om hur man ska få hela världen att tänka likadant...?

Grundtanken - frågan - är:

Varför måste allt vara så förbaskat STORT?!

 

I det här inlägget så kommer jag då och då att använda begreppen "allt" och "alla". Det betyder inte att jag nödvändigtvis menar allt och alla. Jag vet att det definitivt finns många som inte tänker och resonerar som "alla" och att det inte alltid gäller "allt".

Jag uttrycker mig så, för att det blir så krångligt att skriva "många av de som har mycket att säga till om" eller "så väldigt mycket av det jag kommer att tänka på" eller "samhället i stort under en längre tid" - vilket ofta är vad jag menar när jag nu kommer att skriva "allt" eller "alla".

Jag kommer också skriva "man" - det är en sorts massa av folk som kan vara alla eller nån enstaka.

Då är vi överens va?

Okej - varför måste allt vara så förbaskat STORT?!

 

Så här.

Förr (jag tänker inte precisera när "förr" var, för jag är risig på historia och jag tror att ni vet vad jag menar ändå. Det är i alla fall längre förr än 2014) så hade man mejerier lite här och var. Och slakterier. Det kanske var ganska trevliga arbetsplatser. Man kanske hade hyfsad lön där. Kanske bonden fick hyfsat betalt. Sen så ville alla mejerier och slakterier bli större och större och tjäna mer och mer pengar. Tillverka fler och fler produkter, ha fler och fler kunder. För att kunna mäta sig med de stora mejerierna i de stora städerna. Så då måste man effektivisera, marknadsföra, fixa fina loggor, tillsätta speciella grupper som tänkte ut speciella åtgärder. Och så måste man börja spara in på utgifterna, ge bonden mindre, utöka, avskeda personal.

Så plötsligt så finns där inget mejeri, för det gick inte runt. Och så kan man plötsligt inte köpa närproducerad mjölk i butiken längre. I alla fall inte om man bor i Bollnäs. Då kan man naturligtvis sudda ut gränserna för vad som räknas som närproducerat och säga att allt som kommer från Sverige är närproducerat. Och det är det ju, om man jämför med Nya Zealand. Men det är väl lite fuskigt?

 

Okej.

Och förr så hade man små skolor i de flesta byar.

Det kanske var ganska trevliga arbetsplatser. Naturligtvis fanns det brister. Jag förstår att det kan finnas svårigheter i små skolor på landet också. Naturligtvis förekom en del mobbing och en del lärare som aldrig borde haft med barn att göra. Naturligtvis uppstod det luckor i vissa människors utbildning. Men ändå. Man behövde inte några enorma insatser för skolskjutsar. Barnens föräldrar kände varandra, man hade koll på lärarna. Det var inte så hiskeligt vanligt att barn "försvann i mängden" (visst, på gott och ont även där för somliga)

Sen så kommer man på att man ska effektivisera. Spara in på byggnader. Spara in på lärare. Höja betyg. För att man ska stå sig i konkurrensen. För att stå sig mot skolor i andra länder. För att höja kunskapsnivån. Småstäderna får storstadskomplex. Det är löjligt att vara liten. Och så börjar man lägga ner byskolor. Man vill ha stora skolor.

Mår ungdomar bättre idag då? Blir barnen lyckligare av att skolorna blir större? Blir vi ett gladare land när vi siktar på att "hävda oss internationellt"?

Måste alla ha hög utbildning och enormt välbetalda jobb?

Måste alla så att säga "göra karriär"?

Varför skulle inte ett trevligt, lagom tidskrävande jobb med fina arbetskamrater duga?

Jag kanske inte måste jämföra mina betyg med andras...

Det kanske är viktigare att lära sig saker som inga läroplaner i världen kan lära dig.

 

 

Vidare.

Förr så kunde man bo i en liten by - typ Vallsta - och så fanns där en mataffär, en mack, ett postkontor, två banker, två hårfrisörskor, en skola med en skolsköterska och egna mattanter, en förskola, några dagmammor, en kiosk/grill, en distriktssköterska, ett gäng mjölkbönder med sådär tjugo kor var, en skridskoplan, en fotbollsplan, kompisar på rimligt avstånd, vägar att cykla på (och naturligtvis enorma mängder snö och man frös aldrig när man lekte i den och på sommaren kunde man bada varje dag, för solen sken alltid)

Jag tror att det såg ut på liknande sätt i många andra små byar. Exempelvis Segersta.

Man hade ingen högstadieskola, inget köpcentrum, ingen konserthall och såna där stora häftiga grejer. Och det var okej. Det var sånt man åkte in till stan för att hitta. För vi bodde inte i stan. Vi ville inte bo i stan. Det var därför vi bodde på landet. Och det funkade bra att på landet, för man fick tag i det nödvändigaste. Man kunde gå i skolan och man kunde handla mjölk och tandkräm. Man kunde gå till distriktssköterskan och kolla om det var blindtarmen när man hade ont i magen och inte ville gå till skolan. Man kunde åka skridskor och man märkte att det var vår för det började lukta dynga. Och man kunde få hjälp med sina bankärenden.

Och det bodde lite lagom med folk där.

Inte för mycket folk. Ville man bo bland massor av folk så kunde man ju bo i stan.

Men så måste bankerna bli större och större och större. Mer effektiva. För man kan inte rätta mun efter matsäck. Nej, för om man bara fortsätter att göra av med det man får in, då kan man ju inte bli STÖRRE. Närå, man måste satsa stort och göra av med MYCKET och därefter försöka se till att få in så mycket som man gjort av med. Och då räcker inte pengarna till, så då måste man lägga ner de där små pluttiga bankerna på landsbygden, som i och för sig betydde jättemycket för de som använde sig av dem, men som var alldeles för små för att vara betydelsefulla.

Det är naturligtvis också bättre att samla alla sköterskor och läkare på ett STORT ställe och självklart lägga krut på STORA idrottsarenor i stan som bandyhallar och sånt istället för att se till att underhålla fåniga små välbesökta isar i de små fåniga byarna.

Ja, skolorna har vi ju redan pratat om.

Och så lägger man ner allt i byarna. För att det är för litet. Och är det litet är det inte bra. Det vet ju alla. Stort är bra. Sen lägger man ner allt i de små samhällena också. Som Arbrå. Och Kilafors. För det är också för litet. Och allt måste alltid bli större och större.

Och så ska man försöka få fler människor att flytta till sina små byar. För att de ska bli större byar. Fast charmen från början var att det var en liten by.

Så man flyttar allt till Bollnäs.

Men Bollnäs är ju också för litet för att vara bra. Vi måste få fler människor att bo i Bollnäs. För att Bollnäs ska också vara en storstad. För att Bollnäs gör av med pengar som en storstad. Man kan inte köra det logiska resonemanget "Det bor så här många människor i Bollnäs och vi får in så här mycket i skatteintäkter. Alltså kan vi göra av med så här mycket pengar. Det känns lagom och bra. Och tryggt. Och vill man bo i en storstad kan man ju flytta till Stockholm. Bollnäs är en liten stad och det är okej."  Så resonerar man INTE.

Nej. Bollnäs måste bli stort. Vi måste satsa. Stort är bra. Vi måste bli stora som Gävle. Och Gävle måste bli stort som Stockholm. Och Stockholm måste bli stort som London....

Så vi måste satsa. Satsa på saker vi inte har råd med och inte behöver. Så att vi inte har råd med saker vi behöver. Som skolor i byarna och sånt.

Varför måste vi få fler och fler människor att flytta till våra byar och städer? Varför kan vi inte vara nöjda med att vara så stora och små som vi är? Kan vi inte bestämma att det är okej att vara liten också? Det är inte en sämre skola för att det går sextio elever i den i stället för sexhundra.

Det behöver inte bo tiotusen människor i Kilafors för att det ska vara ett fungerande samhälle. Och Bollnäs kan få vara precis så stort som det är. Och inget blir bättre av en bandyhall.

Jag bor i en liten by. Och jag vill bo i en liten by. Det är underbart att bo i en liten by. Och jag tycker naturligtvis att fler ska flytta hit. Men även till andra små byar. Det finns många byar att bo i.

Eller så kan man bo i en liten stad om man vill det.

Eller så kan man bo i en stor stad om man gillar det.

Men vi behöver inte göra det vi gillar större.

 

Nästa exempel:

Jag sjunger en del. På begravningar, körkonserter, några bröllop, nåt dop.

Jag är rätt bra på det.

Då och då kommer kommentaren (som naturligtvis är en komplimang och jag uppskattar komplimangen) att jag kanske borde göra något "större". Sjunga i något större sammanhang. Kanske borde ha blivit något större.

Varför?

Jag har ingen längtan efter något större.

Visst vore det väl coolt att en gång få sjunga på en stor scen (och med stor menar jag typ i Gävle). Kanske EN gång. Bara för att ha provat. Men jag tycker om att sjunga i kyrkor. Jag tycker om att göra en insats vid begravningar. Jag älskar att sjunga med vår kör.

Jag tjänar en slant på mitt sjungande då och då. Inga stora summor. Och jag har ingen längtan efter att tjäna några stora summor på det heller. Jag är nöjd.

Men bilden av att alla vill "bli stora" är utbredd.

Blev det så här för att jag fick barn tidigt kanske? Misslyckades jag med något? Orkade jag inte kämpa? Jag kanske inte hade utseendet?

Stort är inte alltid bra. Det kan göra mig enormt tillfreds att sjunga för tjugo personer i Segersta kyrka. Jag är nöjd. Okej?

 

Sista exemplet här då:

(ja, det här blev ett långt inlägg med mycket text, men det var mycket som behövde sägas och jag måste ju knyta ihop det med "projekt Åkre".)

Alla förutsätter att alla som sysslar med någon form av företag, försäljning, produktion, vill bli större.

Utöka, expandera, öka omsättningen, tjäna mer, investera mer.

Man ska marknadsföra, ta bättre betalt.

För man måste ju bli större.

Allt blir roligare om det blir större.

Och man ska jämföra med andra. Och annat.

Jag säger nej. Very bestämt nej!

Sen vi drog igång vår dröm här, så har vi aldrig haft en tanke på att bli stora.

Vi vill inte leverera varor till stora butiker.

Vi har ingen dröm om att sälja knäckebröd i Stockholm.

Vi vill bli självförsörjande, så långt det går. Vi vill anpassa utgifterna efter inkomsterna - inte tvärtom. Vi vill ha lugnet och vi vill ha tid tillsammans.

Vi vill att våra kunder ska tycka att vårt knäckebröd är det godaste de nånsin smakat och vi vill att våra pizzagäster ska ha en riktigt bra kväll och att de ska vilja komma tillbaka.

Vi vill att kunderna ska uppskatta våra goda ägg och vi kommer skaffa fler höns, för höns är roliga. Vi vill kunna leverera fler ägg än vad vi gör nu, men vi vill absolut inte ha en stor hönsgård som tar massor av tid i anspråk och kräver mer jobb.

Vi har inget behov av att tjäna massor av pengar.

Vi vill bara att det ska gå ihop.

Vi vill att fler ska äta närproducerat. Vi vill att fler ska producera eget.

Vi vill att folk ska sluta äta socker och vetemjöl.

Vi vill att folk ser sina möjligheter att leva ett bättre och lugnare liv.

Vi vill att fler hoppar av ekorrhjulet.

Vi vill använda hela gården och vi vill ha roligt.

Men vi vill inte "bli stora"

Drömmen blir inte bättre för att den blir större.

Den blir perfekt för att den är vår dröm som vi inte jämför med någon annans.

 

Vi vill ha en femåring som sköter vattningen av grönsakslandet.

 

 

Vi vill ha detta till middagen i augusti.

 

 

 

Sitta här och ta en kaffe med grannen en tisdagseftermiddag i maj.

 

 

Vi vill ha allt det här.

Och det är enormt.

på ett småskaligt och lagom sätt.

Och det är bra nog mycket bättre att vara lycklig än att vara stor.

Det är säkert möjligt att kombinera för en del människor.

Men jag tror inte att det hänger ihop.

Och jag tror verkligen att världen blir lyckligare om man tillåts vara liten. På ett storslaget sätt.