A little bit of renovering. Och så lasagne.

Hej!

Här sitter jag i snöovädret och tänkte att det skulle vara trevligt att göra ett litet inlägg hänne.

Men se, det har ju inte hänt så mycket.

Vi har haft ett långt och skönt jullov. Sena kvällar, sena morgnar, långa frukostar och mycket pyjamas. Har ingen aning om hur det ska funka att gå tillbaka till någon slags vardag på måndag.

Men det har varit riktigt härligt.

Sen är ju ryggen fortfarande under all kritik.

Jag var på magnetröntgen i onsdags och det ringde inte någon allvarlig läkare på torsdag morgon och sa "Eva, jag vill att du kommer in omedelbart. Ta med dig någon." så jag antar att de inte hittat ett gäng tumörer i ryggen i alla fall (en liten skräck jag har). Jag väntar och hanterar så länge.

Men så inser jag att någonting har vi ju gjort.

Jag fick ett litet idéanfall och tyckte att vi skulle piffa till köket lite.

Det blir så ibland.

Jag får en enorm och omedelbar lust att göra om saker.

Så vi satte igång med det.

Och medan vi fixade så började vi prata om hur det såg ut där när vi flyttade in och vad vi gjort och vad vi gjort i resten av huset och hur mycket vi gjort och hur mycket vi gjort alldeles själva och hur roligt det varit.

Så då tänkte jag att jag skulle bjussa på lite kvalitativt rätt kassa, men ändå kanske lite fina bilder.

Jag ber, som så ofta annars, om ursäkt för kvaliteten på bilderna. Jag har fotat med mobilen i märkliga ljussättningar och sen har jag rotat fram gamla bilder och fotat av dem, för det var den teknologi jag hade tillgänglig.

Vi kör... 

 

 

Här är det som nu är vårt vardagsrum. Jag har blurrat killen till vänster i bild, för jag var inte säker på att han ville figurera i min blogg. Nu ser han ut som en brottsling i stället, men det är han inte. Han är jätteschysst!

Som ni ser är där blekgröna väggmålningar på någon sorts ljusblå vägg, brun panel och brunmurriga dörrar.

Not våran stil so much.

Vi trivdes inte alls med detta och brydde våra huvuden en hel del.

Man vill ju liksom inte sätta igång att tapetsera över väggmålningar heller, även om de - som i de här fallet - är rätt ointressanta och tråkiga.

 

 

 

 

 Så vi har skruvat upp gipsskivor och tapetserat dem. Lätt att skruva bort om man ändrar sig.

Vi har målat panelen lila, vilket inte alls syns på den här skitbilden och dörrarna har vi målat vita.

Tavlan där i mitten, som gäster brukar undra över, har min fina vän Elin Zetterlund målat och jag vill minnas att jag fick den när jag fyllde tjugofem.

Löv it!

 

 

Jag ska redan nu tala om att ingen av oss har koll på vad som är "inne" och inte. Vi bläddrar inte i inredningstidningar och vi går helt efter eget tycke och smak. Ofta blir det bra. Ibland inte.

Mest blir vårt hus en blandning av gammalt bondskt hus, IKEA och egna idéer.

Jag tycker att vårt vardagsrum är riktigt mysigt.

Vi har en öppen spis, utanför bild, och den kan man inte elda i, för den är som felbyggd, men vi har massor av ljus i den istället och under två dagar på jullovet så smälte vi stearin och tillverkade nya blockljus som vi använder där.

Som en brasa, fast finare.

 

 

 Glasverandan var omålat trä.

 

 

Men där målade vi med väldigt utspädd, vit färg och fixade med lite trivsamma möbler och så.

Nu är det favoritplatsen både sommarmorgnar och sommarkvällar.

 

 

Här är jag så sur så sur för att jag inte har nån före- bild.

Det här är vår yngsta dotters rum.

När vi flyttade in var detta ett kök.

Det var gult och det stod en diskbänk under hyllorna (som naturligtvis var köksskåp).

Vi rev och slet, la in klickgolv, målade, tapetserade och...ja, ni ser.

 

 

 Och det här är "skrubben" innanför hennes rum.

Det här var en helt oinredd skrubb med spånskiveväggar, stickigt trägolv och fult tak.

Vi har en till, större, sådan skrubb, så vi tyckte vi hade tillräckligt med förrådsutrymme så vi gjorde om detta till en lekskrubb.

 

 

 Det här rummet var länge ett skräprum.

Det var timmerväggar (inte fina, charmiga timmerväggar) liknande golv och fullt med...allt.

Det här gjorde vi om ett sportlov när äldste sonen var hos sin pappa och så överraskade vi honom när han kom hem.

 

 

Hallen på övervåningen var också ett rum som vi grunnade på ett tag.

Maken var skeptisk till mitt förslag på tapet, men idag är vi rätt överens om att det blev bra.

Det här var det första golvet vi la in, för här låg en trasig och väldigt sliten plastmatta innan.

Dörrarna var sådär brunskabbiga som i vardagsrummet.

 

 

När man sitter och funderar på vad vi gjort så är det många minnen som väcks till liv.

Vi har ju gjort allt tillsammans, jag och Lasse och vi har haft väldigt roligt under tiden.

Man brukar höra att det är så svårt att renovera tillsammans och att det grälas och så, men jag tycker att våra renoveringsprojekt har flutit på väldigt friktionsfritt.

Har vi grälat så har det varit om något helt annat.

När vi skulle tapetsera trappen så var jag höggravid och vägde ungefär 100 kg.

Lasse la en stege rätt ut från hallen, satte mig som motvikt i ena änden och stod och tapetserade på den andra.

 

 

Det rum vi ville använda som kontor var väldigt rosa.

Det ville vi inte.

Vid det här laget hade Lasse blivit en hejare på att lägga golv och han hade, som ni ser, god hjälp att tillgå.

 

 

 

 

Så här har vi det nu.

 

 

Så kommer vi då till det som satte igång detta inlägg.

Köket.

Vi har gjort om köket några gånger. För att vi har inte riktigt hittat fram. Och vi ändrar oss. Och så.

Men, vi har gjort nästan allt själv.

Och det är ju det som är så häftigt.

Att man kan så mycket mer än man tror.

När vi träffades och bodde i ett annat hus, så hade vi en bild av att målning var jobbigt, tapetsering var jättesvårt och golvläggning var i princip omöjligt.

Men så började vi prova oss fram, lärde oss och insåg att det mesta var mycket lättare och att det var förbaskat roligt. Att dessutom göra det tillsammans är ju ännu skojigare. Det är liksom en gemensam hobby. Och så får barnen vara med så långt det är möjligt. Det har gått rätt bra. Tapetklister är inte farligt om man bara äter lite grann.

Nu vill jag på intet sätt ringakta dem som väljer att inte göra sådant här själva. Nejnej. Det är snarare så att jag vill uttrycka min tacksamhet över att vi har tiden och möjligheterna att göra det.

Och jag vill också hävda att det är viktigt att inse vad man INTE kan/bör göra på egen hand och istället ringa någon som lever på att göra sånt.

 

I alla fall.

Här är den enda bilden jag hittade där man ser köket från precis när vi flyttade hit. (Förlåt Adam, för att jag lägger ut bilder på dig från när du var sex år, men du var jättesöt!)

 

 

 

Till att börja med så målade vi gult. Glatt och livat.

Och så målade vi skåpluckorna ljusgrå.

 

 

 Så här såg själva matlagningsdelen ut. (Ja, spisen och diskmaskinen stod naturligtvis inte sådär till vardags)

 

 

Vid den första renoveringen var Iris en liten plutt som hängde med. Här tog vi bort bänken, satte upp träpanel om Lasses kompis pappa fixade till oss väldigt förmånligt, la in klickgolv (sen gick diskmaskinen sönder och drällde ut massor av vatten som sabbade golvet, så vi ringde en kille som la in plastmatta istället, men vi kunde återanvända det oskadade klickgolvet till Adams rum, där lärde vi oss en läxa) fixade lister till skåpluckorna och målade dem bruna (?).

 

'

 

Senare bytte vi bänkskivor och blandare. Vi målade skåpluckor vita och kaklade om. (Det var faktiskt jag som kaklade och jag är fortfarande förvånad över hur lätt och kul det var)

För några månader sedan målade vi om bordet, som var omålat, skaffade nya stolar, vilket behövs efter tio år och fyra barn...

 

 

 Och nu i dagarna har panelen, fönsterbrädorna och hyllväggar målats vita, luckorna har fått nya beslag och Lasse har sytt fina, gula gardiner.

 

 

 

 

Och nu vill jag ta en stund till att hylla min käre, händige make.

För visst gör vi detta tillsammans och visst har jag gjort en hel del. Jag har tapetserat, kaklat och målat.

Men faktum är att det oftast är jag som kommer med en idé och sen får Lasse komma på hur den ska genomföras. Kommer jag på hur något svårt ska lösas så är det för att Lasse har krånglat fast och jag inte begriper bättre och säger typ "Men ska man ändå inte prova att trycka på ON?!" och så kan man göra så fast det är inte rätt, men det blev bra.

Hur som helst...en del saker har min man, som inte har någon utbildning i snickeri och dylikt, löst på ett alldeles fantastiskt sätt.

Och nu kanske det blir lite småflicksaktikt idealiserande här, men ibland är jag övertygad om att det typ inte finns NÅNTING som han inte kan lösa.

 

Här är ett exempel:

Så här såg det ut förr. Delad kyl & frys och till höger om det ett städskåp.

(Där sitter också min andra fina vän Elin - jag har två Elinvänner - och håller i liten Iris (längtar efter dig Elin!!)

När vi, i rask takt började utöka vår familj så insåg vi att det vore klokt med större kyl och separat frys. Då var städskåpet minst sagt i vägen och det var väggfast. Och stod på en sockel. Och om vi skulle riva bort även det övre skåpet så skulle taket bli väldig fult.

Så han kliade sig i skägget och mumlade lite (tror jag.)

 

 

Så här ser det ut nu.

Det övre skåpet är kvar, kyl & frys står på en gemensam sockel och det ser ut som att det alltid varit så. Det här var ett himla pyssel och mycket sågande.

He did it.

 

 

Och så detta då. Han har satt taket själv. Vi skaffade färdiga skivor och sen satte han upp det.

Och visst var jag i rummet, men jag kan garantera att jag enbart fungerade som handräckning i det här fallet.

Det här var för övrigt i samma veva som den berömda filminspelningen pågick i Segersta, så vi varvade detta med att vakta inspelningsplats.

Det var papptak innan...

 

 

Ja det var det.

Kanske inte högintressant för nån annan än mig, men en stunds förströelse i alla fall.

Varsågoda.

 

Och så var det lasagnen.

Idag har jag lekt husmodersleken och stått vid spisen.

Jag gjorde majonnäs!

 

 

Och sen gjorde jag glutenfri lasagne och det blev så gott så gott

("Mamma, jag tycker inte om det. Jag ÄLSKAR det!", sa den kräsna sjuåringen.)

så jag tänkte bjussa på receptet.

 

Nu har jag hittat receptet på en lchf-blogg, så jag ska inte ta åt mig äran, även om vi naturligtvis kan räkna med att jag gav det nån magisk touch:

 

.4 ägg
125 g philadelphiaost
0,5 dl fiberhusk

Sätt ugnen på 150 grader, vispa äggen poröst, tillsätt färskost och fiberhusk och vispa ihop.
 

 Bred ut smeten tunt på en bakplåtspappersklädd plåt. Lägg ett bakpapper över och kavla ut till papperskanterna. Låt papprena vara kvar under gräddningen. Grädda i 10 minuter.
 

 Ta bort pappret och skär i lagom stora plattor.
Höj ugnsvärmen till 225 grader

 Sedan gör du en köttfärssås

500 nötfärs, men jag använde älgfärs, för det hade vi i frysen.
100 g champinjoner
1 burk krossade tomater (400-500 gr)
1 dl tomatpuré
4 st klyftor vitlök
1 msk oxfond, men här blev det kalvfond.
 Salt
Svartpeppar

Stek färsen i lite smör och lägg sedan över i  gryta. Skiva champinjonerna och finhacka vitlöken och stek i lite smör. Lägg över i grytan och häll sedan över tomatpurén och tomatkrossen. Krydda med oxfond, salt och svartpeppar och låt småputtra på plattan i ca 20 minuter.

 Och till sist en ostsås

 2 dl creme fraiche
1 dl vispgrädde
100 g gräddost - jag tog Kvibille Gräddädel.
salt, svartpeppar.

Låt creme fraiche och grädde koka upp, dra sedan åt sidan och rör ner osten. Smaka av med salt och

peppar.

 

Lägg nu plattorna i en ugnsfast form, lägg på bolognesen, sedan ostsås och varva nu så i 1-2 varv till.

Avsluta med sådär 100 gram riven ost.
Grädda i ca 20 minuter på 225 grader.

 

Smakar precis som en vanlig lasagne!!!  

 

 

Sen tog jag och sjuåringen fram mixern, hällde i 2,5 dl kokosgrädde, 2 msk kakao, 2,5 krm vanilpulver och lite stevia, mixade ihop det, hällde i en gammal glasslåda med lock, och ställde in i frysen i tjugo minuter (Det ska bli kallt, men inte glasshårt) och så åt vi det med lite vispgrädde.

Så vi avrundade dagen med en perfekt måltid och nu är veden inburen, ficklampan framplockad och värmeljusen och tändstickorna i ordning, så nu är vi beredda på stormen.

Och jag undrar jag om inte glasverandan precis blåste iväg...

Jag återkommer!

Ha det gott!