Växthusminnen

Idag vårstädade vi växthuset.

Och så städade vi kryddhjulet. Första vårstädningen av kryddhjulet. Förra våren fanns det inte. Tusan, vad jag är glad över kryddhjulet.

Det var helskumt att sitta där idag. Man kände doften av både chokladmynta och timjan och samtidigt så frös man hur mycket som helst om fingrarna.

Det var inte skönt för ryggen heller, men vad fasen...häromdagen gallrade vi en häck och jag rensade ut några stora buskar och då frågade min äldsta, mycket kloka, dotter: "Är det här verkligen nyttigt för din rygg mamma?"

Jaa...just nu är att vara vid liv inte nyttigt för min rygg och eftersom jag nu är inne i slutsekunderna av nedräkningen (två dagar kvar till operation) så kan jag väl passa på att roa mig.

 

 

I alla fall så högg vi i med växthuset, slängning, sopning, och piffning.

Nu är vi redo för riktig vår.

I den lilla trälådan ska det växa basilika om några månader.

 

 

Här blir det tomater!

 

Här blir det plocksallad och spenat. Förmodligen blir det chili i någon av hinkarna, trots att vi har chili kvar både från i somras och sommaren före det. Men det är så snyggt med chili i växthuset.

Vi rensade lite runt om växthuset också. Där blå och röd blomsterlin ska vaja i den varma sommarvinden snart nog.

 

När vi gick där och poade och föreställde oss sommarsol och luktärt så började minnen så smått knacka på.

"Kommer du ihåg när..." och "Tänk när vi..."

Jag tror att om jag skulle välja vilket av våra projekt jag är mest nöjd med, så skulle det nog, kanske, i extremt jämn kamp, möjligtvis bli växthuset.

Så, låt mig ta er två år tillbaka i tiden.

Då vår köksträdgård såg ut så här:

 

Vilket ju så klart är ett stort steg från några år tidigare:

 

 

Då - för två år sedan - såg det som nu är bäckområdet ut så här.

En fallfärdig lada och bredvid den en liten byggnad - även den fallfärdig, på grund av dålig grund.

Då jag hade drömt om ett växthus och vi hade massor av gamla fönster som bara tiggde om att en dag få bli just växthus, så fick Lasse den briljanta, men även smått galna idén att göra om den lilla byggnaden, som bl a fungerat som snickarbod, till vårt växthus.

 

 

Så vi rev bort tak.

Och vi rev bort väggar.

Och sen...sen tog Lasse motorsågen och delade byggnaden på mitten.

 

 

Sen tog Lasse lastmaskinen och kedjor och sånt och flyttade stommen.

 

 

Så ställde vi det som var kvar av byggnaden på den grund som vi fixat till och så klädde vi av stommen lite till.

 

 

 

Sen stagades det. Det sågades och spikades, mättes och pusslades.

Det enda som inhandlades var taket.

Och så en dag...

så var det klart.

Och jag är än idag så grymt imponerad av Lasse som fick en sån fantastisk idé och genomförde den och såg till att vi fick det bästa växthuset jag kan tänka mig.

 

 

Och med det vill jag säga -

Bygg er ett växthus hörrni!

Bittra vårvisioner i ett smärtfyllt pms-träsk.

Jag sa att vi skulle måla verkstan i helgen.

Det gjorde vi inte.

För det första blev det för kallt.

För det andra har jag för ont.

Det är illa nu och blir bara värre. Nu går jag med kryckor. Och så gnäller jag. Och skriker en del.

Operation om åtta dagar.

Men jag tänkte att jag i alla fall skulle berätta vad som händer här hemma.

Vi tog en promenad häromdagen och sen lufsade jag runt och kollade in vad våren pysslar med.

Nu är det lite skumt, för när jag tog bilderna så var jag väldigt glad och positiv och såg fram emot allting.

Idag är läget helt annorlunda.

Jag har pms, har sovit urdåligt och känner mig väldigt bitter över allt jag inte kan göra. Tycker att det är jättetråkigt att inte klara något. Det finns så mycket roligt att göra och så lite förmåga att göra det.

Och det är ju inte så att jag kommer kunna studsa ut dagen efter operationen och göra allting. Nä, jag ska ju vara rädd om mig efteråt och se till att allt läker som det ska.

Så får jag dåligt samvete för att jag är så bitter. Och jag ÄR väldigt tacksam för att jag ska få göra den här operationen. Och jag är egentligen väldigt hoppfull och tror att det kommer att bli väldigt bra. Och jag har fått väldigt bra hjälp av sjukvård och alla andra hela tiden.

Men just idag känns det rent ut sagt för jävligt.

Helst vill jag ligga i sängen, äta jordnötssmör och bli kliad på ryggen hela dagen.

Men så funkar det tydligen inte.

Så, vi låtsas att jag ser allt från den ljusa sidan och jag slänger ut lite vårvisioner.

Faktum är att om jag får framhäva en stark sida hos mig själv så är det att jag är en hejare på att visionera. Jag är bra på föreställa mig hur det kommer att se ut. Och då kan jag bli enormt inspirerad. På gränsen till övertaggad.

 

Till att börja med så har vi satt fröer och så.

Här är det gladiolus som är på gång.

 

 

Salsfönstren fylls med odlingar.

 

 

 

Vi har sått vitkål, tomat, gräslök, vallmo, och här broccoli.

 

 

Ungarna fick välja varsin frösort att odla. Sara valde paprika, Agge valde tomat - som absolut ska stå i hans fönster och jag tillbringade tio minuter med att argumentera med honom om hur man gör, för han tyckte att lådan var fel, vattningen var fel, jorden låg fel och jag tyckte att jag har pysslat med det här rätt länge och han är FEM ÅR! så kanske, KANSKE skulle han ha lite respekt för min åsikt i frågan - och Iris valde "Blomman för dagen"

 

 

Sen planterade vi om glasverandepelargonerna.

Jag, Lasse och Iris planterade.

 

 

Sara underhöll med orgelmusik.

Diskbråcket blir inte ett dugg mer uthärdligt av elorgelmusik. Inte ett dugg.

 

 

Om ett tag så ska ju allting ut i växthuset.

Och växthuset är på god väg att tina fram ur vinterdvalan.

 

 

Så snart kan vi göra vårstädningen i växthuset.

 

 

Här utanför kommer det om några månader att växa fin fin lin. Blå och röd blomsterlin.

Det kommer naturligtvis att vara fantastiskt vackert.

 

 

Jag tror att den knallröda, mäktiga vallmon (som jag kanske inte alls kommer att lyckas med - jag har aldrig odlat vallmo) ska få växa i vagnen. Det kommer att bli riktigt snyggt. Och förhoppningsvis kommer vi att få se några getter i bakgrunden.

 

 

Det här området kommer att bli storslaget.

Minst dubbelt så många pallkragar.

Här ska odlas gurka, sallad, rödbetor, broccoli, vitkål, purjolök och säkert nåt mer som jag glömt bort nu. Det ska bli väldigt spännande att se hur allt kommer ta sig så här andra året.

Jag haltade omkring här i morse och försökte föreställa mig att här stod en stor lada och en liten snickarbod, samtidigt som jag bar omkring på en kratta och låtsades att jag skulle kunna kratta bort en massa löv om jag bara ville.

 

 

Barnen passade på att leka i bäcken.

Fantastiskt!

Det var precis det här jag föreställde mig när jag gick där och rensade i höstas.

Här är redan så stor skillnad mot för tidigare vårar.

Jag är rätt säker på att det här kommer att vara ett riktigt favoritställe.

 

 

Här har våren inte jobbat lika hårt, men det är några månader kvar till butiksöppningen.

Jag är nyfiken på hur rosorna, som vi flyttade dit i höstas, kommer att ta sig. Jag vill att de ska slingra sig runt staketet under uppkörsbron.

 

 

Hönsen har tagit nya tag med värpningen och de verkar glada över vårvärmen.

Om några veckor får de dessutom sexton nya kompisar.

 

 

Här har vi en perfekt kaffetrapp. Här kan man sitta och gosa med katten i varm vårsol och spana ut över vidderna, samtidigt som man biter sig i händerna för att inte kratta bort allt ur rabatten. Det är lite tidigt än och jag läste att man ska låta det ligga kvar ett tag till för att skydda rabatten mot de kalla nätterna. Så då sitter jag väl bara på trappen då.

 

 

Och när man sitter där på trappen så är det dessa vidder man spanar ut över.

Även här är det spännande.

Vi tog ju ner och ur häcken väldigt ordentligt i höstas och nu är vi nyfikna på hur växtligheten påverkas av detta i år.

 

Här- en av mina favoritrabatter som jag har stora, för att inte säga enorma, förväntningar på.

 

Det här var ju ett oansenligt brunnslock, kan man tänka.

Men om bara ett tag så kommer här stå ett rejält gäng krukor översållade med färgrann petunia.

Då är det inte så oansenligt.

 

 

Här har vi den tidigaste rabatten.

Det är här man förväntansfullt kikar en stund varje dag för att kanske upptäcka nån liten hoppfull knopp.

 

På vårpromenaden samlades maken och småttingarna på storstenen.

Jag fick inte plats, så jag stannade på marken.

För att jag ville det. Helt säkert.

 

 

Men eftersom jag inte har tid att klättra på stenar, springa i skogen, eller överhuvudtaget vara rörlig och göra roliga saker så kan jag använda hjärnan istället.

Då blir det beslut fattade.

Så nu är det beslutat hur mycket arbete vi ska lägga ner på den sista utposten i år.

Planen är då att vi ska tömma det rum som inte är tömt, vi ska måla fönstren (runt fönstren alltså, det vore rätt korkat att måla själva fönsterglasen) vita, vi ska byta ut dörrskivorna, vi ska kratta och hålla gräsplätten klippt och vi ska anlägga en liten rabatt under fönstret mellan dörrarna.

Då är vi tillräckligt klara för att få vår belöning.

 

 Visst.

Det här kan ha varit världshistoriens torraste och tråkigaste blogginlägg.

Men betänk då att det var ändå ungefär åtta gånger så positivt som jag egentligen känner mig.

Och låt mig avsluta med att säga att framtiden ser ljus ut.

Se bara hur mycket som hänt på en vecka

 Snart blommar rosorna!!

Snack OCH verkstad!

Jag sa ju att vi skulle ha ett litet projekt på sportlovet. Vi skulle arbeta under en dag. Nu blev det faktiskt en och en halv, för första dagen avbröt vi arbetandet då vi fick mycket fint främmande istället.

Projektet var att riva ut spaltboxar.

Jag har berättat om det här förr, men en liten snabbis om man har glömt:

 

 

Innanför dessa dörrgluggar fanns det, från början av åttiotalet och fram till i fredags, spaltboxar. Boxar på ben, där man hade halvstora kalvar - eller småttingkvigor, om man så vill.

När det byggdes - säkerligen en modern och smidig lösning. Nu för tiden - not so much. Först ett himla bökande med att få upp de oförstående djuren dit, sen knöligt att mocka under, och dessutom blev det ju rätt skitigt i själva boxarna också. Därtill trasiga träkrubbor och djur som fastnade om de inte var i exakt rätt storlek för anordningen. Sedan ett himla bökande att få ner de fortfarande lika oförstående djuren därifrån.

 

 

Sådär såg själva boxarna ut. I det här rummet har det varit slitsamt och tungt och man har haft djäfvulskt dåligt samvete här inne. Inte så djuren lidit. Vi har alltid sett till att djuren varit mätta, friska och torra. Men när man har djur så vill man ju helst att det ska vara betydligt mer än så. Man vill att det ska vara toppen. Man vill att det ska vara mysigt. Här blev det aldrig mysigt. Därför stod man ibland här och försökte kompensationsgosa med kvigorna.

Det finns en del ställen i ladugården där man blir nostalgisk, för vi har en del fina minnen, men den här platsen är inte ett sånt ställe.

Därför känns det extra roligt att göra det här till ett trivsamt ställe.

Ni kanske tycker att jag är lite naiv och romantiserande, men jag hävdar bestämt att en verkstad kan bli trivsam.

Ja, för det ska alltså bli en verkstad här inne.

Ni vet, ljust, fräscht, rejäl arbetsbänk, snyggt upphängda verktyg, lådor med sorterat innehåll, underhållna maskiner, hyllor för arbetsmaterial.

Nästan sjukligt prydligt.

Nu inser till och med jag att vi inte kommer ha det så prydligt. Men nästan.

Här är en del av grejorna som ska in i vår verkstad.

 

 

Bonusen med detta är att jag räknar med att när vi får bort de här grejorna så kommer ivern att fixa klart det här rummet (gammellagårn) att trilla över oss som hagelstormar.

Här inne ska ju getterna bo sen!

 

Hur som....

Vi drog igång på fredagen och jag berättar redan nu att jag är hiskeligt imponerad över våra barn, vars styrka, uthållighet och arbetsiver vida överträffade mina förväntningar.

Det här hade inte gått utan dem.

En särskild eloge till tonårssonen som fick sig effekten av både ett och två gym-pass.

Själv kunde jag ju inte göra så mycket. Det blev lite sågande och lite sopande här och där.

Faktum är att jag måste erkänna att på lördagseftermiddagen fick jag till min stora besvikelse se mig besegrad och gick in och vilade. Smärtan från diskbråcket blir bara värre och värre och jag får såna fruktansvärda hugg i höft och ben så det enda jag kan göra är att skrika - alternativt väsa - och kippa efter andan.

Jag kommer ändå att försöka - med betoning på försöka - att skura det här utrymmet i morgon. För jag vill så hemskt gärna göra det och jag vet att om jag inte gör det inom två veckor  (operationen är om två veckor) så kommer jag inte kunna göra det på ett tag. Jag ämnar ta min rehabiliteringsperiod på yttersta allvar och jag tänker, försiktigt och med hjälp av sjukgymnast, bygga upp rent fantastiska mag- och ryggmuskler. Bara så ni vet.

Extra beröm till min make också, här i form av pappa.

Jag är så fascinerad av hans tålamod med att låta barnen göra saker, som naturligtvis tar åtta gånger så lång tid än när man gör det själv, och dessutom ibland inte alls funkar.

Han tar sig tid att visa dem hur, hjälpa dem, förklara för dem och uppmuntra dem.

Jag är också en hejare på att peppa och komma med glada tillrop, men betydligt sämre på att lugnt och sansat visa dem hur de ska göra. Jag är en usel pedagog, men en suverän hejarklack!

 

Ja men då så.

Här kommer lite bilder från arbetet!

 

 

Tonåringen bestämde sig fort för att slägga är hans favoritinstrument.

 

 

Jag släggade lite också, men förstod rätt snabbt att den lilla bågfilen passade mig bättre.

 

Liten sjuårig Sararara var en hejare på att skruva.

 

Iris, nio år, visade sig - inte helt överraskande- vara otroligt stark och hon högg i här och där och hon jobbade en hel del med kofot, även om jag tror att det är hammare hon hanterar på den här bilden.

 

 

Det var svårt att få några bilder på femåringen i arbete, för hans insats är mer av den spontana sorten.

Och hans dagsform var mer av den tramsiga sorten.

Men han högg i här och där.

En stor del av tiden stod han på det här viset och ropade "Det är kört, jag kommer att dö!"

 

 

Här ser ni så arbetsglada de är:

 

 

Och här vill jag visa min fantastiska arbetsfotbeklädnad.

Gamla raggsockor i gamla joggingskor.

 

 

Här ser ni en av de där stunderna med en tålmodig far och en skruvarvillig August.

 

Och här har vi starke Adolf x 2

 

För det helt klart tyngsta arbetet var att bära ut betongribborna som utgjorde golvet i boxarna...

 

Allt detta bar de ut.

Vi räknade ut att det är ungefär två och ett halvt ton.

Ingen soft lördag.

 

 

Lite slutstädning.

Efter att jag gett upp och låg inne och ynkade mig.

 

 

Och voilá!

Så här stort, tomt och...inspirerande blev det!

 

 

Nu ska här skuras och målas. Rännorna ska byggas igen, elektriciteten ska piffas. Två dörröppningar ska sättas igen och en dörr ska in i den tredje.

Bänkar, hyllor, lådor och maskiner ska på plats.

Det är på gång.

Jag återkommer.

 

Tills dess, dregla över den här:

 

 

Den belönade vi oss rikligen med efteråt.

Och det var en sann belöning, då den - dattaradattadaaaaa- är en socker- och glutenfri snickerscheesecake!

Och ja- superfantastiskt jättegod.