Jag sa att vi skulle måla verkstan i helgen.
Det gjorde vi inte.
För det första blev det för kallt.
För det andra har jag för ont.
Det är illa nu och blir bara värre. Nu går jag med kryckor. Och så gnäller jag. Och skriker en del.
Operation om åtta dagar.
Men jag tänkte att jag i alla fall skulle berätta vad som händer här hemma.
Vi tog en promenad häromdagen och sen lufsade jag runt och kollade in vad våren pysslar med.
Nu är det lite skumt, för när jag tog bilderna så var jag väldigt glad och positiv och såg fram emot allting.
Idag är läget helt annorlunda.
Jag har pms, har sovit urdåligt och känner mig väldigt bitter över allt jag inte kan göra. Tycker att det är jättetråkigt att inte klara något. Det finns så mycket roligt att göra och så lite förmåga att göra det.
Och det är ju inte så att jag kommer kunna studsa ut dagen efter operationen och göra allting. Nä, jag ska ju vara rädd om mig efteråt och se till att allt läker som det ska.
Så får jag dåligt samvete för att jag är så bitter. Och jag ÄR väldigt tacksam för att jag ska få göra den här operationen. Och jag är egentligen väldigt hoppfull och tror att det kommer att bli väldigt bra. Och jag har fått väldigt bra hjälp av sjukvård och alla andra hela tiden.
Men just idag känns det rent ut sagt för jävligt.
Helst vill jag ligga i sängen, äta jordnötssmör och bli kliad på ryggen hela dagen.
Men så funkar det tydligen inte.
Så, vi låtsas att jag ser allt från den ljusa sidan och jag slänger ut lite vårvisioner.
Faktum är att om jag får framhäva en stark sida hos mig själv så är det att jag är en hejare på att visionera. Jag är bra på föreställa mig hur det kommer att se ut. Och då kan jag bli enormt inspirerad. På gränsen till övertaggad.
Till att börja med så har vi satt fröer och så.
Här är det gladiolus som är på gång.
Salsfönstren fylls med odlingar.
Vi har sått vitkål, tomat, gräslök, vallmo, och här broccoli.
Ungarna fick välja varsin frösort att odla. Sara valde paprika, Agge valde tomat - som absolut ska stå i hans fönster och jag tillbringade tio minuter med att argumentera med honom om hur man gör, för han tyckte att lådan var fel, vattningen var fel, jorden låg fel och jag tyckte att jag har pysslat med det här rätt länge och han är FEM ÅR! så kanske, KANSKE skulle han ha lite respekt för min åsikt i frågan - och Iris valde "Blomman för dagen"
Sen planterade vi om glasverandepelargonerna.
Jag, Lasse och Iris planterade.
Sara underhöll med orgelmusik.
Diskbråcket blir inte ett dugg mer uthärdligt av elorgelmusik. Inte ett dugg.
Om ett tag så ska ju allting ut i växthuset.
Och växthuset är på god väg att tina fram ur vinterdvalan.
Så snart kan vi göra vårstädningen i växthuset.
Här utanför kommer det om några månader att växa fin fin lin. Blå och röd blomsterlin.
Det kommer naturligtvis att vara fantastiskt vackert.
Jag tror att den knallröda, mäktiga vallmon (som jag kanske inte alls kommer att lyckas med - jag har aldrig odlat vallmo) ska få växa i vagnen. Det kommer att bli riktigt snyggt. Och förhoppningsvis kommer vi att få se några getter i bakgrunden.
Det här området kommer att bli storslaget.
Minst dubbelt så många pallkragar.
Här ska odlas gurka, sallad, rödbetor, broccoli, vitkål, purjolök och säkert nåt mer som jag glömt bort nu. Det ska bli väldigt spännande att se hur allt kommer ta sig så här andra året.
Jag haltade omkring här i morse och försökte föreställa mig att här stod en stor lada och en liten snickarbod, samtidigt som jag bar omkring på en kratta och låtsades att jag skulle kunna kratta bort en massa löv om jag bara ville.
Barnen passade på att leka i bäcken.
Fantastiskt!
Det var precis det här jag föreställde mig när jag gick där och rensade i höstas.
Här är redan så stor skillnad mot för tidigare vårar.
Jag är rätt säker på att det här kommer att vara ett riktigt favoritställe.
Här har våren inte jobbat lika hårt, men det är några månader kvar till butiksöppningen.
Jag är nyfiken på hur rosorna, som vi flyttade dit i höstas, kommer att ta sig. Jag vill att de ska slingra sig runt staketet under uppkörsbron.
Hönsen har tagit nya tag med värpningen och de verkar glada över vårvärmen.
Om några veckor får de dessutom sexton nya kompisar.
Här har vi en perfekt kaffetrapp. Här kan man sitta och gosa med katten i varm vårsol och spana ut över vidderna, samtidigt som man biter sig i händerna för att inte kratta bort allt ur rabatten. Det är lite tidigt än och jag läste att man ska låta det ligga kvar ett tag till för att skydda rabatten mot de kalla nätterna. Så då sitter jag väl bara på trappen då.
Och när man sitter där på trappen så är det dessa vidder man spanar ut över.
Även här är det spännande.
Vi tog ju ner och ur häcken väldigt ordentligt i höstas och nu är vi nyfikna på hur växtligheten påverkas av detta i år.
Här- en av mina favoritrabatter som jag har stora, för att inte säga enorma, förväntningar på.
Det här var ju ett oansenligt brunnslock, kan man tänka.
Men om bara ett tag så kommer här stå ett rejält gäng krukor översållade med färgrann petunia.
Då är det inte så oansenligt.
Här har vi den tidigaste rabatten.
Det är här man förväntansfullt kikar en stund varje dag för att kanske upptäcka nån liten hoppfull knopp.
På vårpromenaden samlades maken och småttingarna på storstenen.
Jag fick inte plats, så jag stannade på marken.
För att jag ville det. Helt säkert.
Men eftersom jag inte har tid att klättra på stenar, springa i skogen, eller överhuvudtaget vara rörlig och göra roliga saker så kan jag använda hjärnan istället.
Då blir det beslut fattade.
Så nu är det beslutat hur mycket arbete vi ska lägga ner på den sista utposten i år.
Planen är då att vi ska tömma det rum som inte är tömt, vi ska måla fönstren (runt fönstren alltså, det vore rätt korkat att måla själva fönsterglasen) vita, vi ska byta ut dörrskivorna, vi ska kratta och hålla gräsplätten klippt och vi ska anlägga en liten rabatt under fönstret mellan dörrarna.
Då är vi tillräckligt klara för att få vår belöning.
Visst.
Det här kan ha varit världshistoriens torraste och tråkigaste blogginlägg.
Men betänk då att det var ändå ungefär åtta gånger så positivt som jag egentligen känner mig.
Och låt mig avsluta med att säga att framtiden ser ljus ut.
Se bara hur mycket som hänt på en vecka
Snart blommar rosorna!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar