Jag sa ju att vi skulle ha ett litet projekt på sportlovet. Vi skulle arbeta under en dag. Nu blev det faktiskt en och en halv, för första dagen avbröt vi arbetandet då vi fick mycket fint främmande istället.
Projektet var att riva ut spaltboxar.
Jag har berättat om det här förr, men en liten snabbis om man har glömt:
Innanför dessa dörrgluggar fanns det, från början av åttiotalet och fram till i fredags, spaltboxar. Boxar på ben, där man hade halvstora kalvar - eller småttingkvigor, om man så vill.
När det byggdes - säkerligen en modern och smidig lösning. Nu för tiden - not so much. Först ett himla bökande med att få upp de oförstående djuren dit, sen knöligt att mocka under, och dessutom blev det ju rätt skitigt i själva boxarna också. Därtill trasiga träkrubbor och djur som fastnade om de inte var i exakt rätt storlek för anordningen. Sedan ett himla bökande att få ner de fortfarande lika oförstående djuren därifrån.
Sådär såg själva boxarna ut. I det här rummet har det varit slitsamt och tungt och man har haft djäfvulskt dåligt samvete här inne. Inte så djuren lidit. Vi har alltid sett till att djuren varit mätta, friska och torra. Men när man har djur så vill man ju helst att det ska vara betydligt mer än så. Man vill att det ska vara toppen. Man vill att det ska vara mysigt. Här blev det aldrig mysigt. Därför stod man ibland här och försökte kompensationsgosa med kvigorna.
Det finns en del ställen i ladugården där man blir nostalgisk, för vi har en del fina minnen, men den här platsen är inte ett sånt ställe.
Därför känns det extra roligt att göra det här till ett trivsamt ställe.
Ni kanske tycker att jag är lite naiv och romantiserande, men jag hävdar bestämt att en verkstad kan bli trivsam.
Ja, för det ska alltså bli en verkstad här inne.
Ni vet, ljust, fräscht, rejäl arbetsbänk, snyggt upphängda verktyg, lådor med sorterat innehåll, underhållna maskiner, hyllor för arbetsmaterial.
Nästan sjukligt prydligt.
Nu inser till och med jag att vi inte kommer ha det så prydligt. Men nästan.
Här är en del av grejorna som ska in i vår verkstad.
Bonusen med detta är att jag räknar med att när vi får bort de här grejorna så kommer ivern att fixa klart det här rummet (gammellagårn) att trilla över oss som hagelstormar.
Här inne ska ju getterna bo sen!
Hur som....
Vi drog igång på fredagen och jag berättar redan nu att jag är hiskeligt imponerad över våra barn, vars styrka, uthållighet och arbetsiver vida överträffade mina förväntningar.
Det här hade inte gått utan dem.
En särskild eloge till tonårssonen som fick sig effekten av både ett och två gym-pass.
Själv kunde jag ju inte göra så mycket. Det blev lite sågande och lite sopande här och där.
Faktum är att jag måste erkänna att på lördagseftermiddagen fick jag till min stora besvikelse se mig besegrad och gick in och vilade. Smärtan från diskbråcket blir bara värre och värre och jag får såna fruktansvärda hugg i höft och ben så det enda jag kan göra är att skrika - alternativt väsa - och kippa efter andan.
Jag kommer ändå att försöka - med betoning på försöka - att skura det här utrymmet i morgon. För jag vill så hemskt gärna göra det och jag vet att om jag inte gör det inom två veckor (operationen är om två veckor) så kommer jag inte kunna göra det på ett tag. Jag ämnar ta min rehabiliteringsperiod på yttersta allvar och jag tänker, försiktigt och med hjälp av sjukgymnast, bygga upp rent fantastiska mag- och ryggmuskler. Bara så ni vet.
Extra beröm till min make också, här i form av pappa.
Jag är så fascinerad av hans tålamod med att låta barnen göra saker, som naturligtvis tar åtta gånger så lång tid än när man gör det själv, och dessutom ibland inte alls funkar.
Han tar sig tid att visa dem hur, hjälpa dem, förklara för dem och uppmuntra dem.
Jag är också en hejare på att peppa och komma med glada tillrop, men betydligt sämre på att lugnt och sansat visa dem hur de ska göra. Jag är en usel pedagog, men en suverän hejarklack!
Ja men då så.
Här kommer lite bilder från arbetet!
Tonåringen bestämde sig fort för att slägga är hans favoritinstrument.
Jag släggade lite också, men förstod rätt snabbt att den lilla bågfilen passade mig bättre.
Liten sjuårig Sararara var en hejare på att skruva.
Iris, nio år, visade sig - inte helt överraskande- vara otroligt stark och hon högg i här och där och hon jobbade en hel del med kofot, även om jag tror att det är hammare hon hanterar på den här bilden.
Det var svårt att få några bilder på femåringen i arbete, för hans insats är mer av den spontana sorten.
Och hans dagsform var mer av den tramsiga sorten.
Men han högg i här och där.
En stor del av tiden stod han på det här viset och ropade "Det är kört, jag kommer att dö!"
Här ser ni så arbetsglada de är:
Och här vill jag visa min fantastiska arbetsfotbeklädnad.
Gamla raggsockor i gamla joggingskor.
Här ser ni en av de där stunderna med en tålmodig far och en skruvarvillig August.
Och här har vi starke Adolf x 2
För det helt klart tyngsta arbetet var att bära ut betongribborna som utgjorde golvet i boxarna...
Allt detta bar de ut.
Vi räknade ut att det är ungefär två och ett halvt ton.
Ingen soft lördag.
Lite slutstädning.
Efter att jag gett upp och låg inne och ynkade mig.
Och voilá!
Så här stort, tomt och...inspirerande blev det!
Nu ska här skuras och målas. Rännorna ska byggas igen, elektriciteten ska piffas. Två dörröppningar ska sättas igen och en dörr ska in i den tredje.
Bänkar, hyllor, lådor och maskiner ska på plats.
Det är på gång.
Jag återkommer.
Tills dess, dregla över den här:
Den belönade vi oss rikligen med efteråt.
Och det var en sann belöning, då den - dattaradattadaaaaa- är en socker- och glutenfri snickerscheesecake!
Och ja- superfantastiskt jättegod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar