Nu händer det grejer. Det händer verkligen grejer.
Vi frågade barnen om de ville att vi skulle måla blivande verkstan när de är i skolan, men nej de ville vara med. Så igår drog vi på arbetsoverallerna och satte fart.
En roller, massor av penslar och två stora hinkar med vit färg hade vi.
Vi fick turas om med rollern, för den var roligast att måla med. Satte timer på 15 minuter åt gången. Swusch! Ungarna var jätteduktiga på att måla!
Man kan passa på att ägna sig åt lite konstnärligt skapande.
Allt klättrande på pallar och sträckande mot hörn och krypande på golv är ju uteslutet för mig, så jag målade på i en, för mig, passande nivå medan mannen tog de krångliga partierna.
Härligt att måla ett utrymme där det faktiskt inte är så förtvivlat noga med allting. Det gjorde inget om vi spillde lite färg på golvet.
Och lite ojämnheter i väggarna är bara charmigt.
Det tog mindre än tre timmar av målande och sjungande.
Nu är planen att vi nästa vecka fixar golv över de gamla dyngrännorna, putsar fönstret och lampkåporna, bygger hyllor i två av dörröppningarna och dörr i den tredje, får in en arbetsbänk och lite sånt och sen fyller vi på med maskiner och verktyg.
Käre maken tror att vi (med enorm betoning på han) fixar det på en vecka...jag tänker inte sätta emot.
Här kommer lite före- och efterbilder.
Först en liten påminnelse om hur det såg ut innan vi rev ut spalten.
Före målning
Efter målning
Från andra hållet, före målning
Och från samma håll, efter målning
Idag, söndag, småregnar det och vi tyckte det var en bra dag för att elda lite.
Känslan när man eldar upp skräpet efter en urstädning, när man lämnar en enorm laddning bilbatterier på tippen, när lastbilen hämtar containern med skrot eller sopbilen tar med sig säckarna med grovsopor. När man blir av med det sista. När en rensning är helt avslutad. När skräpet är borta och aldrig mer kommer åter. Den känslan är helt outstanding.
Så skönt!
Nu är det här alltså bland annat drygt femtio år gammalt murket trä. Det ryker. Så satte det igång att blåsa. Rejält. Dock blåste det åt helt rätt håll, så det var aldrig någon brandfara, men vi var ju lite oroliga för att grannarna (eller resten av Hälsingland som förmodligen kunde se röken) skulle tro att vårt hus stod i lågor.
"Nu börjar det likna något!" vrålade femåringen och alla tre barnen (tonåringen var fortfarande på läger) sprang fram och tillbaka genom röken och lekte...något.
Jag vet inte, men jag tyckte det här var en fin bild. Här brinner det gamla skräpet och däruppe syns det nya, det bevarade, det uppfräschade, det vackra, det användbara.
Nu har jag badat tre eldsvådestinkande barn och det är snart dags att sticka iväg för att fira sjuttonårig kusin. Jag återkommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar