Skogsarbete

Haha, plötsligt hittade jag ett blogginlägg som jag påbörjade förra veckan, men glömt bort.

Förra veckan lekte vi skogshuggare.

Fast hemma på gården.

Det handlar om det lilla område som liksom utgör en sorts bortre tomtgräns mot en åker.

Där rinner det ju en söt bäck och där växer några fina träd, men där bor också en hel del döda, sneda, skeva, murkna och fulla träd.

Vi vill naturligtvis snygga till. Och med det förbereda för att någon gång kunna få till en ankdamm.

 

 

Så här luftigt och fint blir det när maken går loss med motorsågen.

Och det blir mycket ris som vi, med god hjälp av tonåringen, släpar till högar som vid tillfälle ska eldas.

 

 

 

 

Det blir också en hel del att göra ved av!

 



 

Och det blir en hel del att släpa undan från den fina bäcken. 

 

 

 

Och jag vet inte om jag sa det, men det blir en hel del ris!

 

 

 Nu förstår ju varenda kotte att det inte är jag som hanterar motorsågen. Inte min tekopp liksom. Jag tycker att motorsågar är lite läskiga.

Då kanske ni tror att jag inte gjorde något alls utöver att ta bilder och dricka kaffe.

Då tror ni sannerligen fel.

Ta er en titt på det här området som det såg ut innan jag började:

 

 

Och så en titt på hur det ser ut nu.

Det har jag gjort.

Med sekatör, grensåg och förbaskad envisa armar.

 

 

Vi längtar väldigt efter att göra klart, för det blir oerhört fint och mysigt där borta, men den här veckan har gått åt till annat, för på lördag klockan elva öppnar vi butiken för i år.

Det betyder att vi har städat och fejat, sågat upp för mer solljus vid kaffehörnan, piffat, skaffat pelargoner och bakat.

Jösses så jag har bakat idag!

I morgon blir det lite mer piff och dessutom hoppas jag innerligt att jag får en stunds växthustid.

 

Jag har även pallkragar att ta hand om.

Här under fiberduken växer morötter och ärter så det står härliga till!

 

Och här frodas en blåbärsbuske, en senapsplanta och ett blivande citronträd.

I morgon vill jag få ut både tomater, paprika och basilika hit.

Det här är en av jordens ljuvligaste platser!

 

Sen har jag petunior att plantera, ägg att märka, bröd att packa, och gräs att klippa.

Och ja, det är alldeles lagom.

Gökottebetraktelse

Det här har varit en rent ljuvlig dag.

I morse var jag på kyrkans gökotta i vackra Segersta och jag fick till min glädje hålla i en betraktelse.

Jag skrev ner den igår kväll och testade den på min man och han tyckte att jag skulle skriva den här också...så jag gör väl det.

Lite religiöst är det allt och kan man inte glädjas åt det så får man stå ut och kan man inte stå ut så får man sluta läsa.

 

Ibland tänker jag att Gud gav oss trädgårdar av den anledningen att de är så bra att använda som liknelser.

Vi kan se oss själva som det lilla fröet som behöver näring för att växa.

Vi behöver plats och rymd för att blomma, men också stöd och skydd från kraftig vind.

Ibland behöver vi planteras om i ny, fin jord och ibland behöver vi bli av med lite torra, vissna blad för att resten av oss ska kunna blomma ännu vackrare.

Vi kan också se hur trädgården blir mer intressant och än mer färgsprakande och härlig med blommor i alla möjliga färger och former, precis som vårt liv berikas av människor i alla möjliga färger och former.

En av mina absoluta favoritblommor är Förgätmigej, men tänk så trist ändå att ha en stor trädgård med bara Förgätmigej...och så kort blomningstid man skulle ha.

 

Ibland kanske man ser Gud som det stora trädet som står stadigt i vinden och ibland är Gud kanske vattenkannan med den så viktiga vätan.

Ibland kanske man kan se sig själv som trädet som skyddar sin trädgård från den brännande solen.

Ibland kanske man ser sig själv som den lilla blomkålsplantan som kanske, KANSKE, under rätt förutsättningar och utan skadedjursangrepp, bär frukt.

Och ibland kanske man själv kan få vara den där efterlängtade vattenkannan.

 

Så tänker jag också att man kan likna en trädgård med en relation.

När omständigheterna är perfekta - lagom mycket regn och lagom mycket sol - då behöver man inte jobba så mycket för att det ska blomma.

Kanske det vanliga underhållet av gräsmattan - om man inte föredrar den vildvuxen - och lite bortrensning av små ogräs här och där innan de växer och sprider sig.

Så är det väl också med en relation - när alla omständigheter är perfekta så kan man bara vila i vänskapen, eller vad det är man har. Man kan njuta av det vardagliga underhållet med telefonsamtal, brev och kaffedejter och man kan lätt göra något av små dispyter innan de växer sig stora och hotar att förstöra hela relationen.

Det är lätt att ha en blomstrande trädgård vid gynnsamma omständigheter.

Om våren och sommaren däremot är väldigt regnfattig eller kall och blåsig - då krävs det mer jobb. Då måste man vattna, tillföra extra näring. Kanske stötta upp och täcka över vid kalla nätter.

Och i en relation är det väl också så att när svåra saker finns runt omkring så behövs det där lilla extra. Fler telefonsamtal - kanske jobbiga samtal. Vaknätter. Överraskningar. Förlåtelse.

Och kanske är det när livet är som svårast som vi borde ge det lilla extra i vår relation med Gud.

Inte för hens skull - hen blomstrar nog ändå - utan för vår.

Och däri ligger det kanske en skillnad, för i trädgården där hemma får man hålla tummarna för att SMHI ska ha rätt, eller fel, beroende på vad prognosen säger och sen får man försöka parera bristerna med extra vatten, fiberduk och spaljé.

Men i trädgården där Gud är trädgårdsmästare behöver vi bara flytta parasollet för att få den sol vi behöver och vi kan när vi vill öppna upp för den växtkraft som erbjuds.

 

Men en sak som jag tror är viktig oavsett vilken sorts trädgård vi pratar om, är att då och då, titt som tätt, om solen gassar eller regnet strilar, i kyla eller värme, i vind eller stiltje, ta en paus från arbete, rensning, vattning och klippning och hitta en skuggig plats eller ett paraply, ta på en varm kofta eller ta av skorna, leta en solig plats mot en skyddande vägg eller en gungande hammock, och sjunka ner med kaffekoppen eller isvattnet och bara vara här och nu.

Att se, lukta, njuta, andas och ta in.

Att oavsett hur man vill ha sin trädgård förstå hur oerhört stort det är att man får sitta i den.

Att då och då låta sig överväldigas av glädjen att få vara en blomma i Guds obeskrivligt vackra trädgård.

 

Här ser vi en kille som verkligen kan konsten att vara i nuet och njuta av tillvaron.

Sen bakade vi knäckebröd i mängder, för vi öppnar ju butiken om två veckor.

 



Och jag klippte hela gräsmattan medans jag lyssnade på en kärleksroman och sen fick jag i solsken och utan blåst gå runt och klippa bort döda kvistar och rensa bort ogräs från spirande rabatter.

Helt ljuvligt!

 



 

Vi hörs.

Kom ihåg att kramas!

Ett stickemellanprojekt

Ibland är det extra extraroligt att dra igång ett projekt.

Som när man har planerat vårens göromål ganska väl, men plötsligt kommer på ett alldeles nytt projekt som man inte tänkt på förut, men som känns så roligt och så viktigt att man skjuter undan all den gamla planeringen.

En dag i helgen fann jag mig själv ståendes och titta in här, vid det som liksom är entré till brödstugan, lilla äggbutiken, pizzerian och köksträdgården.

Jag fick sån innerlig lust att göra det här lite trevligare och maken var inte sen att inse hur bra det skulle kunna bli.

 

Staketbitarna är kvar sen barnen var mindre och mer opålitliga och det känns som länge sen.

 

 

Så det första vi gjorde var att städa och kratta.

 

 

De glada hönsen får gå ute om dagarna nu innan vi sått.

 

 

Jag grävde gropar här och där...

 

 

...för jag blev så nöjd med den lilla söta stengången fram till gårdsbutikens dörr, så jag tänkte att det kunde vara vår "grej" med små stengångar framför alla dörrar.

 

 

Hönsen är också duktiga gropgrävare.

Men de gräver inte alltid gropar där jag vill ha dem.

Väldigt sällan faktiskt.

 

 

Såna här små söta stengångar är det nu framför alla dörrar.

 

 

Här skulle det ju kunna vara så mycket finare.

För ett antal år sen så var det mycket mindre finare ändå. Då låg här massor, massor av bråte.

Det städades undan för några år sedan och vi har planterat två rosenbuskar som brukar blomma väldigt vackert. I hörnet, bredvid soptunnan (som inte står där längre) ska vi plantera humle.

 

 

Och här, mellan fönstret och dörren så ska det växa en otroligt fin rosa/vit klematis.

 

 

Vi ville göra något fint på den här sidan också. Mot hönsgården.

Vi vill att även detta område ska kännas så där mysigt och välkomnande. Liksom...ombonat.

Det här stället har sett alldeles...väldigt....jättehemskt ut, så det är som sagt extra extraroligt att kunna göra riktigt fint här.

 

 

Så en bit framför hönsgården, så hönsen inte ska nå att mumsa, blir det en lång rabatt som mannen grävt ur och sen fyllt med fin kobajsad jord.

 

 

Så här...i morgon eftermiddag ska vi plantera en massa fina perenner som vi införskaffade idag.

 

 

När vi ändå var igång och hade så roligt, vädret var på vår sida och vindarna viskade vårt namn....ja då passade mannen på att gräva bort jordhögarna bredvid dörren som leder in till iframtidengethuset och vår verkstad.

Nu är där två fina långa rabatter där jag tänkt plantera tagetes, för jag föreställer mig att det röda, gula och orangea kommer lysa så fint mot den vita väggen.

Tack och lov så känner jag en som sägs ha massor av tagetes över.

 

 

Det blev naturligtvis en liten stengång framför den dörren också.

 

 

Sen hade vi en hörna kvar. Där mot ladugårdsväggen, bredvid hönsgården. Där stod en kaninbur, trots att vi inte har någon kanin, där växte något spretigt mot väggen och där låg massor, massor av kottar.

 

 

För ett tag sen hittade jag en bild på ett litet drivhus som var byggt av gamla fönster. Det tyckte jag var så himla sött och dessutom behöver vi lite mer plats för tomatplantor, så jag bad min käresta att bygga ett sånt. Det gjorde han.

 Och så lyfte vi bort kaninburen, klippte bort spjonglig växt, krattade bort kottar och ställde dit ett underbart sött litet drivhus.

 

Och sen for han iväg och hämtade en nätt liten stenstolpe...

 

 ...för jag tyckte det skulle vara så himla fint med en stenbänk att sitta på där i hörnet sen när det växer tomater i drivhuset, klematisen blommar, humlen väller och rabatterna frodas. Då kan man sitta där med sin kopp kaffe och höra brusande bäcken med höger öra och kluckande hönor med det vänstra medans man glädjefyllt suckar åt de väldoftande och frodiga rosorna.

 

Men så blev det lite ont om tid kvar på dagen och vi hann inte leta reda på några riktigt bra, stora och stadiga stenar att lägga den där stolpen på, så just nu är där ingen stenbänk, utan en stenstolpe som ligger och väntar.

Men i morgon eftermiddag, efter begravning och utvecklingssamtal, om vädret vill så ska vi plantera och ordna stenar och dricka kaffe och uträtta stordåd och sen återkommer jag med några fina bilder.

På torsdag, efter gökottan, ska vi baka knäckebröd!

Bärbuskflyttning

Nu är jag friskskriven och i full gång!

Ni anar inte hur underbart det känns...

Idag har jag dessutom klippt gräs för första gången i år. Inte hela gräsmattan, men på de ställen där vi liksom utökade gräsmattan i höstas. Mot häckar och i gammelträdgården. Och lite i köksträdgården.

Just nu är det fokus på just köksträdgården.

Hönsen hade busat lite i kryddhjulet, så jag har piffat till det lite igen.

 

 

Förra veckan la vi ut tidningspapper mellan våra nybyggda pallkragar och sen la vi sand ovanpå.

Det vore himla snyggt med bark också, så vi får väl se om vi ramlar över lite.

 

 

Det blev i alla fall rätt fint och prydligt och vi hoppas att ogräset ger upp.

Jag har sått rädisor och idag byggde Lasse en finurlig konstruktion med fiberduk så att det är smidigt att lägga på. I växthuset har jag sått sallad och spenat och i en pallkrage har jag sått morötter.

Snart, alldeles snart är det dags för allt annat.

 

Idag hade vi många saker på "att göra"-listan. Jag har längtat nåt alldeles väldigt efter en fin trädgårdsdag, för jag har ju börjat jobba med mitt andra jobb också, så jag har haft en del annat att göra. Men idag...idag hade vi en heldag. I morgon har jag begravningar, så idag gällde det.

Vi skulle flytta bärbuskar och fixa kryddhjulet. Fixa fiberduk och städa hönshus. Klippa gräs och bygga spaljé till rosorna. Och så skulle vi bygga ett litet drivhus...eftersom alla tomatplantor inte får plats i växthuset.

Tyvärr har vädret och jag stora samarbetssvårigheter, men vi har gnott på ändå.

Bärbuskarna var ju det som var mest tidskrävande.

Det är alltså så att bredvid bäcken, nedanför "gläntan" där vi har städat, där har det för länge sedan vuxit en himla massa bär. För några år sedan så hämtade vi upp ett gäng krusbärsbuskar, svarta- och röda vinbärsbuskar och hallon. Nu ville vi fylla på och det fanns fortfarande några buskar kvar där nere. Vi vill ju dels ta tillvara på det som finns, men även göra en riktigt fin köksträdgård. En del av det är att liksom "få ihop" delarna med varandra. Att få hela området med växthus, bärbuskar, grönsaksland och pallkragar att hänga ihop. Och vi vill få en fin inramning.

Så nu har vi fixat oss en till hallonhäck.

Mot åkern.

 

 

Och så har vi satt fyra bärbuskar nedanför grishagen.

En annan bra sak med det var att vi har fått bort lite mer balplast.

Alltså...denna vidriga balplast.

Den sticker upp här och där och det är så sanslöst fult. Men den försvinner eftersom och vi blir fullständigt medvetna om hur viktigt det är att städa efter sig så att de som kommer efter inte ska svära över en.

                                         

 

Så här blir det dårå.

Och så ska det ju grönska och blomma.

Det kommer att bli fantastiskt vackert.

 

 

När vi var klara och hade varit på utvecklingssamtal för femåringen så tog vi ut de fönster vi skulle använda till drivhuset, tillsammans med lite verktyg och sånt.

Sen började det ösregna.

Då lessnade vi och gick in.

Så det blev inget drivhus byggt och ingen spaljé heller.

Men vi hoppas på lördag eftermiddag.

Jag återkommer.

Quickfix

 

Nu sitter jag här, sista dagen av sjukskrivningen och allt känns väldigt gott.

Vi har haft en heldag i trädgården och jag har massor av tankar och funderingar som jag ska göra mitt bästa för att formulera.

Igår vårstädade vi garderober. Ni vet, hänga undan vinterkläder och vinterskor. Plocka fram pastellerna. Typ så. Jag tyckte det var en soft lördag, men jag fick frågan: "Måste ni alltid hålla på? Gör ni aldrig ingenting?" Det fick mig att börja tänka, diskutera med maken, tänka mer och så ännu mer. Mitt svar blev "Jag tror att människan mår bäst av att hålla på. Men utan stress."

Idag har jag rensat ogräs och haft massor av tid att tänka. Och det har resulterat i funderingar ikring det här med hur märkligt vi människor beter sig. Kring quickfix. Kring av- och på. Stress och livskvalité. Hur det borde va och hur man borde va.

Nu kan det här tyckas vara rätt pretentiösa funderingar och en smula...moraliserande, så jag gör klart ramarna redan här och nu:

Jag är inte där än. Jag vet det. På vissa punkter har jag kommit långt, på andra punkter kortare. Det här är inte ett inlägg för att se ner på någon. Jag är medveten om att jag inte fullständigt sopat rent framför min egen dörr. Jag tycker ändå att man kan få fundera och tycka.

Jag är heller absolut inte ute efter att peka ut någon, så om någon skulle tycka att "Nämen, nu menar hon allt mig, den kärringen!" så är det förmodligen inte alls så. Men det kan naturligtvis vara anledning att fundera över varför man känner sig träffad...

Jag påstår inte heller att jag har lösningen på alla mina funderingar. Att jag vet hur alla borde göra, eller inte. Men jag är övertygad om att det finns lösningar.

Och jag förstår att man kan känna "Det är faktiskt inte så himla lätt!"

Okej? Det här är ett snällt och vänskapligt inlägg. Okej?

 

"Gör ni aldrig ingenting?"

Väldigt sällan.

Jag håller igång för det mesta. Med nånting. Men jag stressar väldigt sällan. Och jag försöker att minimera sådant som jag inte tycker om att göra.

Och jag försöker se till att ha tid till det jag tycker om att göra.

Varför ska det vara av eller på?

Min uppfattning är att dagens människa i allmänhet jobbar på tok för mycket med sådant man inte riktigt älskar. Och stressar på tok för mycket. Man jobbar, stressar, hastar, skyndar, pressar, ilar. Och sen ska man göra absolut ingenting.

Man har inte tid för fritid, inte för vänner, inte för träning, inte för sitt äktenskap, inte för sina barn under de flesta månaderna av året.

Och sen måste man åka bort för att göra ingenting. Man ska ha semester för att under några få veckor hinna göra allt man tycker om. Man ska quickfixa sin stressade själ.

Vore det inte klokare att ha en stressfri vardag? Att göra vardagen till något man trivs med? Att inte veckorna ska vara en transportsträcka mot lördagen? Att inte året ska vara transportsträcka mot juli?

Borde man inte se till att arbeta med det man älskar?

 

Och så blir man ju i fysisk så att säga oform. Så då ska man träna. Och jag ser människor som toktränar. Fem tunga, svettiga träningspass i veckan. Men de har ingen vardagsmotion. Inga långpromenader i vårsolen. Ingen lövkrattning i trädgården. Inga cykelturer med vänner.

Och missförstå mig rätt. Jag är inte motståndare till gympass. Jag är fullt införstådd med tillfredsställelsen av att ta ut sig på det viset. Och det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra. Men jag tänker på de som toktränar fem dagar i veckan, tre veckor i sträck, tills de blir sjuka och inte orkar göra nånting. Eller tröttnar och tillbringar tre veckor i soffan med en chipspåse. För att det är av eller på. För att man vill quickfixa. Och det funkar ju inte. Är det inte vettigare att få till en vardag där man kan och hinner röra på sig på ett sunt sätt? Utan att människor ska tjäna stora pengar på andra människors önskan om att det ska finnas ett snabbt sätt att fixa till den kropp som man i sitt vardagliga liv inte har tid att ta hand om?

 

Och så maten.

Näringen.

Värsta quickfix-området.

Själv äter jag lchf och är naturligtvis övertygad om att det är det vettigaste sättet att äta. Jag är också en förespråkare av närproducerat och allra helst hemmaodlat. Men oavsett hur man tänker ikring kolhydrater, fett, socker och allt annat, så är jag övertygad om att en av de viktigaste nycklarna till hälsa och välmående är kosten. Och jag tror att det är sunt och bra att laga riktig mat. Från grunden. Att det får ta tid. Att laga från bra råvaror. Att äta i lugn och ro.

Men istället för att se till att få tiden att räcka till, istället för att laga sin mat från grunden, se över vad man behöver få i sig, vad man kanske har brist på, vad man behöver fylla på av...istället för att göra det ordentligt så stoppar man i sig tillskott till höger och vänster. Pulver, konstgjord "näring", kurer, shakes, drinkar och bars. Och människor tjänar storkovan på andra människor som inte tar sig tiden att ta hand om sig. På människor som vill bli smala, pigga, glada och lyckliga utan att själva göra jobbet. På människor som inte tror att de kan göra det själva.

Och det är så sorgligt.

 

 

Och så själen då.

Att må gott. Göra gott. Vara god.

Det finns så många sidor på internet om att må bra. Det finns många facebooksidor om att må bra. Personligt ledarskap och sådant. Och jag gillar personligt ledarskap. Det står mycket bra och fint och sant på de där sidorna. Problemet är, anser jag, att även där söker man en quickfix. 

Jag insåg det själv, lite käftsmällsaktigt, igår att jag missat något väsentligt. För ett tag sedan var jag på en suverän föreläsning som handlade om att vara glad och så. Och bland mycket annat så var en övning man kunde göra att varje dag se sig själv i spegeln och ge sig en ordentlig komplimang. Det tyckte jag var jättebra. Berättade det hemma och lite här och där. Sa att så ska man göra. För jag har svårt att vara riktigt tillfreds med mig på det viset. Har ett lite ansträngt förhållande till hur jag ser ut och låter och...är. Och så. Och jag vill inte ha det på det viset, så jag bestämde att så ska jag inte ha det. Jag vill ha det som hon sa.

Igår läste jag en liknande text på en sån där Facebooksida. Om att man ska vara snäll mot sig själv. Tycka om sig. Vara lika snäll mot sig själv som mot sina vänner. Ge sig komplimanger. Och då insåg jag att jag har ju inte gjort jobbet. Jag har bara sagt att det hon, föreläsaren, sa var jättebra.

Och jag tror att det är lätt att vi gör så.

Vi tror att det räcker med att vi delar de där fina orden, kloka citaten och vackra bilderna. 

Vi slänger oss med fina ord om att inte snacka skit om andra, att mata "rätt varg" att tycka om oss, att vara rädd om naturen, att våga visa oss svaga, vara starka, ta hand om den svage, respektera alla...vi delar citaten och får gillningar, vi gillar andras delningar...men vi inser inte att vi måste göra jobbet också. För hur många fina inlägg vi än gör om att inte trycka ner andra, inte snacka skit, så måste vi aktivt jobba med att låta bli att snacka skit också.

Hur mycket vi än gillar orden om att tycka om sig själv, så måste vi aktivt jobba på att göra det också.

För detta har blivit vår själsliga quickfix.

Vi delar och gillar alla kloka formuleringar utan att ta oss tid att verkligen, aktivt stå bakom och leva upp till det som sägs.

 

Hur går det då för mig?

Jovars. Sådär.

Vi börjar med själen.

Jag ska jobba på att tycka om mig själv mer. Vara mer kompis med mig själv.

Och så jobbar jag på att inte snacka skit. För det är såååå lätt att man hamnar där, glider dit. Snackar om nån istället för med nån. Och jag vill verkligen inte vara sån. Så jag försöker vara medveten. Avbryta mig. Inte hamna där. För jag tycker inte om mig när jag hamnar där.

Jag vill verkligen, verkligen vara positiv och snäll.

Och så jobbar jag på att förlåta. Även när ingen bett om förlåtelse. Har inte kläm på det än.

Men min själ är ganska lugn och fridfull. Tycker jag.

 

Näringen?

Där tycker jag att det går bra. God och bra mat från grunden. Medveten. Avslappnad inställning.

Lär känna kroppen, känna efter vad jag behöver mer av.

Sällan förkyld, enormt sällan magsjuk, sällan migrän nu för tiden, aldrig magproblem.

Men jag vill bli bättre på fisk. Jag ska lära mig fisk.

 

Träning?

Jag vill ju framhäva trädgårdsarbete som den absolut bästa träningsformen. Det är jag bra på.

Jag försöker komma igång med morgonpromenader, för jag vet att jag mår som allra bäst när jag tar mig en rask promenad innan dagen riktigt sätter igång.

Om några veckor ska jag börja på gym. För att fysioterapeuten säger det. Jag måste ju bygga muskler i rygg och bål. Jag tänker bygga såna fantastiska rygg- och bukmuskler så ni anar inte. Jag ska ta hand om min rygg.

 

Då kommer vi till det område jag gillar mest. Det som startade de här funderingarna.

Arbete. Vardag.

Och nu vill jag med en gång säga att det på intet sätt är meningen att vara självgod eller så.

Jag är däremot enormt tacksam.

Jag vet att jag är priviligierad.

Jag vet också att vi jobbat på att få det så här och jag vet att fler kan.

Och jag förstår att det här kanske inte är allas dröm.

Men det är definitivt min.

Häromdagen stod jag vid den här grindstolpen och såg ut över gården.

Och jag sa till Lasse

"Jag är ta mig tusan riktig lycklig. På riktigt alltså. I själen."

 

 

 

Framför mig såg jag växthuset, pallkragarna, grönsakslandet, kryddhjulet, grishagen och bärbuskar.

Jag såg bäcken och där lekte tre av våra barn. Precis som jag drömde om att de skulle göra när vi städade fram bäcken.

Jag såg vad vi åstadkommit, jag såg vilket arbete vi gjort och jag såg vad vi kommer att göra.

Jag kunde se framför mig hur jag går runt i träskor och vattnar överallt.

Hur jag rensar ogräs. Skördar.

Jag föreställde mig hur det kommer att dofta.

 

 Snett till höger såg jag hönsgården.

Brödstugan.

Där borta ligger butiken.

 

 

Och vände jag mig om så såg jag äppelträden och blomsterrabatten.

Jag såg platsen där vi kommer att grilla i sommar.

Där vi kommer att grilla närproducerat kött och tillaga det med egenodlade grönsaker och nyplockade örter.

Kanske en paj med nyplockade bär till efterrätt.

 

 

Jag är så otroligt stolt över vad vi gjort och tänker göra.

Men mest av allt är jag tacksam för att vi har det så gott och jag är så glad över att få leva på det här sättet. Jag är så glad över att kunna ha en sån skön vardag och att kunna ge barnen detta.

Och jag önskar att alla kunde få arbeta med något njutningsfullt. Något givande. Jag önskar att jag på riktigt kunde få dela med mig till er av den enorma tillfredsställelsen, meningsfullheten och totala lyckan jag kände när jag stod där vid grindstolpen.

Och jag önskar att jag kunde ta tag i världen, ruska om den och skrika

"Slappna av! Tagga ner! Varva ner!"

Jag önskar oss alla livskvalité.

Och frid.

Så fint ord.

Frid.