Gökottebetraktelse

Det här har varit en rent ljuvlig dag.

I morse var jag på kyrkans gökotta i vackra Segersta och jag fick till min glädje hålla i en betraktelse.

Jag skrev ner den igår kväll och testade den på min man och han tyckte att jag skulle skriva den här också...så jag gör väl det.

Lite religiöst är det allt och kan man inte glädjas åt det så får man stå ut och kan man inte stå ut så får man sluta läsa.

 

Ibland tänker jag att Gud gav oss trädgårdar av den anledningen att de är så bra att använda som liknelser.

Vi kan se oss själva som det lilla fröet som behöver näring för att växa.

Vi behöver plats och rymd för att blomma, men också stöd och skydd från kraftig vind.

Ibland behöver vi planteras om i ny, fin jord och ibland behöver vi bli av med lite torra, vissna blad för att resten av oss ska kunna blomma ännu vackrare.

Vi kan också se hur trädgården blir mer intressant och än mer färgsprakande och härlig med blommor i alla möjliga färger och former, precis som vårt liv berikas av människor i alla möjliga färger och former.

En av mina absoluta favoritblommor är Förgätmigej, men tänk så trist ändå att ha en stor trädgård med bara Förgätmigej...och så kort blomningstid man skulle ha.

 

Ibland kanske man ser Gud som det stora trädet som står stadigt i vinden och ibland är Gud kanske vattenkannan med den så viktiga vätan.

Ibland kanske man kan se sig själv som trädet som skyddar sin trädgård från den brännande solen.

Ibland kanske man ser sig själv som den lilla blomkålsplantan som kanske, KANSKE, under rätt förutsättningar och utan skadedjursangrepp, bär frukt.

Och ibland kanske man själv kan få vara den där efterlängtade vattenkannan.

 

Så tänker jag också att man kan likna en trädgård med en relation.

När omständigheterna är perfekta - lagom mycket regn och lagom mycket sol - då behöver man inte jobba så mycket för att det ska blomma.

Kanske det vanliga underhållet av gräsmattan - om man inte föredrar den vildvuxen - och lite bortrensning av små ogräs här och där innan de växer och sprider sig.

Så är det väl också med en relation - när alla omständigheter är perfekta så kan man bara vila i vänskapen, eller vad det är man har. Man kan njuta av det vardagliga underhållet med telefonsamtal, brev och kaffedejter och man kan lätt göra något av små dispyter innan de växer sig stora och hotar att förstöra hela relationen.

Det är lätt att ha en blomstrande trädgård vid gynnsamma omständigheter.

Om våren och sommaren däremot är väldigt regnfattig eller kall och blåsig - då krävs det mer jobb. Då måste man vattna, tillföra extra näring. Kanske stötta upp och täcka över vid kalla nätter.

Och i en relation är det väl också så att när svåra saker finns runt omkring så behövs det där lilla extra. Fler telefonsamtal - kanske jobbiga samtal. Vaknätter. Överraskningar. Förlåtelse.

Och kanske är det när livet är som svårast som vi borde ge det lilla extra i vår relation med Gud.

Inte för hens skull - hen blomstrar nog ändå - utan för vår.

Och däri ligger det kanske en skillnad, för i trädgården där hemma får man hålla tummarna för att SMHI ska ha rätt, eller fel, beroende på vad prognosen säger och sen får man försöka parera bristerna med extra vatten, fiberduk och spaljé.

Men i trädgården där Gud är trädgårdsmästare behöver vi bara flytta parasollet för att få den sol vi behöver och vi kan när vi vill öppna upp för den växtkraft som erbjuds.

 

Men en sak som jag tror är viktig oavsett vilken sorts trädgård vi pratar om, är att då och då, titt som tätt, om solen gassar eller regnet strilar, i kyla eller värme, i vind eller stiltje, ta en paus från arbete, rensning, vattning och klippning och hitta en skuggig plats eller ett paraply, ta på en varm kofta eller ta av skorna, leta en solig plats mot en skyddande vägg eller en gungande hammock, och sjunka ner med kaffekoppen eller isvattnet och bara vara här och nu.

Att se, lukta, njuta, andas och ta in.

Att oavsett hur man vill ha sin trädgård förstå hur oerhört stort det är att man får sitta i den.

Att då och då låta sig överväldigas av glädjen att få vara en blomma i Guds obeskrivligt vackra trädgård.

 

Här ser vi en kille som verkligen kan konsten att vara i nuet och njuta av tillvaron.

Sen bakade vi knäckebröd i mängder, för vi öppnar ju butiken om två veckor.

 



Och jag klippte hela gräsmattan medans jag lyssnade på en kärleksroman och sen fick jag i solsken och utan blåst gå runt och klippa bort döda kvistar och rensa bort ogräs från spirande rabatter.

Helt ljuvligt!

 



 

Vi hörs.

Kom ihåg att kramas!