Åkre gård: Eva RASAR mot limanvändningen. Och lite bajsprat.

Vi har ju faktiskt gjort klart nörseryt.

De har fått bajsbrädor och mysreden.

Nu hoppas vi bara att det ska produceras kycklingar här inne.

Jag har egentligen massor att berätta och filosofera ikring, men i och med den här vårdeppsgrejen, så blir det så lätt för mycket för mig och så blir det ingenting, så här följer helt enkelt en ganska torr rapport om vad som hänt här hemma och så återkommer jag med ett saftigare inlägg typ i morgon eller så.

Okej?

I alla fall så bestämde vi oss för att vi, i och med den här lilla utbyggnaden, skulle snygga till en smula utanför hönshuset. För att få en trevligare känsla.

En del av grejerna vi fixat med har vi stört oss på i många år.

Dags nu.

Ni ser här på bilden, förutom att vi inte städat upp byggmaterialet, att det sitter ganska missprydande el...pryttlar på väggen, att röret till vattnet hänger där helt provocerande och misspryder väggmålningen och att, vilket inte syns på bilden, vattenpåfyllning måste ske ologiskt långt ifrån foderpåfyllningen.

Elpryttlar.

Fult.

Grönt väggskåp.

Finare.

Färgen heter "Forest"

Najs.

Sen piffades dörren som går ut till gammellagården. Jag har sullat bort före-bilden. Den var ful. Nu är den gladgrön. Och så har vi satt fast handtaget ordentligt. Det har suttit löst i fyra sekel. Jätteirriterande. Jag fäste det på ungefär en minut.

Sara målade dörren in till butiken.

Jag målade där hon inte når.

Det har vi ingen bild på.

Så här fint blev det när elgrejorna fick bo i skåpet och Lasse flyttade på fula vattenröret.

Han flyttade vattenröret bort till foderhörnan.

Nu är det logiskt.

Och finare.

I övrigt så har jag gjort klart mitt körverk.

Jag tror att jag är jättenöjd.

Men det är svårt när det är vår och jag är jag.

Ena stunden är jag övertygad om att det här var meningen och att jag gjort något väldigt väldigt bra.

Andra stunden bestämmer jag mig för att jag helt enkelt är dum i huvudet och har gjort ett skämt. Ungefär som "Hej Monika."

Fast de säger att den inte är ett skämt. Det tror jag.

Nåväl. Till hösten ska detta framföras med kör.

Jag är ganska säker på att jag egentligen är jättenöjd.

Häromdagen skulle jag städa i verkstaden. Men så började jag sopa gammellagårn och så kom jag på att jag skulle fixa dörren. Så kan det bli.

De här dörrarna som vi piffar befinner ju sig i utrymmen där kossor gått fram och tillbaka två gånger om dagen hela somrarna sedan stenåldern.

Jag vet inte hur god koll ni har på kossor, men det är då ta mig tusan inga rumsrena djur.

De bajsar hela tiden.

De bajsar på pin kiv och de bajsar inte snyggt och diskret.

De solkar ner alla inventarier med sin avföring.

De har helt enkelt ingen skam i kroppen.

Därför är alla dörrar, förutom att de naturligtvis när slitna och gamla, bajsbesudlade på ett sätt som inte går att åtgärda med rengöringsmedel och trasa.

Då river man.

En tradition man tydligen hade förr i tiden, jag vet inte om det gäller hela världen eller bara Segersta, var att ALLTID göra av med en balja lim på VARJE pryl.

Så att om man börjar riva något, som i det här fallet skivor från en dörr, och det går bra och smidigt. Det liksom bara lossnar och det är skoj...ja, då vet man att NÅGONSTANS, till exempel uppe i ett helt oskyldigt och helt fel arbetshöjdshörn så har någon kommit på att "Men hörrni, nu har vi ju en tunna finfint superlim över här. Ska vi inte hälla den här i hörnet?" Och så har man gjort så.

Det tog lite tid och några verktyg och det där hörnet blev inte fullt lika fint som resten av dörren och jag är osams med alla människor från förr som haft tillgång till lim, men aj did it.