Italien. True story.

Igår kväll, närmare 22.30 kom vi hem från Italien.

Vi har naturligtvis inte riktigt landat än, utan är lite i en bubbla.

Jag tänkte helt enkelt nu, när minnena är superfärska, dela med mig av vårt äventyr.

Jag vet, somliga av er reser utomlands stup i kvarten och kanske tycker att det här inte är nåt. 

Men för mig, för oss, så är det första gången. Och det är jättestort.

Och det var fantastiskt. Nästan hela tiden. 

Det här blir väldigt långt och det blir väldigt många bilder.

Vi kör.

Dag 1.

Vår finfine granne och vän Per-Erik skjutsade oss till Kilafors järnvägsstation där tåget skulle avgå strax efter nio, onsdagen den 19 april.

Pirriga, glada och beredda.

Fyra resväskor och fyra ryggsäckar.

Strax innan Gävle får vi beskedet att vårt bokade tåg till Arlanda är ur funktion och ställts in. Vi hänvisas till en senare buss eller tåg. Båda med ankomsttid efter vårt plans avgångstid. Konduktören på X-trafik låter lugn och tror att det nog bara är att ringa till SJ, så fixar de det här åt oss.

Inte.

De fortsätter att hänvisa oss till senare tåg eller buss. 

"Men då hinner vi inte med vårt plan"

Nä, det förstår han på SJ. Men ändå. Han rekommenderar det ändå. Och tycker att vi borde haft större marginal. "Jaaa...fast vi hade ändå nästan tre timmars marginal." Det struntar han i.

"Ni tänker alltså inte hjälpa oss?"

Nej.

Lasse springer ut från stationen i Gävle för att fixa en taxi. Jag spelar cool inför barnen. "Det är lugnt. Bara lite...andra planer."

Lasse får tag på taxi till Arlanda. Vi ska ta itu med SJ sen. Det verkar som att vi får reklamera resan. 

Vi kommer i tid till Arlanda och jag lyckades fånga Iris och Augusts reaktion när de för första gången får syn på ett passagerarflygplan IRL.

Vi tar oss in, fixar med bagaget, är fascinerade av denna nya, stora, coola värld.

Planet är en och en halv timme försenat.

Men så får vi gå ombord.

Vi är pirriga, (somliga livrädda) och enormt förväntansfulla.

Flygresan går jättebra, barnen är exalterade, mamman andas ut.

Då ska vi få vårt bagage...

Vi får tre väskor. Den stora resväskan med alla mina kläder, mina toalettartiklar och mina linser kommer inte. Lasse tar kontakt med personalen som hanterar försvunnet bagage. En italiensk man som inte blir så värst engagerad, utan mest verkar tycka att det var ju lite synd för oss att vi har problem. De kan ju höra av sig om något skulle dyka upp.

Nu är vi ganska trötta och hungriga och det finns inget mer att göra där. Vi ska ta en taxi till hotellet. Utan min väska. Det kommer fram en kille som tydligen är taxichaufför. En taxichaufför som tydligen bestämt att vi ska åka med honom. Han tar resväskan ur Iris hand och vi får följa efter. Känns sådär, men han visar oss till taxibolagets kontor inne på flygplatsen, så det verkar ju seriöst och vi vill bara komma till hotellrummet. 

Taxichauffören är galen.

Nu tänker ni på att ni ju har hört att trafiken i Rom är ganska vild och det är den. Jag har många, starka åsikter om trafiken i Italien. August har ännu starkare åsikter.

Det här går utöver det. Han kör HUR FORT SOM HELST och tutar hela tiden, kryssar fram mellan, bilar, bussar och mopeder SAMTIDIGT som han sneglar på sin mobil där han tydligen har koll någon sida med armbandsur. Paret som åker med oss protesterar försynt mot att han kollar mobilen samtidigt som han kör, så han slutar med det i nån minut innan han tar upp klockkollen igen.

I baksätet klamrar de små barnen sig fast vid pappas arm. Jag rabblar "Fader vår" och knyter händerna krampartigt. I framsätet är sextonåringen ganska oberörd. Han konstaterar att det går i hundrafyrtio ibland.

Framme, levande, vid hotellet visar det sig att chauffören inte tar kort, så han ska ta med Lasse till en bankomat i närheten. Jag, barnen och packningen lastas av vid hotellet. Lasse åker iväg.

Det känns inte bra. Inte bra alls. Barnen är rädda. Jag är rädd. Vi undrar om vi får tillbaka pappan igen. Vi gråter nästan. Jag försöker verka cool fast jag är livrädd.

Han kommer tillbaka.

Nu ska vi bara in och landa på hotellrummet innan vi går ut och får i oss en god middag.

Kvinnan i receptionen till hotellet är nonchalant och sval.

"We had a problem." säger hon. Hon förtydligar inte vad för sorts problem, ber inte om ursäkt eller så, utan berättar bara att vi ska sova på ett annat hotell i natt. Runt hörnet. Vi blir guidade dit.

Det är ett hotell i en källare. Vi kallar det för "bunkern". Det är fuktigt, det är fult och det är sunkigt. Vi får två rum utan fönster.

Den här bilden ger inte rummet rättvisa. Det var betydligt värre.

Eftersom de små barnen är illa till mods och allt känns fel, så sover Adam själv i det ena rummet. Det rasar färg från väggarna på honom är han sover. Vi andra skjuter ihop sängarna i det andra rummet och sover tillsammans.

Men först middag.

När vi kommer ut är det mörkt, kallt och blåsigt. 

Vi vet inte vart vi ska, vi är trötta och enormt hungriga. Barnen är ledsna, men ofantligt tappra.

Vi går och går och går. Trafiken är öronbedövande, sirener ljuder en gång i minuten och hastigheten och aggressiviteten är otäck.

Vi hatar Rom.

Till slut hittar vi ett jättemysigt ställe med jättetrevlig personal. Vi beställer pizza, goda kötträtter, cola och rödvin.

Därefter ljuvliga efterrätter.

Tiramisu.

Mätta däckar vi i bunkern.

Vi tänker att det här med att åka till Italien - det var ingen vidare bra idé.

Dag 2.

Nästa dag skärpte Rom till sig.

Vi lämnade in vårt bagage på det riktiga hotellet, checka in fick vi inte göra förrän på eftermiddagen, och så gav vi oss ut i ett soligt och otroligt vackert Rom.

Vi gick och vi gick och vi gick. 

Vi såg vackra trädgårdar och vackra ruiner med söta katter i.

Vi såg Colosseum.

Vår Herr Augustus fick hänga med Kejsar Augustus.

Vi såg broar, gamla byggnader, vatten, fler gamla byggnader, ruiner, trappor, klotter, utsmyckade lyktstolpar, vackra vyer och rent ut sagt skithäftiga grejor.

Vi gick nästan en mil den dagen.

Sen fick vi komma in på vårt hotellrum. Det var ett lyft. Dock ingen ursäkt, inget förslag till kompensation, ingen förklaring. Ingenting. Samma nonchalans. 

Sen kom min väska till hotellet.

Jag vet inte vart den hade varit, eller varför. Men jag fick tillbaka den!

Sen åt vi middag med Lasses trevlige vän och hans trevliga sambo. Barnen gick med på att prova något mer spännande än pizza. De beställde pasta carbonara och lasagne. De avskydde det och var jättetrötta. De fick sorbet istället.

Sen däckade vi.

Dag 3.

På den tredje dagen tog vi tunnelbanan bort till Vatikanstaten. När vi väl finurlat ut hur man gjorde.

Sen gick vi tillbaka till hotellet.

Det blev över en mil den dagen.

Vi gick förbi Fontana di Trevi, vi gick i Spanska trappan, vi kollade in andra fontäner, vi frossade i glass på ett gulligt ställe och vi såg precis allt vi behövde se.

Vi hade också turen att få se en sådan här spraymålare in action. Så himla häftigt!!

Sen åt vi. Och så däckade vi.

Dag 4.

Den fjärde dagen tog vi tåget tillbaka till flygplatsen då vår hyrbil / gigantiska buss väntade på oss där.

Här är vår hjälte.

Han förtjänar tusen medaljer och diplom.

Han körde bilen, utan problem från Roms flygplats till Assisi. Jag agerade kartläsare. Jag upprepade alltså vad Gps-damen sa, fast med lite andra ord. Det gjorde jag bra.

Allt gick väldigt väldigt bra, förutom två panikplankade vägtullar, tills vi kom fram till undersköna, men sjukt feltrafikplanerde Assisi.

Vi visste inte vart vi skulle parkera, vi hade ett enormt kissnödigt barn i bilen, vi kom fel och åkte på slingriga vägar uppför ett högt och fel berg. Paniken växte sig till tårar hos barnen, VIÅKERHEMIGEN-ilska hos modern och ordentligt sammanbitna käkar hos fadern. 

Men hjälten i bilen lämnade oss vid en åkerkant, traskade iväg långt och länge och tog reda på hur detta skulle lösas.

Det visade sig att vi absolut skulle köra upp på den smala, smala, vackra vägen där vi var helt säkra på att man ABSOLUT inte får köra och parkera alldeles utanför hotellet.

Vi checkade in, fick fina hotellrum och bra information från mycket trevlig hotellpersonal.

 Sen gick vi runt en massa.

Sen åt vi.

Och så däckade vi.

Dag 5.

På vår tolfte bröllopsdag vaknade vi av kyrkklockor och till den här utsikten.

Efter en hyfsad frukost begav vi oss till Helige Franciskus kyrka som ju är något alldeles enastående.

Jag var med på en del av en mässa, men där var enormt mycket folk, så jag såg inte så mycket och de envisades med att prata Italienska, så jag förstod inte så mycket. Men det var häftigt och jag fick höra orgeln.

Sen gick vi en massa. Och såg en massa.

Och åt onödigt flådig bröllopsmiddag på onödigt flådig restaurang.

Sen däckade vi.

Dag 6.

Vi for till Rimini.

Jag var till Rimini på klassresa för sådär tjugo år sedan. 

Det här var annorlunda. Det var ju inte högsäsong nu, tack och lov för det.

Det här är första gången våra barn riktigt ser havet.

Dag 7

Vi hade en stranddag.

Solen sken från den klarblå himlen.

Barnen badade i havet, byggde sandslott, grävde ner varandra i sanden och förvandlade sig till sjöjungfrur.

Jag slappade i sanden. 

Iris la snäckor på mig.

Det blåste, så jag amatörmissade hur hett det var.

Nästa dag hade jag långärmat och hatt.

Under ärmarna och byxbenen har jag röda lemmar med vita fläckar efter snäckorna.

Men jag köpte en spännande salva på någon slags örtbutik i närheten av hotellet.

Dag 8.

Jag var febrig, men trodde att det berodde på solbrännan.

Vi for till San Marino.

Där var det blåsigt minsann.

Vi gick och gick och gick.

Vi såg allt fantastiskt och hittade också en alldeles avskyvärd, supergullig och jätterolig julbutik. Som spelade julmusik. Riktigt häftig dag. Jag insåg att jag faktiskt är väldigt höjdrädd.

Dag 9

Jag vaknade vid tretiden med vansinnigt ont i tandköttet.

Jag går inte till en italiensk tandläkare.

Vi googlade och funderade och bestämde att det var någon form av inflammation. Lasse hittade ett apotek och fick tag på smärtstillande/antiinflammatoriskt.

Sen gick vi till den gamla delen av Rimini.

Där finns Agustusbågen!

 Där finns också häftiga rester av den redigt gamla stadsmuren. Där kunde man gå igenom och vi satt ett bra tag och tittade på hur duvor samlade material från marken och flög in i hålor i muren.

Enormt fascinerande. 

Sen kom det en man, som verkade ha haft ett hårt liv, men som var jätteglad och pratade massor med Lasse på italienska. Han gestikulerade ivrigt och vi tror att han berömde Lasse till att ha fått så många barn. Han sa något om mig också. Jag tror att det var snällt.

Bro från tiden runt Kristi födelse.

Väldigt märklig och obehaglig rondelldekoration.

Dag 10

Den sista dagen for vi till Ravenna.

Där är det mesta också gammalt och vackert.

 Sen avslutade vi med god middag, god glass, ett sista strandhäng och lite kortspel på rummet.

Hemresa

Så var det då dags att fara hem.

Lasse körde till Bologna, lämnade tillbaka hyrbilen till en nonchalant, rökande, (Det är nåt alldeles fruktansvärt vad det röks överallt hela tiden, det gör mig så utomordentligt förbannad!!) man.

 Så flög vi till Munchen, där vi åt middag.

Nu, hemma igen, ska vi avgifta oss. Vi har ätit rent förskräckligt. Det har varit pizza, glass, pasta och skräp. Frukostbufféerna har till nittio procent bestått av fikabröd, även om vi försökt att göra hyfsade val. Det har varit riktigt svårt att få tag på det som vi anser är BRA mat och vi gav upp. Efter två dagar hade jag ömmande, svidande gom och jag är alldeles övertygad om att inflammationen i min mun, som sen spridit sig mot halsen, inte hade fått fäste om jag ätit vettig mat.

Alla i familjen LÄNGTAR efter att få äta sunt igen och vi är helt överens om att vi nu kör en Hälsomaj. 

Sen tog ett plan oss till Arlanda och ni ser här tappra Sara som släpat sin väska genom hela Italien och här är inne på sista etappen.

Sista biten gav han upp. 

Det här med att flyga då. Jag hade ju aldrig gjort det förut och var rätt nervös. Och jag säger som det är - jag tycker inte om det. Jag klarade av det, jag hade inte panik, men jag tyckte inte om det. Jag håller fast vid min åsikt att det inte är meningen att vi ska flyga. Vi har inte där uppe att göra.

Hur som helst. SJ - bara fem minuter försenat denna gång, tog oss till Gävle. X-trafik tog oss till Kilafors och där stod en mycket efterlängtad Per-Erik med vår bil som skulle föra oss hem till ljuvliga, underbara Segersta.

Och den här synen var nästan gråtframkallande vacker. 

Min fina systerdotter Stina har tagit hand om hus, katter, gnagare, post, plantor, sopor och krukväxter när vi varit borta. Fina grannarna Malena och Malin har tagit hand om våra fjäderfän med bravur och vi är så oändligt tacksamma!

Sammanfattning

Det här har varit obeskrivligt häftigt. Vi har sådana minnen och sådana nya erfarenheter.

Vi är så stolta och imponerade över våra barn och nu tänker jag skryta över dem hejdlöst och skamlöst:

Vi har gått över sex mil de här tio dagarna. Det har varit näst intill inget gnäll eller klagomål. August har sovit med mig och Lasse, medan Adam, Iris och Sara har delat rum - nästan hela tiden på en annan våning än oss. De har klarat det galant. De har släpat packning, de har väntat, de har aktat sig för trafik (August nästan maniskt) de har inte varit osams, de har tagit in, de har lärt sig, de har varit hjälpsamma och kärleksfulla. När August var trött på väg hem efter ett restaurangbesök i Rimini så bar Iris honom på sin rygg - tills hon blev trött och Adam tog över.

När Iris tappade sin tjugoeurossedel, som var gåva från farmor och farfar, så gick Adam tillbaka för att leta, kom tillbaka, gav henne SIN sedel och sa att han hittat hennes, för att hon inte skulle känna sig dum och ledsen. De har smakat glass av varandra, tröstat varandra, roat varandra, varit tacksamma och tagit vara på dagarna.

Vi har, med några få undantag varit utan sociala medier och kompiskontakt. Det har bara funnits italiensk tv och inga svenska tidningar. Sara hade med sig några Kalle Anka-pocketar och Iris hade "Barnens bibel." Adam har ringt sin flickvän några gånger och Sara ringde sin bästis. 

Annars har vi bara haft varandra.

Det har varit helt otroligt, makalöst, fantastiskt underbart.

Och det är så ofattbart skönt att vara hemma igen!