Köket!

Jag berättade ju om köksrenoveringsplanerna i höstas.

Några dagar före julafton var jobbet klart och vi är så enormt nöjda. Faktiskt så säger jag det flera gånger i veckan, hur nöjd jag är med köket. Och nej, ett vackert kök köper inte lycka, men jag vågar påstå att jag är betydligt gladare över det här köket än hur det var förr. Det var fint även förut, men det var skevt, opraktiskt, ofräscht och...faktiskt lite trångt. 

Nu har vi fått två rum, köket och det vi kallade lekrummet, ihopslagna till ett.

Så här såg ritningen ut. Jag var ju grymt exalterad redan över den.

Så här såg det ut förut. Nu ser det ju jättemysigt ut på bilden och det var det också, på sätt och vis. Jag blir också lite sentimental över hur mycket vi hade gjort själva.

Rivningen skötte vi själva och jag kan meddela att jag hade kaklat riktigt bra. Det var jobbigt.

När vi rev bort hyllhistorien mellan de två rummen hittade vi en träplatta med bild och text. Det var skoj.

Vi hade någon liten tanke på att kanske ta bort den öppna spisen. Vi har fått rådet att inte elda särskilt mycket i den.

Men så här i efterhand är vi enormt glada att vi inte gjorde det!

Den blev så fin och framträder på ett helt annat sätt nu.

Mattan på golvet superfyndade vi extremt billigt på Röda korset.

Vårt gamla hörnskåp, även det secondhandfyndat och egenmålat, behöll vi.

Soffan köpte vi av en vän och golvet valde vi rekordsnabbt på Engstrands golv.

Inredningen är Marbodal, vitvarorna är från Siemens. Tomas Edeborg på Beijer bygg har ritat och samordnat hela köket. 

Mitt älskade skafferi. Så himla vackert. Och ja, vi har fortfarande det öppet för insyn, även om somliga kanske trott att vi skulle tröttnat på att hålla ordning och satt för gardiner vid det här laget. 

En ny, fin vedspis blev det!

Köksön!

Nu får vi plats, hela familjen.

Baksidan av köksön har också skåp. Vi valde ju bort överskåp, men vi har ändå enormt mycket förvaringsutrymme. Vi har faktiskt nästan tomt i några skåp.

Finurlig lösning med ugnen. Jag ville ju ha den i bra höjd för min rygg, men vi visste inte var den skulle få plats. Nu sitter den direkt när man kommer in i köket och har snott lite utrymme från hallens garderob. 

Det här gamla trista skåpet...

...passar väldigt bra som vitrinskåp.

Och det här gamla, gamla bordet, som stod i verkstan...

...blev så otroligt fint och passar så väldigt bra in i vårt kök. Här får hela familjen, plus några till plats och vi älskar det!

Så.

Vi har det stort, härligt, rejält, hållbart, praktiskt och vackert.

Nytt blandat med gammalt. Vitt och ljust blandat med färg och liv.

Djupt tacksam över att vi äntligen kunde genomföra detta.

Getgos & tuppslakt

Jag är väldigt kluvet inställd till mitt liv just nu.

Jag har så ont. Knät värker, ryggen värker, lederna värker. Jag sover dåligt och gråter lätt. Det hänger ju ihop så klart. Känner mig lite arg och kallar kroppen för taskiga saker.

MEN

Jag har ett himla roligt jobb, jättefina arbetskamrater, en underbar familj och så enormt mycket roligt att göra. Vi har supergulliga kycklingar, fast en - Featherleg heter den, bajsade på mig för en stund sen. Och så stirrar den ilsket. Inte alls som Bumblan, som var minikyckling när jag var nyopererad. Hon stod på mitt bröst och plirade vänligt. Hon bajsade i och för sig också på mig. Kycklingar är sjukt ohyfsade.

Vi har också väldigt söta getter.

Getterna är så sällskapliga att det är svårt att få dem på bild. De blir så närgångna och förstår sig inte alls på det här med att posera. Det här är i alla fall vår förste getabock, Gaston. 

Idag har vi ägnat oss åt något speciellt. Tuppslakt. 

Så här är det. Vi äter kött. Så är det. Nån kan vara vegetarian, någon kan vara vegan. Jag är inte det. Det är okej. Min fasta övertygelse är i alla fall att om man nu är köttätare, som jag, så ska man äta kött som är så närproducerat som möjligt och från djur som haft det så bra som möjligt.

De här tupparna, tretton stycken, har vi haft sen de var ägg. De har levt gott här. Ätit gott, haft massor av plats att röra sig på. Just de här tupparna har inte varit ute, eftersom det varit vinter och svinkallt hela deras liv. De här tupparna har alltså haft det riktigt gott fram till dödsögonblicket. 

Så här lever hönorna. Rikligt med halm, gott om plats.

Dock räcker det med en tupp i varje hönshus. Med för många tuppar blir det ingen lugn och ro. Det blir stökigt och bråkigt. Det blir skitigt och det går ju också åt massor av mat.

Vi har också ett nursery. Här går kycklingar som kommer direkt inifrån. Vi har dem inne i huset i en låda i några dagar, men de växer fort. Då får de flytta in hit innan de får komma ut i stora hönshuset. Här går också en blind höna och en höna som var lite sjuklig och blev illa behandlad av de andra hönorna. Nu visar det sig att hon är så fin på att ta hand om småkycklingarna, så hon får vara här. Här bor också Puffy och Morr under vintern. De är våra kaniner, som bor utomhus på sommaren.

Just nu verkar det som att det dröjer ett tag innan hönsen får komma ut och leka i vårsolen, men här har de i alla fall väl tilltagna hönsgårdar.

I alla fall så var det här första gången jag var med på tuppslakt. Jag klarar inte av själva avlivningsmomenten än, men Lasse gör det snabbt och skickligt. Tupparna får gå i hönshuset tills det är dags och vi är noga med att inte skrämma upp dem och inte låta dem lida.

Sen var jag med på själva hanteringen. Jag trodde att det skulle vara svårt och jobbigt, men jag klarade av det långt över förväntan. Det visade sig, till min skräckblandade förtjusning, att jag är riktigt duktig på det här. 

Jag tycker väldigt mycket om djur. Jag mår dåligt när djur far illa och är noga med hur de tas om hand, men så fort de är döda så ser jag annorlunda på dem. I alla fall om jag vetat om från början att det var tanken med dem. Det är skillnad på våra sällskapsdjur. 

Vi tog hand om filéerna och benen och nu har vi massor av finfint kött i frysen.

Så klart började vi leka med tanken att kunna sälja fint, kött i framtiden...

Så blev det en runda i salen. Det visar sig att det här med växthusen var en riktigt bra grej.

Här växer det så det står härliga till.

Iris har odlat "Blomman för dagen" och de har kommit upp hur snabbt som helst. I morgon ska visst August plantera solrosor. 

I det andra växthuset står en hink med basilika och den doften är ju rent ljuvlig!

Sådärja.

Nu är jag rengjord, har fått i mig lite värktabletter och väntar på att rödbetschipsen och fröknäcket, som står i ugnen, ska bli klara.

Sen blir det här nog en väldigt fin helg!

Puss och kram!

Det händer med händer

En sak som jag tycker väldigt mycket om med mitt liv är att det är så varierat.

Jag är ju kyrkomusiker på heltid, men då jag jobbar tre helger av fyra, så har jag en del ledig vardagstid. T ex måndagar. Hemma har vi ju, som bekant, vårt företag, våra djur och vår trädgård. Och våra barn.

På mitt betalda jobb har vi just nu en arbetsgrupp på fem personer och om någon skulle vara sjuk, eller på utbildning och så, hoppar vi ofta in och hjälper varandra.

Jag tänker ibland på att mina händer får vara med om mycket.

Det här är min "vanliga" hand. Med förlovnings- och vigselring. Med kortklippta naglar, eftersom det inte funkar nåt vidare med piano- och orgelspel med långa naglar. Naglarna är också omålade, dels av samma anledning som att de är kortklippta, dels för att jag kände att mitt nagellacksanvändning var en miljöbov. Mina händer är hyfsat mjuka, rätt starka och väldigt rörliga. De här händerna spelar musikinstrument, dirigerar, smeker barnhuvuden, omfamnar make, kliar katter, lagar mat, bygger lego, klämmer tandkrämstub, flätar hår, hälsar på sorgehus, knyts i vrede, målar mascara, tröstar, applåderar, skriver, bär matkassar, städar, häller upp mjölk, sorterar papper, gestikulerar, håller ratt, bakar knäckebröd och miljoner andra saker.

 

Det här är mina händer när jag fått hoppa in i kyrkans barngrupper. När vi målat klädnypsflygplan och äggkoppar. Jag pysslar rätt fult. Och kladdar mycket. Jag har mina fina armband. Det ena är köpt av Segersta nya skolas fritids och har texten "Leva livet". Det är en fin påminnelse, tycker jag. Det andra har jag gjort alldeles själv och det har texten A.L.I.A.S, som står för Adam, Lasse, Iris, August, Sara. Jag gillar dem.

De här händerna kan också ha brännmärken från limpistol, skärsår från papper, och glitter i hudvecken.

Det här är en typisk "vårhand". Med jord under naglarna och i nagelbanden. Med småsår. Under själva arbetet brukar den vara ringlös, i synnerhet om arbetet består i att mocka hönshus och gräva i rabatter. Ringen på ringfingret är tioårsringen. Lasse har in likadan, med med ett hjärta som buktar inåt. Tanken är att de ska passa i varandra. Vi skaffade dem till vår tioåriga bröllopsdag och de är gjorda av Tove Larsson, som är @Brokig.

Ringen på pekfingret fick jag i Asissi och det står en välsignelse på italienska på den.

Det här är händer som fått rota i jorden, som planterar fröer, vattnar, omplanterar, rensar ogräs, hämtar ägg, mockar hönsskit, utfodrar getter, spikar, skruvar, sågar, plockar bär, staplar ved och miljoner andra saker.

Det här är vad vårhanden hade pysslat med innan fotograferingen.

Planterat brysselkål.

Det är ungefär hur härligt som helst att vara i salen, vid växthusen nu. 

Det liksom känns att saker börjar leva där inne.

På ett fint sätt. Inte på ett skräckfilmssätt.

Häromdagen föreslog jag att vi skulle skotta en gång fram till växthusen.

Jag har nämligen sett på sociala medier att folk i södra Sverige kan ta sig fram till sina växthus och jag blev väl en smula avundsjuk.

Snön var rätt lättskottad. Vi skottade i skift. Jag skottade den övre halvan och sen fick Lasse gå in och skotta den undre halvan, så att jag inte skulle hålla på och böja mig och så.

Jag är ju naturligtvis ändå helt ledbruten och baksidan av mitt knä är löjligt svullet. Min rygg värker som...ja, jag har inte ord för det, men jag gör ändå bedömningen att det var värt det. När jag vaknar och ojar mig på natten håller jag inte med mig själv, men det är en strid jag får utkämpa.

Det blev en jättefin gång till växthuset.

Vi skottade fram uteplatsen, pratade om hur fint det skulle vara att sitta där i vårsolen med en kopp kaffe. En halvtimme senare kom en liten snöstorm. Där fick vi så vi teg.

Vi hoppas att det var den sista lilla snödödsryckningen för den här vintern. Jag älskar den här vintern, jag älskar att det varit massor av snö och kallt. Det gör jag faktiskt. Men nu börjar jag längta efter vår. Jag längtar efter att promenera utomhus. Just nu är halkrisken för stor för min arma kropp.

Hur som helst. Här ska vi snart sitta i vårsolen med en varsin kopp kaffe.

Och vips är det riktig växthussäsong.

Välkommen tillbaka! Tack!

Hej alla fina människor!
Det har ju varit supertyst både från bloggen och från Åkresidan under ett ganska långt tag nu. Jag är medveten om det. Jag skulle kunna rabbla anledningar och så, men nöjer mig med att konstatera att det varit avsaknad av både tid, lust och ork.

Men nu. NU.

Nystart. Omtag. Fortsättning.

Så här ser det ut hos oss just nu.

Vi har alltså inte heller snöbrist.

Då gör vi så att jag helt enkelt ger en snabb resumé av vad som hänt sen vi hördes sist och så fortsätter vi som om inget har hänt? 

Okej?

Så.

Vårt kök är färdigrenoverat.

Det är fantastiskt, underbart, vackert, härligt och ljuvligt.

Vi är mer än nöjda!

Vi har köpt en ny bil.

Det är en Mitsubishi, outlander plug in- hybrid.

Den är väldigt fin, men allra viktigast är att den är en stor förbättring för miljön, jämfört med vår förra bil. Det här ska vi prata mer om en annan dag.

Vår fina kyrkokör har framfört körverket som jag skrev för ett år sedan.

Jag törs påstå att det blev succé.

Vi har fått massor av lovord och vi samlade in drygt fyra tusen kronor till UNHCR.

Jag har gjort en knäastroskopi.

Eller. Jag sov och en trevlig kirurg plockade bort en liten dålig meniskbit.

Det här har inte varit okomplicerat. Jag har haft väldigt, väldigt ont, jag har ramlat, ryggen har krånglat, jag har grinat och gnällt och levt i en dimma av smärtstillande mediciner.
Nu har det vänt. Jag har skärpt till kosten (JA! Kosten är skitviktigt om man vill att kroppen ska funka bra) och jag har fått grepp om träningen. Jag har fortfarande ont. Jag grinar fortfarande ibland, men det går helt klart åt rätt håll!

Det var väl ungefär allt.

Vi har fortfarande massor av höns, tre getter, fyra katter och fyra barn.

Jag jobbar heltid som kyrkomusiker och Lasse donar på här hemma. Jag donar också på här hemma, men Lasse står för det mesta av markservicen och den dagliga djurskötseln.

Då är vi framme vid nu.

Vi har kickstartat vårbruket.

Till att börja med planterade vi om alla pelargoner.

Det här är pelargonerna som ska vara i blomlådor och sådant utomhus i sommar.

I de här två fönstren är det alldeles smockfullt av de pelargoner som ska ställas ut på glasverandan så fort det blir vår på riktigt. 

Det syns ju inte alls på den här bilden, men jag tyckte ändå att den var fin.

Vi har fått några nya kycklingar under vintern. De här kom i morse. Jag vet. Onödigt gulligt.

Så har vi ju dragit igång odlingssäsongen och just nu ser det ut så här i salen.

Vi har köpt två väldigt smidiga växthus från Rusta, lagt plast på golvet och hängt upp växtlampor.
Varför växthus inomhus, kan man undra?
Dels så blir det inte så varmt här inne som man skulle kunna önska. Särskilt inte i fönstren. Det är ett litet experiment för att se om vi kan få tidigare och bättre skörd.

Dels så är det här ju vår sal med både gammalt trägolv och en takmålning. Med massor av plantor som vattnas och håller på sådär som plantor håller på så blir det rätt fuktig luft här inne. Inte så bra för trägolv och takmålningar. Nu är det dessutom ordning och reda och snyggt här inne.

Man kan gå in här och nästan låtsas som att det är sommar.

Så här trevligt blir det inuti.

Jag kommer faktiskt inte ihåg allt vad vi sått...tomater, chili, luktärt, krasse, gurka, squash, rosenskära, riddarsporre, basilika, jordgubbar, stockrosor, akleja, petunia, lobelia, purjolök...

Barnen har valt lite egna fröer och vi kommer snart att ha fyllt växthusen.

Då har vi också smugit in lite miniväxthus i fönstren...

Sådärja.

Då är vi igång igen va?

Då gör vi så att jag överöser er med nya storslagna planer, för de har frodats över vintern kan jag lova!

Vi hörs snart!