Det händer med händer

En sak som jag tycker väldigt mycket om med mitt liv är att det är så varierat.

Jag är ju kyrkomusiker på heltid, men då jag jobbar tre helger av fyra, så har jag en del ledig vardagstid. T ex måndagar. Hemma har vi ju, som bekant, vårt företag, våra djur och vår trädgård. Och våra barn.

På mitt betalda jobb har vi just nu en arbetsgrupp på fem personer och om någon skulle vara sjuk, eller på utbildning och så, hoppar vi ofta in och hjälper varandra.

Jag tänker ibland på att mina händer får vara med om mycket.

Det här är min "vanliga" hand. Med förlovnings- och vigselring. Med kortklippta naglar, eftersom det inte funkar nåt vidare med piano- och orgelspel med långa naglar. Naglarna är också omålade, dels av samma anledning som att de är kortklippta, dels för att jag kände att mitt nagellacksanvändning var en miljöbov. Mina händer är hyfsat mjuka, rätt starka och väldigt rörliga. De här händerna spelar musikinstrument, dirigerar, smeker barnhuvuden, omfamnar make, kliar katter, lagar mat, bygger lego, klämmer tandkrämstub, flätar hår, hälsar på sorgehus, knyts i vrede, målar mascara, tröstar, applåderar, skriver, bär matkassar, städar, häller upp mjölk, sorterar papper, gestikulerar, håller ratt, bakar knäckebröd och miljoner andra saker.

 

Det här är mina händer när jag fått hoppa in i kyrkans barngrupper. När vi målat klädnypsflygplan och äggkoppar. Jag pysslar rätt fult. Och kladdar mycket. Jag har mina fina armband. Det ena är köpt av Segersta nya skolas fritids och har texten "Leva livet". Det är en fin påminnelse, tycker jag. Det andra har jag gjort alldeles själv och det har texten A.L.I.A.S, som står för Adam, Lasse, Iris, August, Sara. Jag gillar dem.

De här händerna kan också ha brännmärken från limpistol, skärsår från papper, och glitter i hudvecken.

Det här är en typisk "vårhand". Med jord under naglarna och i nagelbanden. Med småsår. Under själva arbetet brukar den vara ringlös, i synnerhet om arbetet består i att mocka hönshus och gräva i rabatter. Ringen på ringfingret är tioårsringen. Lasse har in likadan, med med ett hjärta som buktar inåt. Tanken är att de ska passa i varandra. Vi skaffade dem till vår tioåriga bröllopsdag och de är gjorda av Tove Larsson, som är @Brokig.

Ringen på pekfingret fick jag i Asissi och det står en välsignelse på italienska på den.

Det här är händer som fått rota i jorden, som planterar fröer, vattnar, omplanterar, rensar ogräs, hämtar ägg, mockar hönsskit, utfodrar getter, spikar, skruvar, sågar, plockar bär, staplar ved och miljoner andra saker.

Det här är vad vårhanden hade pysslat med innan fotograferingen.

Planterat brysselkål.

Det är ungefär hur härligt som helst att vara i salen, vid växthusen nu. 

Det liksom känns att saker börjar leva där inne.

På ett fint sätt. Inte på ett skräckfilmssätt.

Häromdagen föreslog jag att vi skulle skotta en gång fram till växthusen.

Jag har nämligen sett på sociala medier att folk i södra Sverige kan ta sig fram till sina växthus och jag blev väl en smula avundsjuk.

Snön var rätt lättskottad. Vi skottade i skift. Jag skottade den övre halvan och sen fick Lasse gå in och skotta den undre halvan, så att jag inte skulle hålla på och böja mig och så.

Jag är ju naturligtvis ändå helt ledbruten och baksidan av mitt knä är löjligt svullet. Min rygg värker som...ja, jag har inte ord för det, men jag gör ändå bedömningen att det var värt det. När jag vaknar och ojar mig på natten håller jag inte med mig själv, men det är en strid jag får utkämpa.

Det blev en jättefin gång till växthuset.

Vi skottade fram uteplatsen, pratade om hur fint det skulle vara att sitta där i vårsolen med en kopp kaffe. En halvtimme senare kom en liten snöstorm. Där fick vi så vi teg.

Vi hoppas att det var den sista lilla snödödsryckningen för den här vintern. Jag älskar den här vintern, jag älskar att det varit massor av snö och kallt. Det gör jag faktiskt. Men nu börjar jag längta efter vår. Jag längtar efter att promenera utomhus. Just nu är halkrisken för stor för min arma kropp.

Hur som helst. Här ska vi snart sitta i vårsolen med en varsin kopp kaffe.

Och vips är det riktig växthussäsong.