Plantering och positivt tänkande...

Hej på er!

Här är det full fart i trädgården och idag har vi planterat ut allt, så nu är våra inneväxthus tomma och kan plockas undan för den här gången.

Nu tänkte jag prata lite om det här med positivt tänkande.

Jag vet ju att en del går i taket och blir djupt kränkta när man mumlar något om positivt tänkande. Man får för sig att det går ut på att "tänka sig frisk" eller att låtsas som att man är glad fast man inte är det eller nåt sånt. Så är det ju inte. Det handlar om att välja hur man vill hantera saker. Det handlar om att välja sitt tankesätt. Det handlar om att själv ta ansvar. Det handlar om att göra det bästa av sitt liv och sin situation. Alla vill inte det. En del vill att nån annan ska fixa. Att nån annan ska lösa allt, så kan man ju vara glad sen. Eller nåt åt det hållet. Ibland är det lätt att tänka att eftersom det kanske inte är mitt fel att det blivit så här är det heller inte mitt ansvar att försöka hantera det. Eller nåt.

Jag har konstaterat att det inte är nåt vidare bra sätt att leva ett lyckligt liv. För det är inte mitt fel att jag har ont och om jag ska vänta på att nån annan fixar det innan jag kan vara lycklig, då kastar jag bort mitt liv. Det kanske alltid kommer att göra ont. Och jag vill ändå vara lycklig. Och det är jag.

På det stora hela så är jag en väldigt lycklig människa. Alltså, min grundlyckonivå är hög.
Visst, ibland tycker jag supersynd om mig själv. Ibland grinar jag av smärta eller självömkan. Ibland fräser jag att det är förbaskat orättvist.

Men på det stora hela är jag en väldigt lycklig människa.
Jag väljer aktivt att se det som är bra. Jag väljer aktivt att vara tacksam. Jag väljer att njuta. Jag är sjukt duktig på att njuta.
Igår kväll grinade jag av smärta i knät. I morse var det svårt att komma ur sängen på grund av ryggen. Idag skulle vi plantera ut all kål. Jag kunde inte. Det gick inte. Det gjorde så djävulskt ont.
Lasse sa att han kunde plantera och så kunde jag vattna. Det finns massor att vattna i vår trädgård nu.
Jag muttrade. Jag snyftade lite. Jag tyckte att det var orättvist. Jag ville ju plantera.
Men så insåg jag att jag inte ville slösa bort den här underbara sommardagen på att sura. Jag insåg att jag ville ha en bra dag. Så jag valde att se vilken tur jag har som inte är ensam. Vilken tur att någon annan kunde plantera och jag faktiskt fick tid att utföra ett arbete som passade mig så mycket bättre. Så bra att kålen kommer i jorden trots att jag har så ont. Jag njöt verkligen av att gå där i solen och vattna allt vi redan fått i jorden. Jag lyssnade på en ljudbok och hörde getterna småbräka i bakgrunden. Jag tittade på min man och dotter som planterade (dottern har haft prao med sin far idag). Jag njöt av de vackra äppelträden som blommar. Jag gick verkligen in för att se hur vackert allting är och hur gott det doftar. Jag är tacksam för att jag har ett jobb som jag kan genomföra trots att det gör ont. Jag är tacksam för att jag inte behöver sjukskriva mig. Jag är tacksam för att det finns ljudböcker. Jag har haft en riktigt, riktigt fin dag.

All kål är i jorden. Likaså majsen, pumpan, gurkan, purjon, alla blommor. 

Allt är vattnat.

  

Jag hade glömt att jag planterat smörbollar. Två riktigt fina bollar blommar i vår nyaste rabatt.

Hörnan med tänkbänken tar sig riktigt fint och rosorna vi planterade här för några veckor sedan ser ut att ta sig bra. 

Vi har fyra äppelträd som står i full blom nu och det är ju sagolikt vackert. Går inte att se sig mätt på. Och när man samtidigt hör fågelkvitter och porlande vatten från bäcken, då är det ju rent himmelskt.

När vi hämtat barnen i skolan tog vi en sväng till stranden. Så enormt tacksam för att vi kan göra det en måndagseftermiddag i maj. För att vi har den möjligheten.
Alla barnen doppade sig. De är galna. Jag njöt av solen och utsikten.

Efter en del gräsklippning, middag, rensning och soldyrkan så kom mina fina arbetskamrater hit och hade picknick med kyrkans ungdomsgrupp. Vi satt i solen bland djur och blomster. Det pratades och skrattades och mystes. Trots att jag har skitont. En underbar dag. Trots smärta.

Och jag vet att jag inte kan välja att inte ha ont. Och jag tänker inte låtsas som att det inte är jobbigt. Men jag kan välja om jag ska ha skitdagar för att det gör ont, eller ha fina dagar, trots att det gör ont. Och jag väljer glädje. I alla fall 95 procent av tiden. 

Och när jag skulle gå in för att helt osmidigt, och under stön och stånk och gny, glida i pyjamasen och skriva detta, då översköljdes jag av alldeles fantastisk syréndoft. 

Så gott är livet.