Sammanfattning

 

Ursäkta blogguppehållet, men vi har haft ett enormt slappt och skönt julfirande!

Så här års hör det väl till att man summerar året och blickar både bakåt och framåt.

Jag vill naturligtvis inte vara sämre!

2013 har varit ett fantastiskt år på väldigt många sätt. (På en del sätt har det varit åt skogen och då mest med tanke på egen och framför allt andras sjukdomar. Min gick ju tack och lov alldeles utmärkt att bli frisk från)

Här fokuserar jag på det fantastiska. Okej?

Vad gäller vår gård vill jag påstå att 2013 varit en milstolpe.

Det har nämligen inte alltid varit lätt för mig här. Ibland har det varit i närheten av ett h-vete. Jag har flera gånger varit övertygad om att jag absolut inte vill bo här och några gånger har det inte varit långt ifrån att vi gett oss av. (Tillsammans) Det har funnits så mycket ledsamhet, ilska, ångest, missförstånd och utanförskap förknippat med gården att jag trott att det inte ska gå att komma förbi.

Det har tagit väldigt lång tid att få detta att kännas som hemma för mig.

Men i år har det vänt.

Nu känner jag att detta är hemma. Huset, gården, byn. Hemma.

Och dessutom har vår by en skola som kommer att finnas kvar. Och en mataffär.

Här vill jag stanna. Här finns det drömmar. Här finns vi. Hägglunds på Åkre. Najs.

 

 

 

Två saker av det vi gjort sticker ut. Det finns alltså två saker som väger lite, lite tyngre. Två höjdpunkter....1:

 

 

Växthuset. Självklart! Som vi längtade och planerade. Som vi slet. Så nöjda vi blev.

Nu ser jag framför mig hur det till sommaren är fyllt av tomater, sallad, spenat, chili och en hel del annat. Bredvid växthuset kommer potatislandet att ligga.

 

Höjdpunkt 2:

 

 

Det som ska bli vår gårdsbutik. Urstädningen av detta som nästan verkade oöverkomligt, men som blev ett otroligt roligt projekt med hela familjen.

 

Sen tillkommer, utan inbördes ordning:

Städningen av källaren, städningen av gammellagårn, rivningen av ladan, städningen vid vagnhallen, grisladan med tillhörande grisar, målningen av mjölkrummet, målningen av mjölkrumskontoret, försäljningen i den lilla, lilla butiken, framplockandet av stensättningen...och allt som jag glömt.

Nog kan vi se tillbaka på året med glädje och ett visst (stort) mått av stolthet?

Men det största av allt är ändå att idéerna föddes. Att vi bestämde oss.

2013 är liksom året då det startade.

 

2014 då?

Kommer bli ännu bättre!

Jag och äldsta dottern gick en tur runt gården här på eftermiddagen och det var inte svårt att föreställa sig våren och sommaren.

 

 

De här trevliga varelserna ska bli fler och hönsgården ska piffas upp och byggas ut en smula. Äggförsäljningen går riktigt bra och höns är himla skojiga djur.

 

Här inne finns ju den vedeldade ugnen. Jag hoppas och tror att 2014 är året då den börjar användas. Och hela rummet ska piffas och fixas för att bli ett bakningsparadis. Dessutom råkade maken få en hushållsassistent i julklapp...

 

Ser ni getterna framför er??!! Det gör jag. Jag känner nästan lukten av dem. 2014 ska bli året då vi lär oss allt om getter. Och getost.

 

En invigning måste vi ju ha. En invigning ska vi ha. Kanske, eventuellt jätteprelimenärt siktar vi på första maj. Då blir det en sorts marknadsdag där vi bland annat kommer sälja lite grejer från den gamla, nu rivna, ladan. Det här är några fula bilder med ganska dåliga smakprov...gamla dubbeldörrar (den gröna)  med tillhörande dörrkarm och en gammal, fin kista. Den dagen får solen skina och fåglarna kvittra. Eller så får det regna. Det blir nog bra i alla fall. Det kommer bli en trevlig dag och vi kommer få in en del pengar till "Rädda barnen" Det blir kalvdans också.

 

Den här dörren leder till källaren. Där inne kommer det framåt hösten finnas allsköns matvaror.

Jag längtar.

 

Tihitihi, fniss, klappklapp och yster dans.

Här blir ingången till butiken.

Jag ser skylten framför mig.

Jag ser blomsterrabatterna på sidorna.

Jag ser lilla lampan i fönstret.

Jag ser mig själv, brunbränd och tio kilo lättare (nä, jag vet, jag kommer inte vara brunbränd nästa år heller) ta emot kunder.













 

Jag tror att 2014 kommer bli ett bra år.

Jag tror att vi kommer bygga vidare på något som börjat väldigt bra.

Jag tror att fler och fler människor får upp ögonen för det nära, för det lilla, för det hälsosamma.

Jag tror att det finns tre stora anledningar till att folk mår dåligt (förutom naturligtvis de självklara som har med olyckor, sjukdom och hemskheter att göra) Jag tror att tre anledningar är:

1.Rökning (även passiv)

2. Socker och vitt mjöl

3. Att göra för många saker som man egentligen inte vill.

 

Jag har blivit och planerar att bli ännu bättre på att prioritera rätt. Under 2014 ska jag för det första se till att inte dra på mig och dessutom gärna se till att bli av med fler "Åh, så måste jag åka på det där som jag absolut inte har lust med" Jag kan absolut göra saker jag inte riktigt känner för, för att göra någon annan glad då och då. Det jag snackar om är de här åtagandena man gjort, föreningar man gått med i och inte tagit sig ur, förväntningar på en som man låter folk ha fast man inte vill.

Jag ska äta ännu vettigare och yoga mer.

Jag ska tänka gladare.

Jag ska vara mer tacksam.

Jag ska älska ännu mer.

Jag ska vara snällare - mot andra och mot mig.

Det är inga nyårslöften, mitt enda nyårslöfte är som vanligt att jag inte ska börja bruka narkotika, för det har jag lyckats hålla varje år och känner mig säker på att kunna hålla det den här gången med.

Nä, det är förhoppningar och mål. Det är vad jag vill.

På tisdag kommer vi att fira in det nya året traditionsenligt.

Vi vill avsluta det gamla året på det sätt vi vill att nästa ska vara.

Vi är hemma. Bara vi i familjen. Lugnt, trivsamt. God mat (det här nyåret har vi egen gris på tallrikarna, nästa år hoppas vi att vi även har egen potatis, egna grönsaker och allt möjligt annat), alkoholfritt. Alfapet. Vi kommer summera året, snacka höjdpunkter, dalar. Blicka fram mot nästa, göra planer. 

Vi kommer också knipa ihop ögonen, knyta händerna och önska, önska, önska att början av 2014 är en tid då min äldste sons pappa kommer överleva, vakna och tillfriskna!

Vid tolvslaget kommer vi (om vi är vakna) titta på fyrverkerier genom fönstren. (Jag har en förskräcklig dubbelmoral här. Jag tycker att fyrverkerier är ett fruktansvärt och onödigt slöseri med pengar. Jag tycker att det är farligt och hemskt mot djuren och skulle absolut inte köpa själv, men jag tycker det är väldigt trevligt att titta genom fönstren när andra använder dem) skåla i Pommac och kramas. Sen kommer vi stupa i säng, ta sovmorgon (snartfyraåringen också...snälla?!) och inleda året väldigt, väldigt soft med sällskapsspel, film och mer god mat.

 

Jag önskar er alla en mycket trevlig nyårsafton och ett fantastiskt 2014!

 

 

 

Vi ses nästa år!

Redovisning och currysill

Redovisning av vårt walk-in-skafferi-projekt:

Rent, fräscht och rymligt. Vi ska bara fylla på hyllorna lite.

Jag har varit ner dit några gånger och skrockat lite "Ack, ack, ack, tänk så bra det blir!"

 

 

 

 

Den här hyllan är, som ni ser, alldeles tom än så länge. Där ska jag ställa mitt julgodis. Förlåt. Vårt julgodis. Jag har gjort ischoklad med smak av apelsin och chili. Hemodlad chili. Sen brände jag fudge. Jag ska göra ny fudge.

 

 

Vi städade lite här också. Här var det verkstad, men vi ska ju bygga verkstad annorstädes. Ja, nån annanstans alltså. Här ska vi ha det rent och snyggt, peta in en till frys och på hyllorna förvara bra saker som tvål. Och tvättmedel. Och, som synes, toapapper. Mannen sköter kontakten med toapappers- tvättmedels och sånt- leverantören. Jag lägger mig inte i det där. Ibland har vi hysteriskt mycket toapapper. Och flera lådor med schampo som INGEN vill ha. Ingen av oss i familjen som har hår på huvudet i alla fall. Det la jag mig faktiskt i lite grann, när jag såg alla lådorna med schampo. Jag la mig i på ett ganska fnissigt och aningens hånfullt sätt. Men nu säger jag inte mer om det.

 

Idag då?

Jo, idag drog jag på mig julsockorna. För det är så mysigt. Sen bakade jag vörtbröd.

 

 

Nu vet jag att det här inte alls är en fin bild på mina vörtlimpor. (Bilden nedan alltså. Bilden ovan föreställer min mjöliga julsocka) De ser ut som grisdelar. Men jag har smakat lite och de smakar vörtbröd. Jag smakade bara pyttelite, för jag har 2-dag idag. Som i 5:2. En sak som man inte ska göra en sån dag är att prova stark senap. Då kommer halsbrännan som ett brev på posten. Jag har gjort det misstaget vid två tillfällen. Andra gången skämdes jag lite.

Nåväl. I morgon tänkte jag prova brödet på mina arbetskamrater (ni vet, jag har ju ett typ riktigt jobb också) Och så lägger jag ut tre limpor i butiken. Det går utmärkt att frysa in brödet har jag läst.

I alla fall så har jag försökt att sunda till det lite.

Jag tycker mycket - mycket om vörtbröd till jul och tänkte att det är ju skönt om man kan baka eget, så man vet vad som är däri. Ölen är det ju som det är med. Det är inte så nyttigt, men det går inte att komma ifrån. Sen är det bakat på rågmjöl och dinkelsikt. Och så bytte jag ut drygt hälften av sirapen mot agavesirap. Så har jag gjort vad jag kan.

 

Sen gjorde jag lime- och pepparrotssill.

 

 

Den ska stå och gosa till sig över natten och så ska jag och maken ha lite sillunch i morgon och om allt smakar så väl som jag hoppas, läggs den i fina burkar och ställs ut i butiken. Den håller minst en vecka i kylen, så man kan ju antingen äta den den här veckan och vid behov skaffa en nytillagad nästa vecka, när jag fyllt på. Eller så anser man att den håller i två veckor och så spar man den till julafton. Eller så gör man sin egen sillinläggning. Eller så köper man en på affärn. Man kanske inte gillar pepparrot.

Då kan man skaffa currysill.

Samma med den.

Provsmakning i morgon och håller minst en vecka i kylen.

Och inga konstiga tillsatser.

 

 

I morgon provar vi sill och tillagar rödbetssallad.

Och ordnar ny fudge.

 

 

 

Walk-in-skafferi

Hej och förlåt.

Jag skulle skrivit för ett tag sen, men en förbannad sjukdom har kommit emellan.

Men nu.

Walk-in-skafferi.

Som jag minns det hade min farbror och faster ett separat skafferirum. Som man kunde gå in i. Ja, det kanske de fortfarande har, men som liten tyckte jag det var häftigt.

Nu tycker jag det är jättehäftigt.

Jag skulle gärna ha ett sådant skafferi själv.

I anslutning till vårt kök finns ett rum som vi kallar lekrummet. Där finns wii-spelet, lite leksaker och löpbandet. Jag får inte göra om det till ett skafferi.

Och så har vi en tvättstuga. En tvättstuga är väldigt bra att ha när man är en familj med fyra barn. Där ska vi alltså inte heller göra skafferi.

Men i planerna som vi har, med självförsörjningsidéerna och sansat tempo, hemma och softa och allt det där, ingår också att inte behöva åka och handla stup i kvarten.

Att liksom ha allt hemma och kunna plocka fram ur frys, växthus, hönshus....till middag och inte ränna till affärn i tid och otid. För när man är på affärn är det så lätt att det slinker ner sånt som man inte tänkt sig. I alla fall för mig. Doftljus. Lite godis kanske. Nån tidning som jag läser ut på tre minuter och egentligen var bortkastade pengar. Nån söt burk med nån ingrediens som verkar lite spännande, men som jag aldrig kommer på vad jag ska använda till. Sådär. Och tanken är ju också att undvika onödiga utgifter för att på så sätt dra ner kraven på inkomst.

Visst gillar jag att shoppa ibland.

Jag gillar att köpa julklappar och jag gillar att handla kläder. Ibland. Tanken är inte att vi ska stänga in oss här på landet och bli kufar som luktar illa och pratar för oss själva. Även om jag redan nu kan känna mig väldigt obekväm med att åka till "stan". Vi har inte heller tänkt tillverka våra egna kläder - särskilt inte jag som inte ens kan trä en symaskin.

Men vi vill gärna komma ifrån de ständiga utflykterna till mataffären.

Det skulle vara otroligt skönt att kunna storhandla vid något enstaka tillfälle och sen ibland ta cykeln (snälla, snälla tomten jag har ingen cykel men det skulle vara kul med en fin röd...) ner till den lokala butiken (som snart ska öppna och som jag hoppas hoppas kommer finnas kvar i framtiden för nu ser det ju ut som att Segersta ska kunna fortsätta vara ett fantastiskt exempel på en fungerande liten underbar by eftersom vi fått klart att det blir friskola till hösten) och införskaffa mjölk. Och kanske en glass när solen skiner. Bröd ska vi baka själva.

För att få den planen att fungera behöver man kunna bunkra matvaror. Vi har fyra frysar och ett kylskåp. Och ett hyfsat normalstor skafferi. Vi är sex personer i familjen. En är tonårspojke.

Då får vi ta källaren:

 

Så nu till veckan ska vi tömma detta helt. Och städa. Och piffa lite. Det är viktigt att det är mysigt.

Sen ska vi bunkra.

Och vips, så har vi ett walk-down-skafferi.

Och så har vi en rejäl jordkällare.

Där tycker jag att det är läskigt, för det känns som att man ska hitta gamla fastkedjade skelett i hörnen.

Förut har det varit för fuktigt i vår jordkällare, men nu har pappan min farit fram med grävskopan och grävt ett dike där maken min lagt i ett rör och därmed lett bort vatten som tidigare runnit ner i nyss nämnda jordkällare. Så där ska vi förvara potatisen, morötterna, rödbetorna, löken och...ja, vad vet jag, det finns många idéer om vad som ska odlas. Och saftas. Och syltas. Och så ska vi lära oss att syra grönsaker och...stopp. Först skafferiprojektet. En sak i taget. Försöker jag med ibland i alla fall. Först bunkrar vi champinjoner.

Sen funderar vi på potatislandet.

Och däremellan kommer julafton.

 

Tjoff sare! Å då blev jag rädder.

Ibland blir det så bra så det blir läskigt.

Jag skrev ju det förra inlägget och så gjorde jag en facebooksida för "projekt Åkre" och bjöd in lite folk att gilla den och så bjöd maken in lite folk att gilla den och så oupps så hade den här bloggen väldigt många läsare plötsligt och folk började höra av sig och fråga om adressen och säga att de vill komma och att de känner andra som vill komma och då blev vi så glada, så glada!

Och så började vi drömma om framtiden och sådär...

...och så plötsligt blev det läskigt.

För jag vet inte om det är bara jag eller om det är ett allmänt drag hos människor, men man är ju så rädd att inte räcka till.

Plötsligt övergick stoltheten över vår lilla, lilla butik till tankar i stil med:

"Men alltså, förstår folk att vi bara har ett litet, litet rum med en hemsnickrad hylla, med hemgjorda grejor på?"

"Tänk om nån förväntar sig en riktig affär?!"

"Tänk om nån kommer hit och blir besviken"

 

Och så oron över att inte veta vad det är man pysslar med...

"Tänk om nån inte gillar chokladkakorna som jag är så stolt över"

istället för

"Jag tycker att chokladkakorna är jättegoda, mitt smaksinne är lika gott som nån annans och om någon inte tycker att de är goda betyder det inte att jag är dum i huvudet"

och

"undrar om folk tycker att senapen är för stark"

istället för

"jag har gjort senapen som jag vill ha den och gillar man det så gillar man det. Smaken är som baken"

För kan man verkligen pracka på folk nånting som för några veckor sedan bara var en liten halvtokig idé under några skämtsamma lager av storhetsvansinne?

 

 

Men idag har jag (förutom att handla julklappar. Snart är det jul OUIIIII!!!!! Jag älskar julen!), bakat mer chokladkakor och tillverkat mer senap.

Nu i såna här fina burkar

 

 

som jag fyndade.

 

Sen gick jag och de två minsta barnen ut till hönsen och hämtade dagens värpskörd, fyllde på mat och la in lite mer halm i redena. Jag snackade lite med damerna om att de producerar bra och ska keepa up the good work, typ.

Sen gick vi in och jag tvättade, paketerade och datummärkte äggen.

 

 

I köket stod maken och bakade julknäcke.

Och jag kände mig så sjukt nöjd med tillvaron.

Lycklig.

Tillfreds.

Och det är väl så kanske, att det är så läskigt för att vi har en dröm som som faktiskt kan slå in.

Och det vore så ledsamt om det gick åt pipan. Och det ligger nånting...märkligt...pinsamt i att erkänna att man siktar högt. För siktar man högt kan man misslyckas. Och då kanske det var bättre att vara lite klädsamt ödmjuk och mumla att "ja, går det så går det och går det inte så får vi väl försöka skaffa vanliga jobb..."

Men ärligt....

...drömmen - som vi snuddar vid och som jag pladdrar öronen  av maken med- är att få leva så här.

Att ägna vinterdagarna åt att pyssla om hönsen, baka bröd, fixa senap, baka kakor, komma på nya idéer, sköta getter, koka saft av blåbären vi plockat på hösten, göra äppelmos, tillverka korv, binda kransar och massor av annat och ha tid för barnen. Att ha med barnen.

Och att ägna sommardagarna åt att bada, sköta trädgården, grilla, hålla i gårdsbutiken, pyssla om hönsen, baka bröd, komma på nya idéer, sköta getter och massor av annat och ha tid för barnen. Att ha med barnen. Och att göra det tillsammans. Det är VÅR grej.

Drömmen är att med hjälp av skogen kunna leva så här. Att kunna leva hyfsat gott så.

Inga årliga utlandssemestrar för familjen eller lyxprylar. Men bra. Lyckligt.

Det är drömmen.

Så högt siktar vi.

Och  nu tänker jag inte oroa mig mer

Ni är så välkomna till vår lilla, lilla butik som består av ett litet rum med några hyllor - fyllda av riktigt bra grejor. Goda grejor.

Och vi är stolta.

Och lyckliga.

Och nästa gång ska jag berätta för er om min dröm om att ha ett walk-in-skafferi.