Ibland blir det så bra så det blir läskigt.
Jag skrev ju det förra inlägget och så gjorde jag en facebooksida för "projekt Åkre" och bjöd in lite folk att gilla den och så bjöd maken in lite folk att gilla den och så oupps så hade den här bloggen väldigt många läsare plötsligt och folk började höra av sig och fråga om adressen och säga att de vill komma och att de känner andra som vill komma och då blev vi så glada, så glada!
Och så började vi drömma om framtiden och sådär...
...och så plötsligt blev det läskigt.
För jag vet inte om det är bara jag eller om det är ett allmänt drag hos människor, men man är ju så rädd att inte räcka till.
Plötsligt övergick stoltheten över vår lilla, lilla butik till tankar i stil med:
"Men alltså, förstår folk att vi bara har ett litet, litet rum med en hemsnickrad hylla, med hemgjorda grejor på?"
"Tänk om nån förväntar sig en riktig affär?!"
"Tänk om nån kommer hit och blir besviken"
Och så oron över att inte veta vad det är man pysslar med...
"Tänk om nån inte gillar chokladkakorna som jag är så stolt över"
istället för
"Jag tycker att chokladkakorna är jättegoda, mitt smaksinne är lika gott som nån annans och om någon inte tycker att de är goda betyder det inte att jag är dum i huvudet"
och
"undrar om folk tycker att senapen är för stark"
istället för
"jag har gjort senapen som jag vill ha den och gillar man det så gillar man det. Smaken är som baken"
För kan man verkligen pracka på folk nånting som för några veckor sedan bara var en liten halvtokig idé under några skämtsamma lager av storhetsvansinne?
Men idag har jag (förutom att handla julklappar. Snart är det jul OUIIIII!!!!! Jag älskar julen!), bakat mer chokladkakor och tillverkat mer senap.
Nu i såna här fina burkar
som jag fyndade.
Sen gick jag och de två minsta barnen ut till hönsen och hämtade dagens värpskörd, fyllde på mat och la in lite mer halm i redena. Jag snackade lite med damerna om att de producerar bra och ska keepa up the good work, typ.
Sen gick vi in och jag tvättade, paketerade och datummärkte äggen.
I köket stod maken och bakade julknäcke.
Och jag kände mig så sjukt nöjd med tillvaron.
Lycklig.
Tillfreds.
Och det är väl så kanske, att det är så läskigt för att vi har en dröm som som faktiskt kan slå in.
Och det vore så ledsamt om det gick åt pipan. Och det ligger nånting...märkligt...pinsamt i att erkänna att man siktar högt. För siktar man högt kan man misslyckas. Och då kanske det var bättre att vara lite klädsamt ödmjuk och mumla att "ja, går det så går det och går det inte så får vi väl försöka skaffa vanliga jobb..."
Men ärligt....
...drömmen - som vi snuddar vid och som jag pladdrar öronen av maken med- är att få leva så här.
Att ägna vinterdagarna åt att pyssla om hönsen, baka bröd, fixa senap, baka kakor, komma på nya idéer, sköta getter, koka saft av blåbären vi plockat på hösten, göra äppelmos, tillverka korv, binda kransar och massor av annat och ha tid för barnen. Att ha med barnen.
Och att ägna sommardagarna åt att bada, sköta trädgården, grilla, hålla i gårdsbutiken, pyssla om hönsen, baka bröd, komma på nya idéer, sköta getter och massor av annat och ha tid för barnen. Att ha med barnen. Och att göra det tillsammans. Det är VÅR grej.
Drömmen är att med hjälp av skogen kunna leva så här. Att kunna leva hyfsat gott så.
Inga årliga utlandssemestrar för familjen eller lyxprylar. Men bra. Lyckligt.
Det är drömmen.
Så högt siktar vi.
Och nu tänker jag inte oroa mig mer
Ni är så välkomna till vår lilla, lilla butik som består av ett litet rum med några hyllor - fyllda av riktigt bra grejor. Goda grejor.
Och vi är stolta.
Och lyckliga.
Och nästa gång ska jag berätta för er om min dröm om att ha ett walk-in-skafferi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar