Projekt Åkre och politiken

Jaha.

Ska "Projekt Åkre" vara politiskt nu också?

Ta ställning?

Ja faktiskt.

För att det är viktigt.
 

 

Och för att jag redan fastställt att jag är helt oprofessionell.

Och för att det är två veckor kvar till valet och jag är både rädd och ledsen.

Alltså, jag har ju redan berättat att jag är tämligen säker på att det är oviktigt vilka som "vinner". Om regeringen får sitta kvar eller om det blir regeringsskifte.

Jag skulle helst vilja göra som jag läste att en fd politiker / kändis, svarade i en frågespalt. Han ville ha två röster och lägga en på moderaterna och en på socialdemokraterna. För att det är dags att de börjar prata med varandra och samarbeta.

Jag tror att vi inte kommer någonstans överhuvudtaget om inte våra politiker börjar kommunicera (inte kasta skit), släpper prestigen och sina egon.

Vi kan ha två statsministrar. Det är okej för mig. Två finansministrar.
 

Men varför är jag då rädd och ledsen?

Jo, för att jag inser att jag varit naiv.

Jag har haft nån bild av att de som sympatiserar med sverigedemokraterna mest är ett gäng rädda, inskränkta, äldre människor av typen "passa er för ryssen".

Jag har liksom tänkt att människor i min egen generation och yngre än jag har fått insikter, har sett saker, lärt sig saker. Att vi förstår lika värde. Jag trodde att man kommit längre.

Ja naivt.

Nu ser jag, dagligen, i sociala medier hur människor ,som borde veta bättre, försvarar, sympatiserar och till och med propagerar för sd.

Det här är till er.

 

Ni stödjer rasism!

"Men...!" säger du...

"NEJ! Håll klaffen och lyssna, nu är det jag som pratar!"

"Men vad ger dig rätten...?" kanske du indignerat utbrister.

"Jaaa...tillexempel så är det min blogg. Det ger mig rätten. Nu ska jag säga, du ska vara tyst och lyssna, du ska reflektera och du ska fundera. Och sen ska du banne mig ändra dig."

Japp. Ord och inga visor idag, som ni märker.

Och så är det.

Jag tänker inte debattera detta.

Annars är jag för att diskutera åsikter, resonera om problem.

Jag är inte sticka-huvudet-i-sanden-typen.

Men det här är inte öppet för diskussion.

Det här är min gräns.

 

Sverigedemokraterna ÄR ett rasistiskt parti.

Det är hur lätt som helst att kolla upp. Allt annat är trams.

"Men i det här pk-landet får man ju inte säga nånting utan att bli kallad rasist!" tycker du då.

Alltså, jag har blivit anklagad för en del under mina 33 år. En del välförtjänt, en del oförtjänt. En del småpotatis, en del väldigt grovt.

Jag har ALDRIG blivit anklagad för att vara rasist.

Och jag har ALDRIG ansträngt mig för att slippa.

Det är med andra ord förbaskat lätt att inte bli kallad rasist i det här landet.

Att inte uttrycka rasistiska åsikter, eller stödja rasistiska partier hjälper.

 

Jag är lärd och jag har bestämt mig för att man hjälper dem som har det sämre.

Det finns inte några kriterier för HUR dåligt man ska ha det för att få hjälp. Man hjälper dem som har det sämre.

"Vi ska hjälpa dem på plats" säger sd.

Bullshit!

Då vill jag se dig - sd-sympatisör åka till det krigshärjade landet, eller till det uttorkade, svältande landet och hjälpa till på plats!

Eller så vill jag att du frågar dig själv:

Om du sitter i en sönderbombad stad, med större delen av din familj avrättad, med fruktansvärda bilder och minnen inpräntade i ditt medvetande, med skador i kropp och själ och du hör bomber fällas runt dig. Vill du då att någon ska komma dit med en slant eller vill du och dina älskade ha hjälp därifrån, till tryggheten?

Om du befinner dig i ett uttorkat land, på sjätte dagen utan mat, där du ser dina vänners barn dö av undernäring och sjukdom och bara väntar på att smittan ska sprida sig till dina egna älskade.

Vill du då att någon ska komma och sticka en femtiolapp i din hand eller vill du få hjälp därifrån, till sjukvård och trygghet?

Vi hjälper människor på alla sätt vi kan och vi KAN låta dem komma hit.

Det är allas värld och liv och död, rädsla och trygghet ska INTE bero på var man råkar ha fötts.

 

"Det finns problem med invandringen" säger sd.

Ja.

Visst.

Det finns problem med det mesta.

Men vi ska INTE låta sd vara med och lösa den problematiken.

För att deras sätt att lösa den problematiken grundar sig INTE i kärlek och allas lika värde.

Det finns andra som kan lösa den problematiken betydligt bättre.

Andra, som INTE tror att man löser problemen genom att INTE hjälpa.

Ni vet. Schyssta, kärleksfulla människor.

 

"Vi ska hjälpa våra egna först." säger någon då.

Och här blir jag RIKTIG förbannad!

Vadå våra egna? Vilka är våra egna?

Är det MINA barn. MIN mamma. MIN kommun?
Då är du en simpel egoist.

Om man är så dum att man inte fattar att ALLA människor är våra egna, då ska man tamigtusan inte ha med människor att göra.

Det finns EN jord.

På den jorden bor människor. Våra egna. Som vi ska ta hand om.

Att min mormor fick omvårdnad och mat tills hon avled hindrade inte att man hjälpte kvinnor i Afghanistan samtidigt.

Och jag hoppas verkligen att du inte är så genomkorkad så du gått på sd´s påhittade skrämselpropaganda att de äldre i Sverige får sämre eller mindre mat på bekostnad av invandring?!

Vi hjälper dem som har det värst. Punkt.
Och om jag någonsin igen ser någon beklaga sig över att Bollnäs inte har någon bandyhall, i samma andetag som man pratar invandring, då kommer jag att explodera.

 

"Men alla andra politiska partier i det här landet är så dååååliga" säger då den missnöjde sd-sympatisören.

Ja, det kan du ju tycka. Det kan jag respektera.

Men då vill jag ge ett exempel.

Du vet när man svullat en helg. Tryckt i sig för mycket mat. Känner sig övergödd och fet. Och så säger man typ att nu skulle det nästan vara skönt med en ordentlig magsjuka så man får rensa systemen... Och sen när man får den där magsjukan så tycker man ALDRIG att det var det allra minsta skönt. Nä, man ligger där matt, eländig, tömd och tänker att den bästa utvägen är döden.

Det är alltså så att även om man tycker att något är dumt och dåligt så är det ALDRIG en god idé med en fruktansvärt skitdålig väg därifrån.

"Ja men alltså, jag håller ju inte med sd om allt. De har ju annat att komma med också. Typ äldrevård." invänder du nu.
Jovisst. Man håller inte med alla om allt. Man kan ju bli tvungen att rösta på ett parti som har några punkter där man inte håller med.
Men det finns ju punkter och punkter.
Att säga att du röstar på sd, men inte är rasist är lika dumt som att säga att du röstar på F!, men inte gillar att de är feminister, eller att du röstar på Mp, men att miljöpolitik är oviktigt.
Du kan inte rösta på Moderaterna, och ändå hävda att du är vänster.
Du kan inte rösta på sd och hävda att du är antirasist.
Du kan inte rösta på sd och säga att du tycker att alla är lika mycket värda.
Du kan inte rösta på sd och påstå att du är kärleksfull.

Dessutom är det så att även om man skulle kunna bortse från deras rasistiska åsikter och deras människosyn så är det så att deras parti har en enorm representation av människor som ägnat sig åt kriminella påhitt.
Det finns folk på andra partiers listor som också brutit mot lagen. Jag vet.
Men gör dig inte dum nu.
Det ligger faktiskt en skillnad i att låta bli att betala TV-licensen eller att åka fast för våldsbrott.

Varför blir jag så upprörd då?
Jag som är en vit, heterosexuell landsbygdskvinna med skaplig ekonomi.
Ja, förutom att jag faktiskt bryr mig om andra människor. Människor som jag inte känner. Att det skär i hjärtat när jag läser om alla dessa människor som far illa.
Förutom det, så är det så att jag har fyra barn.
Någon eller några av dem kanske är homosexuella och / eller en dag blir kär i någon med annan hudfärg än vår kritvita. Någon med ursprung i ett annat land.
Om du är med och röstar fram sd till någon form av maktposition så gör du det svårt för mina barn.
Då kränker du mina barn och deras eventuella familjer.
Om du röstar på sd så ställer du till det för mina ungar.
Det tolererar inte jag.
Dessutom så har jag vänner som är homosexuella. Jag har vänner som har en annan hudfärg än jag. Jag känner barn som har annat ursprung än jag.
Om du röstar på sd så ställer du till det för mina vänner.
Det tolererar inte jag.
Utöver det så finns det massor av människor i den här världen som har en annan sexuell läggning än jag och som har ett annat ursprung, andra förutsättningar, annan religion än jag. Människor som är precis lika mycket värda som jag. Människor som har precis lika stor rätt till ett värdigt liv som du och jag.
Om du röstar på sd så ställer du till det för andra människor.
Det tolererar inte jag.

Jag respekterar många olika åsikter.
Och man kan vara mycket goda vänner trots att man har olika åsikter om mycket.
Men det här är inte fråga om åsikter.
Det är fråga om människosyn, människovärde.

Det finns massor av saker som jag inte vet.
Men en sak vet jag med säkerhet.
Vår värld kommer inte att bli bättre så länge inte alla förstår att det måste till mer kärlek.
INGET problem går att lösa genom att tillsätta mindre kärlek.
Det räcker inte med bara kärlek. Det förstår jag också.
Men det gör då tamigtusan ingen skada!

Och om du ändå tänker rösta på sd, så kommer jag inte att bruka våld.
Jag kommer inte att tycka att du är mindre värd än jag.
Jag kommer inte att skrika och svära.
Men jag kommer inte att kunna respektera din åsikt och ditt val.
Och vi kommer inte vara vänner.
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Verkstadsplaner i skördetid

Nu börjar den riktiga höstarbetslusten att infinna sig.

Idag tillbringade vi några timmar i blåbärsskogen och trodde att vi inte skulle bli framgångsrika.

Vi har ju hört att det är så dåligt med blåbär i år.

Inte då.

Vi plockade och plockade.

Nu hoppas vi att vädret ska ge oss tillåtelse att bege oss ut i morgon förmiddag och att vi ska kunna ta med hela familjen på blåbärplockartävling på söndag.

Jag hoppas också att min blåbärplockarrygg ska skärpa till sig.

 

Höstens stora projekt är ju annars att bygga en verkstad.

Den ska vara där vi förut hade äldre kalvar - eller mindre kvigor, beroende på hur man ser på saken.

Här inne...

 

 

Här inne var det, på mjölkdjurstiden, murrigt, småkallt och tungjobbat.

Vi har tänkt att det ska bli rent, ljust, prydligt och lättjobbat.

Först ska vi rensa ut skräpet.

Det här är den näst sista stationen med skräp - när vi städat här finns bara ett ställe kvar...

Sen ska vi riva spaltboxar.

 

Sen ska det skuras.

Ordentligt.

Med högtryckstvätt. 

 

Sen ska det målas.

Det ska bli ljust och fräscht.

Det ska fixas bra belysning.

Därpå ska vi dit med bänkar, hyllor och lådor.

Alla våra maskiner i form av sågar och hyvlar ska hit.

Alla verktyg ska hängas, läggas och monteras prydligt.

Här ska vara ordning och reda.

Det här ska vara en verkstad dit man lätt och smidigt kan ta med sig barnen så att de kan hjälpa till.

Eller bygga något skojigt på egen hand.

 

Snart så...

 

I alla fall så är det ju nu en alldeles ljuvlig skördetid.

Vi har som sagt plockat en hel del blåbär, vi fortsätter att skörda squash och vi har ätit en hel del körsbär.

Just nu sitter jag här medans den nyklippta gräsmattans tillfredsställande doft

uppfyller hela mig och jag känner en uppriktig lycka över allt vad vår trädgård har att erbjuda.

 

Här finns nyskördad lök som här i dagarna ska packas in i matkällaren.

 

 

 Här växer, vilket inte alls syns på bilden, sex gurkor. Lite överraskande då alla plantor torkade sönder utom en stackare som fick vara kvar.

 

 

 Purjolöken ser ut att må bra och det är väldigt roligt för jag äter en hel del purjolök, men har inte tidigare ätit egenodlad.

 

 

Vad gäller rödbetorna så hoppas jag att betorna håller vad blasten lovar, för jag längtar efter att ugnsrosta rödbetor för att sedan smula över fetaost och mumsa i mig.

 

 Äppelskörden ser, även i år, ut att bli enorm!

Grenarna dignar och äpplena smakar utmärkt.

En vintersyssla kommer alltså vara att tillverka hysteriskt mycket äppelmos.

Men på lördag har jag utlovat äppelpaj.

Bakad utan socker och vetemjöl  - såklart.

Och med vaniljgrädde!

 

 

Plommonträden vill ju så klart inte vara sämre och passar på att digna lite, de med.

Riktigt delikata plommon.

 

 

 

Vi kärnar ur och fryser in.

Till jul blir det revbensspjäll från glada grisar tillsammans med en del av dessa plommon.

Plommonkräm kan det nog också bli.

 

 

 Här inne är det fortfarande härligt.

Pelargonen som vi fick vid butiksöppningen stortrivs.

 

 

Och frukten frodas...

 

Jag vet inte riktigt varför vi odlar chili i år igen, när vi fortfarande har kvar från förra året...

Men det är lite snyggt med chili.

 

Tomaterna är, även i år, rätt sena - men många.

Och jag anser att det är tomater som ger den där riktiga växthusdoften.

Nu dröjer det inte länge förrän vi har färska tomater varje dag.

 Nu har vi två öppetdagar kvar i butiken och jag har tillverkat en skylt och en krans som ska hänga på "lillbutiken"

 

 

Så att man känner sig välkommen.

För det är man!

Det blev höst.

 Jo men hej.

Det blev långt emellan den här gången, men det har varit lite mycket.

Jag har liksom haft hjärnan upptagen.

Jag gjorde en liten uträkning och kom fram till att inför, och under helgen som var, övade jag in och spelade 21 olika stycken - och i det räknas psalmer in.

Jag ska inte påstå att jag gjorde det förträffligt, men jag gjorde det i alla fall helt okej.

Utöver det så har det tagit lite tid att ta in att sommaren nog ändå är slut.

Jag var inte riktigt klar med den, tyckte jag, men nu har jag accepterat att det ligger en hel del höst i luften.

 

En väldigt rolig grej som vi gjort sen sist är "bonden på byn".

En fantastiskt trevlig liten marknad som anordnas i Kilafors.

Vi sålde knäckebröd och lite squash.

Några dagar innan bakade vi.

Sju degar satte vi och ojojojoj vad vi bakade.

Sen paketerade Lasse allt och på lördagmorgonen, efter en mycket trevlig och sen kväll med kräftor och en del av mina arbetskamrater, packade vi in varorna och barnen i bilen.

 

 

Och så packade vi upp oss bland de andra. Vi stod mellan ett yllehantverksstånd och ett honungsstånd.

Det var en otroligt vacker och varm dag och byn var full av folk.

Och de handlade.

Vi skulle stå där mellan 10 och 15, men redan klockan 14 packade vi ihop och åkte hem, för då hade vi sålt allt bröd.

Och en del squash.

Och massor med fina ord fick vi.

Vi hade en liten burk med smakprov och vi fick idel lovord.

Himmel så roligt det var.

Och aldrig, aldrig hade vi väl trott detta.

Jag frågade min kära "För tio år sedan, hade du då någon tanke på att det var detta vi skulle göra?"

Näe, det hade han inte.

Inte jag heller.

Nu funderar vi på om vi ska ordna ett namn till vårt bröd.

Typ..."Segerstaknäcke" eller så.

 

 

Det känns ju onekligen som att det är knäckebröd och ägg som får vara grunden i vår försäljning.

Det här med höns är ju också himla skoj.

 

Nu kommer vår butik bara vara öppen veckan ut.

Vi kommer inte fylla på något, förutom ägg, utan man får handla det som finns.

Vi kommer heller inte ha nåt fikabröd, för det blir så ruggigt att sitta där och fika nu.

Under veckan kommer vi att städa och piffa i vårt gamla mjölkrumskontor och där kommer vi under hösten och vintern att ha ägg och knäckebröd till försäljning med självbetjäningsrutin.

En annan sak vi tänkt erbjuda är de socker- och vetemjölsfria kakorna.

På beställning.

Jag kan göra tårtor, bakelser, kakor.

Om man vill.

Bara att höra av sig.

 

Vi har haft pizzakvällar också.

Vi älskar våra pizzakvällar.

Nu har vi en kvar som nästan är fullbokad, plus en specialare för ett slutet sällskap...alltså jag tror inte att de som ingår i sällskapet är särskilt slutna människor, men ni fattar.

Sen är det slut för i år.

Men det kommer definitivt att återkomma nästa år!

 

Som jag skrev så har jag nu accepterat att det blir höst.

Så här fin var vår glasveranda under högsommaren.

 

 

Nu är det som så att framsidan av vårt hus ligger till så att solen inte lyser där särdeles länge om dagarna.

Det blir liksom höst på framsidan mycket fortare än på baksidan.

Och blommorna vissnade.

De skrumpnade, torkade och blev fula.

Det tycker jag är hemskt.

Så idag städade jag bort allting. 

 

Och sen donade jag med kittlar, plantor, växter, putsning, lyktor och sådant medans Iris plockade löv.

Massor av löv.

 

Och sen gjorde jag den här.

 

Och sen välkomnade vi hösten storligen och nu får hösten välkomna oss när vi går in.

 

I nästa inlägg ska jag djupdyka i vårt stundande verkstadsprojekt!

Dä ni!

Blicka mot hösten

Jag tycker mycket om hösten.

Jag tycker om mörka kvällar, tända ljus, trädens höstfärger och en massa annat med hösten.

Men vi har haft en fantastisk sommar och jag är ju inte redo att släppa den riktigt än.

Jag tycker själv att jag är hyfsat bra på att både levai nuet och att blicka framåt, så jag tänker krama det gottaste ur de sommardagar som är kvar, men har även en del tankar om vad som ska hända när de tar slut.

Vi kommer naturligtvis att fortsätta vårt socker- och vetemjölsfria liv.

För vi mår fantastiskt bra av det.

Häromveckan fyllde min älskade år och ville gärna ha chokladtårta.

"Men då kan man väl göra ett undantag?" kan man tänka.

Nä.

Det funkar inte så.

Vi gör inte undantag.

Vi lever så här.

Trots att en del tycker att det är besvärligt och trots att somliga blir enormt provocerade av det.

Det blev en jättegod kladdig chokladtårta bakad på dadlar och kokosmjöl.

Den är fylld med ett lager av hallon och ett lager chokladblandat jordnötssmör. Den är täckt av grädde, blandad med mörk choklad.

 

 

Igår bakade jag en chokladkaka som jag glaserade med mörk choklad, blandad med smör och hackad chokladmynta. Vips kan man i vårt lilla café äta kaka som smakar "after eight".

Ser ni.

Det finns ingen anledning att göra undantag.

 

Och så har jag gjort ritningar över hur köksträdgården ska se ut nästa vår.

Mer pallkragar.

Jag har planerat vad vi ska plantera och hur mycket.

 

 

 

Vi har pysslat lite inne också.

Här är vårt köksbord, så som det såg ut tills i måndags.

Våra köksstolar var rangliga så vi hade bestämt oss för att skaffa nya.

 

 

Och då skaffade vi även lite vit färg och en del lackbets.

Så målade vi bord och hörnskåp och...

 

Så kan det gå.

 

Butiken då?

Vi kommer ha butiken öppen augusti ut.

Sen stänger vi och kommer istället att ha vår lilla "självbetjäningsbutik" öppen

Där kommer vi att ha ägg och knäckebröd till försäljning över vintern.

Och till jul blir det en del annat, men det får jag återkomma om.

 

I höst ska vi också bygga en verkstad och pyssla med en hel del andra små projekt.

 

Men än så länge är det sommar och på lördag är det "Bonden på byn" i Kilafors.

Vi ska stå där och sälja knäckebröd.

Så idag har vi bakat.

Sju degar blev det idag.

Över hundra knäckebröd.

Nu har jag ont i fötter och axlar

 

Men jag ser fram emot lördag.

Och aldrig, aldrig hade vi väl trott att vi skulle stå där och sälja vårt hembakade knäckebröd.

Gästbloggare!

 Det här är ju ett familjeprojekt.

Det är viktigt att alla i familjen är delaktiga.

Vi gör det här tillsammans.

Det är själva poängen.

Häromdagen bad jag alla i familjen att ta kameran och, oberoende av varandra, gå ut och ta fem bilder var.

Bilder på sådant på vår gård som de tycker extra mycket om.

Sånt som vi har gjort eller som vi har.

Några saker blev fotograferade av fler än ett barn...eller vuxen.

Och ikväll fick alla skriva varför de valde att fotografera just de här sakerna.

Alla har skrivit själva, utom fyraåringen, för han kan inte. Men jag skrev det han sa åt mig att skriva.

Så...

här följer 30 bilder!

 

Sara, 6 år...snart 7

 

dom var så vakra och glenste som solen

 

dom var så lekfulla

 

han är så gullig

 

hönsen får vi ägg från

 

dom är så söta

 

 

August, 4 år

 

"Jag tyckte om att det lyste om cykelvagnen. Rött och vitt."

 

"Vårat träd är så högt."

 

"Den är kul att bada i."

 

"För att den är rolig att studsa på."

 

"För att jag tycker du är bäst, mamma"

(Detta är alltså inget som jag redigerat fram. Han sa, faktiskt så när jag frågade varför den här bilden kom med. Dock tror jag inte att han tänkte så när han tog bilden, utan att han helt enkelt fotograferade huset.")

 

 

 

 Iris, 8 år

 för att vi odlar så mycke.

 

för att jag gillar hönsen.

för att vi arbetar så mycke vid bäcken.

för att det ser så fint och mysigt ut.

det är så mycke skoj på baksidan.

 

 

 

 Adam, 14 år

För att det är fint och roligt att se på grisar.

För att det är vackert och gott.

 

Det är väldigt vackert med stenarna och växterna. 

 

För att det är gott med ägg och det är god mat.

För att det är vackert med ett kryddhjul. 

 

 

Lasse

Det här bygget var väl bland det första vi tog tag i. Ingenstans i trädgården fanns en plan yta att ställa trädgårdsmöblerna, så vi la ut några stenstolpar och fyllde ut med jord till en lagom stor terrass. Nu känns det så självklart så att det lätt glöms bort, men bra blev det.

 

 En inte särskilt vacker bild, men det är inte bara vad vi gjort som  jag gillar med den här gården, kommande projekt och utmaningar är minst lika häftiga. Här ser vi ett stycke "obruten mark", det som tidigare var kornas samlingsfålla inför mjölkningen. Uppe till höger är en tätt igenväxt bäckravin. Getter och en damm finns på önskelistan här.

 

 Samlingsfoto över flera grejor. Det skulle ha varit kul med en bild från den här vinkeln tagen 2008. Den förändring som har skett här är enorm. Balplan blev köksträdgård, gamla minkköket blev växthus, på laggårdsgaveln där ensilagebalarna förr lastades in bor grisarna, gamla hönshuset är väck och invid pallkragarna rinner en bäck.

 

Vedugnen. Förutsättningen för två av våra mest lyckade skapelser: knäckebrödet och pizzorna. Efter jag vet inte hur många år av törnrosasömn var det bara att sota och köra. Helt fantastisk konstruktion. 

 

Byggt av gamla kalvboxar och rivningsvirke. Hönshus med innehåll, här har vi de senaste tio rekryterna. Det sammanfattar på något sätt hur vi jobbar här. Vad har vi här? Vad kan vi göra av det? Vi fyller det med liv! 

 

 

 Och så jag då...

Köksträdgården.

För att den är en av grunderna i drömmen.

Självförsörjning.

Och växthuset är underbart.

 

 Ugnen.

Här bakar vi knäckebrödet och pizzorna.

Och hela rummet har gått från att vara ett skräpförvaringsutrymme, till detta!

 

Butiken!

För att jag är så otroligt nöjd med att resultatet motsvarade förväntningarna jag hade när jag la fram idén.

 

Bäckområdet.

Här är en sån enorm skillnad mot för några år sedan.

Och det finns så mycket kvar att göra.

Det här kommer också att vara en väldigt viktig pussebit i självförsörjningsplanerna!

 

Och här tillåter vi mig att bli lite djup, symbolisk och poetisk.

Då och då säger jag och Lasse "The sky is the limit"

Och det är ju det som är så häftigt.

Ibland känns det som att det inte finns några gränser.

Det kan bli vad som helst.

Inget är omöjligt!