Väntan

Nu går vi här och väntar på att äggen ska kläckas. Det är så spännande när det börjar pipa där inifrån och man ser små näbbar som kämpar hål i skalen. Vår lilla hund är dock jätteförvirrad och ängslig över pipandet. 

Vi väntar också på att spenaten ska växa till sig. Vi äter så mycket spenat, så vi tänkte försöka få fram lite egen färsk sådan i våra växthus inne i salen. 

Hittills ser det lovande ut!

Det här att försöka vara miljösmart när man handlar mat är ju inte det lättaste. 

Det tar lite tid att vänja sig vid vilka recept man får skippa för att ingredienserna är megasuperlångtimporterade och när man hittar mer närodlat så är så mycket så fruktansvärt inpackat plast. Det gör mig en smula skitförbannad faktiskt!

Nåväl, på en butik i närheten hittade vi svenska tomater helt utan plastförpackning.

Då blev vi mycket glada!

För övrigt så var mitt besök i Hudiksvall mycket lovande och jag har hopp om ryggen.

Med det sagt så har det varit en mycket tung period och jag är väldigt trött. Idag har jag träffat en underbar läkare och jag är nu sjukskriven på 75 procent i tre veckor.

Jag tror att det är välbehövligt och kan göra mig gott.

Vilken tur att jag kommer att ha gulliga kycklingar att titta på om dagarna! 

Sommarlängt

Jag ska erkänna att jag inte riktigt uppskattar vädret. 

Jag har ingen lust att gnälla över vädret heller, för det är ju så enormt onödigt, men jag skulle verkligen föredra en ordentlig vinter nu. 

Visst, jag och min kropp trivs mycket bättre i varma temperaturer, men jag vill liksom ha en riktig vinter för att fullt ut uppskatta våren. Jag tycker som om att följa årets cykler. Jag vill ha advent under advent, inte före. Jag har jul fram till tjugonde knut och jag vill inte göra vårfint förrän i april. Jag tycker om att ha den rytmen och att finna mig i tidens gång. Så då måste jag, i konsekvensens namn, finna mig i uselvinter. 

Ett sätt att bli lite muntrare är att blicka framåt, mot vår och sommar, samt bakåt och njuta av det som blivit gjort.

I slutet av sommaren byggde ju Lasse en pergola. Kring den planterade vi diverse slingerväxter och jag fantiserar om att sitta här i sommar och dricka förmiddagskaffe bland syrén, humle, rosor och vildvin.

Förra året blev det ju också en altan, även den byggd av Lasse. Den hann vi njuta av en hel del förra sommaren och i år kan vi börja tidigare. Nittonåringen ska måla räcket under våren och sen ska här grillas och solas. Det visade sig, inte alls oväntat, vara ett kanonställe för vackra krukor med kryddväxter och jag längtar efter att borra ner näsan i dem. 

Här kommer vi också att ha utsikt över några nya planteringar vi la till under sensommaren.

 Sen kan man ju alltid skapa fuskvår genom att ställa in ett växthus i den stora salen.

Vi äter väldigt mycket spenat, så nu testar vi att så den i salen.

Vi kommer också börja sätta fröer snart. 

Vi började väldigt tidigt förra året för att kunna sätta ut tidigt i våra växthus och det föll mycket väl ut.

Så gjorde vi också en trädgårdsplanering.

Bestämde vad vi ska plantera var i köksträdgården. Funderade på vilka fröer vi behöver.

Det blev ungefär som förra året. 

För det var bra. 

Och det kommer bli jättebra.

Så får ni gärna hålla en tumme för att det ska bli jättebra imorgon när jag ska fara till Hudiksvall föratt träffa någon som förhoppningsvis kan hjälpa mig med dumryggen.

Den sista utposten

Nu är det dags.

Dags att göra något av det vi brukar kalla för "den sista utposten" Stället där grejer man städat ut ur andra, viktigare, lokaler, men som man inte riktigt vetat vad man ska göra av, har hamnat. 

Här inne har man, fram till slutet på sextiotalet, berett minkmat och minkpäls .

Här inne finns nu på nedervåningen ett kaklat rum, som vi kallar "verkstan", ett gammalt frysrum, som nu fungerar som förvarimgsrum för däck, ett garage och så ännu ett gammalt frysrum...där vi slagit hål i väggen för att sätta in en vikport. 

På övervåningen finns två stora rum, två mindre, en stor hall och en liiiten skrubb.

Vi har städat ganska ordentligt där inne, hela familjen hjälptes åt ett höstlov, men nu är det alltså dags att göra allvar av våra planer.

Tanken är att det ska bli en fin bostad på övervåningen, och fungerande verkstads- och förvarimgsrum nere.

I morgon, fredag, kommer en elektriker och kollar. Det har naturligtvis funnits elni byggnaden, men den funkar inte längre.

Det första vi ska göra är att se till att vi kan få lyse och värme.

Vi håller på att försöka få tag på en snickare för att få porten på plats.

När porten är på plats, så att byggnaden är "hel" behöver vi ta hit någon som kan lägga ny, fin puts.  

Taket verkar vara i hyfsat bra skick på större delen av huset, vi tänker fixa fönstren, som även de är hyfsade, själva, vi ska få dörrar bytta och det behöver dras nya vattenledningar.

Vi får ta hjälp att bygga kök och badrum, men de "vanliga" rumsrenoveringarna ska vi göra själva.

På sportlovet ska vi, på barnens initiativ, måla korridoren nere himmelsblå.

Ingången till bostaden ska bli på det som nu är baksida. Det som vätter mot åkern. 

Här ska vi byta dörr och göra så fint, så fint. 

Vi ska också slänga mycket skrot.

Igen.

Men det här har varit något av en dröm och nu är det dags.

På riktigt. 

Hönsglädje

Hönsflytet har kommit tillbaka. 

I höstas tröttnade hönsen tydligen på att värpa. Vi har inte kunnat sälja särskilt mycket, vi fick sluta ta beställningar via Local food och vid något tillfälle fick vi till och med KÖPA ägg när vi skulle baka. Trist som tusan.

Men sedan en tid tillbaka är det full fart på värpningen. Vi har massor att sälja, vi har idag levererat ett gäng ägg till Bollnäs och vi har fyllt äggkläckningsmaskinerna, så om tre veckor väntar vi masskycklingsötchock!

Det var länge sen vi fick kycklingar och jag ser verkligen fram emot det.

Det är så himla häftigt när det börjar pipa från äggen, så häftigt när det börjar spricka och så häftigt när den lilla dunbollen kämpar sig ut.

För en tid sedan skaffade vi en ny, fin tupp så att vi får in lite nytt blod i hönsflocken.

Nu blir det ju inte bara hönor av de där söta kycklingarna, utan ett stort antal brukar vara tuppar. Vi slaktar tupparna. Och vi äter dem. De är inte goda att äta som filéer eller klubbor, men som färs eller i långkokad gryta blir det kanon. Häromdagen gjorde vi burgare av egen kycklingfärs och det känns ungefär tusen miljarder gånger bättre att äta än massuppfödd kyckling från affären. 

Att skaffa höns verkligen en av våra riktigt bra beslut. Egna ägg, som ju är så mycket finare och godare, gödsel till trädgårdslanden, sötchocker när ägg kläcks och dessutom är hönorna rätt underhållande att titta på. 

Våra höns går löst inne i ett STORT hönshus och kan gå ut i en stor hönsgård

Jag tror ju faktiskt att glada hönors ägg smakar godast. 

Bocklån

 

 

En sak som vi är riktigt glada att vi gjorde är att skaffa getter.

De är hur mysiga som helst och så håller de hagen fin.

 

Vi får då och då frågan vad vi egentligen ska göra med getterna och vår plan, vårt hopp är fortfarande att mjölka dem och tillverka getost någon gång.
Varför är det då så svårt att få ändan ur och komma igång med det då?
Det huvudsakliga svaret ligger i min (Evas) hälsa, vilket också är anledningen till att vi inte haft några pizzakvällar och varit allmänt dåliga på gårdsutvecklingsfronten det senaste året.

Läget är detta: Ryggen är som trasig. Jag har buktande diskar, artros och kotpålagringar i den och det är lite (läs mycket) svårt att få nån riktig ordning på den. Jag har stora, rejäla smärtor varje dag. Jag kan inte minnas hur det känns att inte ha jätteont. Till det kommer mitt halvkrånglande knä, med artros även där, lite veka leder i allmänhet och en tumme som värkt i några månader.
Detta gör mig naturligtvis en smula utmattad. Jag vill verkligen jobba (kyrkomusiker, ni vet) för att jag dels tycker mycket om mitt jobb och mina arbetskamrater och dels för att jag är jätterädd för att annars bli liggande hemma. Jag kämpar väldigt för att inte trilla in i en depression (ja, jag är medveten om att det i väldigt många fall inte är ett val man gör, men been there, done that -jag ser mina varningstecken) och jag behöver hålla igång, göra planer, uppbåda entusiasm, samla livsglädje för att hålla mig flytande.

Så får jag balansera detta så att jag inte håller igång mer än jag klarar,

för jag vill ju heller inte gå in i väggen.
Smärtan gör mig jättetrött
Dålig sömn, av smärtan, gör mig jättetrött.
Smärtstillande gör mig jättetrött.
Att försöka balansera allt gör mig JÄTTEtrött.
Den stora anledningen till att jag inte "ger upp" är, förutom finfin support ikring mig, är uselt tålamod och rastlöshet. Jag är alltså inte jättestark och tuff och uthållig, men de dagar jag inte tar mig upp ur soffan blir jag uttråkad, rastlös och skitsur, så hittills, när jag fortfarande kan göra val, så orkar jag bara ge upp en liten stund i taget.
Dessutom har jag hopp.
Om två veckor ska jag träffa en människa, fysioterapeut, som hjälpt många före mig med hjälp av något som kallas "spiral stabilisering". Dessutom upplever jag att jag får god hjälp av sjukvården, när jag ber om det, och att de inte gett upp om mig.

Nåväl, nu struntar vi i det trista ämnet, jag skulle ju bara förklara det här med getterna -  det blir lite mycket för Lasse att göra allt själv, för det finns enormt mycket jag inte klarar av att göra.

MEN - igår fick våra två bockkillingar vandra vidare till sällare jaktmarker (man säger nog egentligen inte så om getter, för de är i allmänhet dåliga jägare) och vi har fått låna en bock som heter Blits.
Blits har jättestora horn och är väldigt gullig och snäll.

 

Han ska, förutom att vakta flocken och vara stilig, förhoppningsvis ge oss fler getkillingar, i samarbete med Svea, Saga, Märta, Frost, Klöver och Lilla Bä.
(Vår förra bock, Mumin, har flyttat till Ljusdal, för vi vill inte ha märkliga släktband i vår getflock)
Och tids nog, så kommer hälsan, energin och arbetsförmågan tillbaka och vi sätter igång med vår ostproduktion. Tills dess så är vi rätt nöjda med att titta på getterna, gulla med dem och låta dem göra fint. De är ju rätt lättskötta djur om man bara lyckas hålla dem instängda.

 

Under höstlovet så byggde vi ju ett nytt gethus åt dem, genom att ta en del av vårt enorma hönshus och de verkar trivas bra här inne.
Nu hoppas vi på fler killingar under våren, för det finns inte mycket som är sötare.
Skulle vara kycklingar kanske...jag återkommer med kycklingplanerna!

Omställning!

Det har varit tyst härifrån länge, jag vet.
Men nånting hände i mitten på 2019. De årliga rapporterna om att vi förbrukat årsransonen av jordens resurser kom. Vi kände rätt mycket inför det, vår familj. Vi kände att något måste göras.
Naturligtvis måste företag och politiker göra saker, men det rår vi inte så mycket över för stunden.
Vi måste göra något.
För även om vårt lilla liv bara är en droppe, så är det ändå en viktig droppe. Om alla gör det man kan blir det väldigt många droppar. Det blir hav. Det blir röster som politiker och företag inte kan strunta i. Det blir viktigt.
Så vi bestämde oss för att ställa om.
Vi har naturligtvis redan ställt om en del, men vi bestämde att vi drar igång på riktigt 2020. Det är nu.
Alltså kommer vår familj, vår gård, vårt företag göra allt vi kan för att få ett betydligt bättre miljötänk under detta år.
Vi kommer att missa saker. Vi kommer att göra fel. Vi kommer missa mål och vi kommer att ha fel.
Men vi kommer att försöka.
För att vi tror fullt ut på att detta är viktigt. För världen i stort, så klart. Men vi tror också fullt ut att det finns sätt att leva som gör ens liv bättre, mer meningsfullt, djupare, mer harmoniskt  och att det här är en del av det. För oss och för våra barn.

Vissa saker gör vi redan rätt. Vi flyger inte. Vi köper ALDRIG importerat kött. Vi använder inte tvättmedel och sköljmedel. (Istället har vi tvättnötter och lite ättika med lavendel i) Vi har en laddhybrid och vi köper inget som innehåller palmolja.

Vissa saker är vi hyfsade på, men ska bli bättre. Att komma ihåg att ta med tygkassarna till affären VARJE gång. Hitta ett fungerande system för det.
Noggrannare sopsortering.
Enbart stearinljus - inget paraffin.
Minska matsvinnet genom bättre planering och mindre kräsenhet.
Vi ska åka mindre bil genom betydligt bättre planering och mindre bekvämhet.
Vi ska bli mycket bättre på säsongsbetonad mat, för att inte köpa importerade grönsaker och frukter i onödan.

En rätt stor sak som är på gång är att vi planerar för solceller på taket, vilket vi ska på information om snart.

Men den stora och viktiga omställningen just nu är konsumtionen. Vi konsumerar ju så onödigt himla mycket. Nu tror jag på intet sätt att vår familj ligger över genomsnittet. Jag tror faktiskt att vi ligger en bit under, men det är ändå så onödigt mycket. För att vi har råd. För att vi vill. För att vi tror att vi behöver. Och jag tror att det gör människan djupt olycklig. För att när vi alltid kan köpa det vi vill ha behöver vi aldrig längta. För att vi försöker trösta oss med prylar och vackra hem istället för med närhet och innerlighet. För att vi alltid behöver mer och mer och mer för att bli tillfredsställda och till slut räcker ingenting. Vi behöver häftigare teknik, mer spektakulära resmål, snyggare kläder, större godispåsar och bättre fester.
Så förutom att vi just nu gör en ny sockerrensning ur våra liv så har vi också ett köpstopp.
Till att börja med tre månader. Sen gör vi en utvärdering och fortsätter. Det betyder tre månader utan inköp av något som inte är direkt nödvändigt. Nödvändigt betyder mat, medicin, vård, bränsle för att ta sig dit man måste, och naturligtvis det som djuren behöver. Nödvändigt i vårt fall betyder också en del fröer för att kunna starta upp årets grönsaksodlingar.
Det betyder tre månader utan tidningsinköp, restaurangbesök, bio nya kläder, inredning, trädgårdspryttlar och en massa annat som jag helt enkelt inte kommer på just nu.
Vi gör dock små undantag för att fira två barns födelsedagar i januari och februari, men ska verkligen försöka att göra firandet med stor omsorg för våra mål.

Varför bara tre månader? Är inte det lite mjäkigt och futtigt? Jo, det tycker jag med, men vi väljer att göra en utvärdering och förhoppningsvis en förlängning. Vi har några saker inplanerade i april och maj och istället för att bara göra undantag på undantag så hoppas vi att kunna hitta ett förhållandevis bra, klokt och anpassat sätt att genomföra dessa planer.
Tanken är ju att vi ska ställa om oss för gott.
Tanken är att återbruk ska bli en alldeles självklar vana.
Tanken är att onödig konsumtion ska kännas alldeles fel.
Vi ska hitta nya vägar.

Det här är vad vi vill. Och som sagt - vi kommer att missa målet då och då. Vi kommer att tänka fel ibland. Vi kommer att lära oss saker på vägen.
Vi kommer att sakna en del grejer och vi kommer ibland att vara socialt krångliga.
Vi kommer att känna oss misslyckade ibland och vi kommer att känna oss duktiga och präktiga och till och med goda ibland.

Måste man skriva om det då?
Kan man inte göra detta i tysthet?
Jo, men vi vill ju sätta press på oss.
Vi kanske till och med har förhoppningen att kunna inspirera någon annan lite.
Och vi vill berätta för att vi vill att det ska respekteras. För att detta är något som vi i vår familj kommit överens om att göra trots att det kanske kommer bli jobbigt ibland och vi kommer att avstå från saker vi vanligtvis skulle ha gjort, eller införskaffat. Vi kanske inte vill ställa upp på en del grejer som innebär avsteg från vår plan.
Vi vill att den där trippen till Göteborg ska kännas just så rolig som den borde. Vi vill att sommarens utflykter med matsäck till badstranden ska kännas gott nog. Vi vill att julklappar och födelsedagspresenter ska bringa tacksamhet och glädje, inte bara något man bockar av från sin "vill ha- lista". Vi vill att en eventuell hotellfrukost ska kännas lyxig och speciell, inte en i raden. Vi vill att vårt fina liv hemma på vår gård, i lilla Segersta, i Hälsingland, i Sverige ska vara gott nog. Och att saker utöver det ska vara guldkant. Speciella och häftiga saker. Inte vanligt och vardag. Vi vill inte behöva mer och mer och större och större. Vi vill backa och nollställa. Dra ner.
Och vill naturligtvis att omgivningen respektera det.
Vi vill inte, även om det kanske till viss del är oundvikligt, ses som präktiga tråkmånsar.
Vi vill inte vara moraliserande och peka finger.
Vi vill inte ha jubelkörer och storslaget beröm.
Men vi vill sikta mot våra mål, styra mot våra drömmar och hitta den väg som vi tror ger vår familj mest meningsfullhet och glädje.

Hörs snart! På återseende! Gott nytt år!