Bocklån

 

 

En sak som vi är riktigt glada att vi gjorde är att skaffa getter.

De är hur mysiga som helst och så håller de hagen fin.

 

Vi får då och då frågan vad vi egentligen ska göra med getterna och vår plan, vårt hopp är fortfarande att mjölka dem och tillverka getost någon gång.
Varför är det då så svårt att få ändan ur och komma igång med det då?
Det huvudsakliga svaret ligger i min (Evas) hälsa, vilket också är anledningen till att vi inte haft några pizzakvällar och varit allmänt dåliga på gårdsutvecklingsfronten det senaste året.

Läget är detta: Ryggen är som trasig. Jag har buktande diskar, artros och kotpålagringar i den och det är lite (läs mycket) svårt att få nån riktig ordning på den. Jag har stora, rejäla smärtor varje dag. Jag kan inte minnas hur det känns att inte ha jätteont. Till det kommer mitt halvkrånglande knä, med artros även där, lite veka leder i allmänhet och en tumme som värkt i några månader.
Detta gör mig naturligtvis en smula utmattad. Jag vill verkligen jobba (kyrkomusiker, ni vet) för att jag dels tycker mycket om mitt jobb och mina arbetskamrater och dels för att jag är jätterädd för att annars bli liggande hemma. Jag kämpar väldigt för att inte trilla in i en depression (ja, jag är medveten om att det i väldigt många fall inte är ett val man gör, men been there, done that -jag ser mina varningstecken) och jag behöver hålla igång, göra planer, uppbåda entusiasm, samla livsglädje för att hålla mig flytande.

Så får jag balansera detta så att jag inte håller igång mer än jag klarar,

för jag vill ju heller inte gå in i väggen.
Smärtan gör mig jättetrött
Dålig sömn, av smärtan, gör mig jättetrött.
Smärtstillande gör mig jättetrött.
Att försöka balansera allt gör mig JÄTTEtrött.
Den stora anledningen till att jag inte "ger upp" är, förutom finfin support ikring mig, är uselt tålamod och rastlöshet. Jag är alltså inte jättestark och tuff och uthållig, men de dagar jag inte tar mig upp ur soffan blir jag uttråkad, rastlös och skitsur, så hittills, när jag fortfarande kan göra val, så orkar jag bara ge upp en liten stund i taget.
Dessutom har jag hopp.
Om två veckor ska jag träffa en människa, fysioterapeut, som hjälpt många före mig med hjälp av något som kallas "spiral stabilisering". Dessutom upplever jag att jag får god hjälp av sjukvården, när jag ber om det, och att de inte gett upp om mig.

Nåväl, nu struntar vi i det trista ämnet, jag skulle ju bara förklara det här med getterna -  det blir lite mycket för Lasse att göra allt själv, för det finns enormt mycket jag inte klarar av att göra.

MEN - igår fick våra två bockkillingar vandra vidare till sällare jaktmarker (man säger nog egentligen inte så om getter, för de är i allmänhet dåliga jägare) och vi har fått låna en bock som heter Blits.
Blits har jättestora horn och är väldigt gullig och snäll.

 

Han ska, förutom att vakta flocken och vara stilig, förhoppningsvis ge oss fler getkillingar, i samarbete med Svea, Saga, Märta, Frost, Klöver och Lilla Bä.
(Vår förra bock, Mumin, har flyttat till Ljusdal, för vi vill inte ha märkliga släktband i vår getflock)
Och tids nog, så kommer hälsan, energin och arbetsförmågan tillbaka och vi sätter igång med vår ostproduktion. Tills dess så är vi rätt nöjda med att titta på getterna, gulla med dem och låta dem göra fint. De är ju rätt lättskötta djur om man bara lyckas hålla dem instängda.

 

Under höstlovet så byggde vi ju ett nytt gethus åt dem, genom att ta en del av vårt enorma hönshus och de verkar trivas bra här inne.
Nu hoppas vi på fler killingar under våren, för det finns inte mycket som är sötare.
Skulle vara kycklingar kanske...jag återkommer med kycklingplanerna!