Sockerexperimentet

Det här inlägget handlar inte egentligen inte så mycket om "projekt Åkre", men det handlar om vår livvstil, så jag tyckte ändå att det kan platsa.

Vi har precis kommit överens - hela familjen- om ett litet projekt. Ett litet experiment. Eller egentligen ett ganska stort experiment.

Jag har ju tidigare skrivit om hur vi vill att de produkter, det bröd och det äppelmos och allt annat, som vi kommer att sälja, ska vara fritt från socker och vitt mjöl.

Jag är nämligen övertygad om att det är väldigt, väldigt dåligt för kroppen. Jag är övertygad om att socker och vitt mjöl ligger bakom väldigt, väldigt mycket ohälsa.

Hemma äter vi, på det stora hela, nån sorts LCHF-inspirerad kost. Så lite snabba kolhydrater som möjligt och vi är inte rädda för det naturliga fettet.

Men visst har det blivit läsk till vår fredags-Gi-pizza och visst får barnen "vanligt" lördagsgodis. Visst blir det saft ibland och en hel del pepparkakor slank ner under decembermånaden.

Men nu läste jag resultatet av en undersökning som visar att socker kan vara lika farligt som cigaretter. Lika farligt som nikotin.

Dessutom är det betydligt svårare att sluta med socker. Det kan jag själv skriva under på. Jag slutade nämligen snusa för några år sedan. Jag ska absolut inte påstå att det var lätt, men ALLA tyckte att det var bra. ALLA förstår och applåderar att man slutar med nikotin. INGEN har NÅNSIN sagt till mig "men EN snus kan du väl ta?" ingen har tyckt att jag ska "unna" mig en snus nån gång ibland. Ingen har tyckt att det vore en god idé med en liten fredagssnus. Ingen antyder att man är nån märklig fanatiker för att man tror att nikotin är dåligt för kroppen.

Men socker. Ojojoj. "EN kaka kan du väl ta?" "Man måste UNNA sig ibland också!" "Men barnen får väl godis i alla fall?!"

Minst lika provocerande att inte äta fikabröd som att avstå från alkohol trots att man inte är gravid eller måste köra bil.

Och jag erkänner - jag har också tänkt att ungarna måste få godis och läsk ibland. "Jag kan ju inte vara så fanatisk så att barnen inte ska få lördagsgodis"

Det finns inte mycket som kan få en unge att hamna så utanför som om de inte får äta godis.

Men så slog det mig:

Skulle jag tycka att det var okej om ungarna rökte nån cigarett då och då? En lördagscigg kanske? Om alla andra får då?

Nä.

För jag VET att det är giftigt.

Och jag VET att socker är gift.

Alltså har vi precis kommit överens om att efter Augusts födelsedag (han fyller den fjärde februari) så kör vi.

Varför inte på en gång? 

För att vi tror att det krävs lite planering från vår sida innan vi stryper allt vad socker heter till fyra barn. Om vi föräldrar vill behålla vår mentala hälsa alltså. (Ja, jag vet att det finns de som påstår att jag ingen sådan hälsa har) 

Vi kommer trappa ner också.

Nu tror jag i och för sig att vi redan konsumerar mindre socker än den genomsnittliga barnfamiljen, men vi kan ändå trappa ner. Dessutom är det så att i januari och februari infaller födelsedagsexplosionen i min familj. Brorsan, Iris, Mamma, Agge, en till brorsa, jag, pappa och brorsson. Även om man slår ihop en del, så blir det ett och annat kalas. Nästa år kommer födelsedagar inte vara undantag, men i år, just nu är vi inte riktigt redo.

Jo, till min födelsedag blir det LCHF-tårta.

I alla fall då...

6:e februari kör vi.

Då blir det inget lördagsgodis i "vanlig" bemärkelse. Då ska vi hitta andra alternativ. Det blir ingen läsk. Det blir ingen saft. Så det är ingen idé att bjuda oss på fika då. Ingen idé att ge våra barn glass.

Vi ska tillsammans läsa på innehållsförteckningarna för att hitta det lömska, gömda sockret.

Vi ska avgifta våra barn.

För att de ska lära sig att uppskatta annan mat. Känna smaken av saker. Tänka till.

Vi börjar med två månader.

Sedan kommer en belöning.

Barnen har önskat belöningen som består i att åka till Östersund och besöka äventyrsbadet. Och ta med husvagnen och hälsa på några finfina vänner (om vi får, jag har inte frågat dem än)

Vi ska alltså inte belöna oss med godis.

Jag hoppas att det ska vara tillräckligt med tid för att få in alla på ett annat spår. Att alla ska ha lärt sig att uppskatta det sockerfria livet. Att alla ska känna hur gott man mår. Annars fortsätter vi, men ett nytt mål i sikte.

För vet ni - man mår inte bra av att "unna sig" socker.

Och även om jag inte har, och aldrig har haft, ett sockerberoende så är jag fullt på det klara med att det finns många som inte kan ta EN kaka. Precis som att man inte tar EN cigarett när man slutat.

Jag är inte fanatisk.

Det är inte svårt att få reda på HUR dåligt socker egentligen är.

Jag är övertygad om att om några år så är det självklart för alla.

Jag är också övertygad om att om några månader så kommer denna familj, som redan nu mår rätt bra, att må alldeles förträffligt!

 

 

Är ni med?