Sportlovsplaner

Full fart framåt.

Idag har vi bland annat putsat fönster i ladugården.

De har inte blivit putsade sen...jätteförr. Och kul var det inte. De här glasen är treglasfönster. Man kan inte öppna på något fiffigt sätt utan man plockar ner fönstret, skruvar bort två skruvar och plockar upp glasen ur fönstret och sen putsar man dem ett och ett.

Sex fönster putsade vi idag. Fyra kvar tills i morgon. Och två små.

Det blir ljust och fräscht i ladugården. Jag skar mig på ett fönsterglas.

 

 

 

Vi har målat också. Två tredjedelar av ladugården är färdigmålad. Den sista tredjedelen målar vi andra och sista lagret på i morgon.

Och så ställer vi upp saker eftersom. Gamla dörrar tillexempel.

 

 

 

Och gamla skidor

 

Och en gammal, söt pottstol 

 

 

 

Och hur går det med sockret då, undrar man kanske.

Jättebra går det.

Barnen är jätteduktiga och börjar själva se hur sjukt mycket socker det erbjuds till höger och vänster. De börjar också själva kunna säga ifrån till socker. Med viss stolthet.

Okej, fyraåringen har ingen koll, men han är med.

Fyra deltävlingar av melodifestivalen utan godis eller annat sött.

Fyra helger utan läsk, fyra lördagar utan godis.

Bortsett från ett kalas ett av barnen var på.

Och bortsett från ett jättedåligt risifruttimellanmål på grund av dålig föräldrarplanering.

Det här kommer vi definitivt att fortsätta med. Och jag hoppas fler tar efter.

Jag hoppar inte på nån som käkar lördagsgodis eller dricker läsk ibland. Jag föraktar ingen som äter sylt då och då. Men jag hoppas att fler inser att man inte behöver.

 

Jag hade en fin diskussion med äldsta dottern - åttaåringen, då vi pratade om detta med att unna sig. För att man "är värd det" Titt som tätt läggs det upp bilder på godis, tårtor, chips, läsk...för att man "är värd det". Dottern undrade om man inte är värd godis på lördagarna. Jag svarade "om jag nyper dig hårt i näsan och säger att du var värd det - hur känns det då?

"Som att jag gjort något dumt" svarade hon, ganska självklart.

"Om jag ger dig något att äta, som jag vet inte är bra för din kropp och säger att du är värd det, vad betyder det då?"

Just det, samma som om jag nyper henne hårt i näsan. Förstod hon. Hon förstod. Hon som är åtta.

Man kan unna sig saker som man mår bra av. Nästa vecka ska jag unna mig nya träningsbyxor. Man kan unna sig lugn och ro. Man kan unna sig massor av saker som man inte blir sjuk av.

 

Jag vet att jag ibland kommer äta salt&vinägerchips. Jag kommer inte låta bli dem resten av mitt liv. De är min stora last.

När jag äter dem kommer jag inte göra det för att unna mig. Jag kommer inte göra det för att jag är "värd det". Jag kommer göra det för att jag helt enkelt inte kommer kunna motstå. Förmodligen när jag har pms. Och det kommer vara okej. Jag kommer inte ha ångest över det. Men jag kommer inte påstå att det var för att jag var värd det.

För jag - och i synnerhet mina barn - är värda det som är bra för dem. De är inte värda ett gift som socker eller kolhydratspäckat skräp. Och jag hoppas att fler och fler inser hur mycket socker man lätt, lätt, lätt kan plocka bort.

 

Okej....

Sportlovet då.

Vi måste ju ha ett projekt...väl?

Det har vi.

Projekt gammellagårn:

I morgon ska jag skura gammellagårn. Det är alltså där vi förut hade ungdjuren. Kvigorna. Där vi någon gång i en överskådlig framtid ska ha några getter. Om man varit i lagården och ska gå till det som blir butiken, så går man igenom här. Och här är det inte fräscht och mysigt just nu.

Vi sätter igång sportlovsprojektet redan på lördag, för två dagar går bort nästa vecka. Fredag, då jag faktiskt jobbar på mitt andra jobb och spelar på begravningar och torsdag då jag och tjejerna ska ta tåget till Gävle, äta lunch och skaffa några saker som vi faktiskt är värda. Pappan och grabbarna ska hitta på något skoj här hemma. Ja, jag vet. Det låter könsindelat och gammeltrist. Men den här gången blir det så. I alla fall så måste vi se till att vara klara på onsdag kväll.

Vi är taggade. Barnen är taggade.

Så vi ska börja med att skruva ner inredningen.

 

 

Och sen ska barnen måla den här väggen.

Rejält oömma kläder, rollrar och penslar till alla. Förmodligen blir den ljusblå. Förmodligen kommer vi ha färg överallt, inte minst på barnen. Det får vara okej. Jag ska träna på att bita ihop. Jag hoppas att de målar en stor gul sol också. Det tror jag getterna skulle gilla.

 

 

 

Den här väggen, väggen ut mot gården, ska jag måla vit. Det kommer bli fantastiskt fint.

Det här genomäckliga fönstret kommer på onsdag eftermiddag att ha en helt annan look. Det lovar jag. Det är inte regn på rutan. Det är smuts. Väldigt gammal smuts.

 

 

 

 Och det här stället kommer utgöra den perfekta före- och efterbilden. Jag gillar inte spindlar. Inte spindelnät heller. Men jag jobbar med mig själv. På onsdag kväll ska jag lägga ut en fin bild och då ska jag ha rengjort och målat detta. Då är jag oövervinnerlig!

 

På lördagen firar vi triumfen med finalen av melodifestivalen och en gott, lyxigt och osockrat mellomys. Det låter väl idylliskt? Jag hoppas det blir det. Jag tror att vi kan komma överens om vem/vilka som borde vinna. Hoppas resten av Sverige gör som vi vill. Och gör de inte det så är det väl inte hela världen heller.

På återseende!

 

 

Nuuuu köööör viiiii!!!

 

 

Nu är vi på gång.

Min fysiska hälsa blev poff så mycket bättre så fort jag blev trettiotre. Det verkar så i alla fall.

Så idag har jag varit ut och rollat lite. Inte så mycket som förra gången och i ett hyfsat lugnt tempo. Om kroppen känns okej i morgon tänker jag bestämma att jag är återställd.

Och jag målar INTE i mina nya fina arbetsbyxor. De får vänta på finare arbete.

Då ska jag för det första återuppta umgänget med löpbandet och för det andra fortsätta arbetet på allvar.

Ladugården blir enormt fin med den vita färgen.

Jag är tvungen att backa och säga "wow" varje gång jag tar mer färg på rollern.

Planen är att bli klar med andra strykningen på över halva ladugården i morgon eftermiddag, för att på torsdag kunna flytta över alla grejor från den omålade väggen, för att därpå kunna börja måla där.

Sen ska jag skura taket med högtryckstvätten.

Det borde jag nog ha gjort innan vi målade, men....nu blev det inte så.

Och så ska fönstren putsas.

Det kommer nog också att göra en enorm skillnad.

 

 

 

 

I kväll har vi planerat för framtiden och här är listan över vad som ska göras före tredje maj

 

Sen får vi lägga till allt som jag får för mig eftersom.

Det mesta ska klaras av under mars månad.

Nu ska vi skriva ut de här listorna prydligt, tydligt och stort. Vi ska sätta upp dem på väl valt ställe och helt enkelt bocka av varenda liten todo-grej.

Jag är inte särskilt orolig.

Vi är ena hejare på att jobba när vi kommer igång och det ser värre ut än vad det är.

Utom ladan då.

Den är minst lika illa som det ser ut.

Lasse funderar på om det kanske blir bättre om han smörjer balpressen.

Jag vill packa halmen i miljarder ICA-kassar. Eller nåt.

Jag kommer definitivt att försöka smita från halmuppgiften.

Eller locka mig med en sjukt bra belöning.

För övrigt längtar jag efter våren nu.

Jag gillar vintern i vanliga fall, men den här duger inte.

Idag kastade barnen lera på varandra.

För kul alltså. Istället för snöbollskrig.

Jag. Gillar. Inte. Lera

Särskilt inte i februari.

I alla fall dårå.

Idag har vi avverkat det sista födelsedagsfirandet för ett bra tag.

Jag kör inget mer kalas förrän i juni.

Full fokus på projekt Åkre!

 

 

 

Magsjuka, arbetsbyxor och vedeldad ugn.

 Ja ni, mina vänner...Här har vi inte hållt något jättetempo. Utöver min inflammerade bröstkorg som fortfarande är skitjobbig så har hela familjen (utom jag) haft magsjuka. Nu ska jag inte klaga så värst, för vi klarar alltid magsjuka väldigt bra i vår familj. Vi blir sjuka tätt inpå varandra, kräks i en halv dag och sen är det bra. Vi håller liksom inte på i dagar. Och jag är otroligt tacksam över att jag klarade mig, för hur det hade gått med min bröstkorg törs jag inte ens tänka på.

Jag orkar fortfarande inte göra mycket. Jag blir andfådd och yr. Jag har ont i bröstet och i skulderbladet. Jag är trött och klen.

Men...

idag fyller jag år och i morse väcktes jag av skönsång (och en högljutt skrikande, av okänd anledning skitförbannad fyraåring) kaffe och paket. Bland annat fick jag ett par arbetsbyxor som jag suktat efter länge...

 

 

Då blir man ju lite arbetssugen...

Och det börjar ju bli dags för frösådd.

I rummet där jag ägnar mig åt sådant arbete såg det dock ut så här efter ett fyraårskalas:

 

 

Men någon timmes jobb och dattaradattada!!!!:

 

Här inne ska det skapas liv...typ.

 

När vi donade här inne så kom sotaren.

Lasse följde med sotaren ut...och jag satt kvar här inne och blev JÄTTENERVÖS

Han skulle ju se över vår vedeldade ugn. Den som vi ska grädda bröd i. Den som vi ska fixa pizzakvällar med. Den som är grunden till vår idé.

Vad händer om den inte är okej? Hur ska vi...?

Helt plötslig kändes det som att hela vårt liv hängde på den där svartklädde mannen.

Och vet ni...

Kolla in det här fina stycket:

 

Vi ska grädda bröd i den.

Vi ska ha pizzakvällar!

Han sa att den var fin!!!

Leve hipp hipp hurra!

Bakslag

 

Ni kanske minns att vi började måla i lagårn. (Klart ni minns, det var ju i tisdags) Och då minns ni kanske också att jag sa att det skulle vara klart nu på fredag?

Det blir nog inte så.

För på tisdag kväll så fick jag så grymt ont i bröstkorgen. Det var som yxhugg i mitten av bröstet, så jag tappade andan. Efter att ha vilat, försökt tänka på annat och sedan googlat lite, så ringde jag sjukvårdsrådgivningen. "Åk in nu!" sa sköterskan. "Ring ambulans om du inte får skjuts på en gång" Skjuts fick jag och undersökt blev jag.

Begynnande inflammation i smådelarna där revbenen möts.

På grund av överansträngning.

Jag har alltså rollat mig till en inflammation i bröstkorgen.

Så dumt.

Nåväl. Hem och smörja bröstkorgen med Voltaren, peta i mig nån liten Ipren för att stå ut.

På onsdagseftermiddagen förändrades smärtan till en grym sveda i hela bröstkorgen. Andfåddhet och yrsel. Klenhet. På torsdagen ringde jag därför hälsocentralen i Kilafors och fick en tid på eftermiddagen. Den här smärtan kändes ungefär som för ett år sedan då jag åkte in till akuten på natten efter min trettiotvåårsdag och sedan fick stanna fem dagar på grund av hjärtmuskelinflammation. Lite läskigt nurå.

Två ekg och några blodprov senare hade vi (inte jag ett dugg, för jag hade ingen större koll) uteslutit hjärtproblem och lungproppar och konstaterat att smärtan i bröstkorgen gör mig andfådd, andfåddheten gör mig yr och att jag typ har "ledvärk i bröstkorgen"

Hem och vila bort inflammationen.

Vad f-n?!

Den här väggen gav mig två akutbesök, flera stick i armen, en missad körövning och en hel del förlorad arbetstid här hemma.

Så nu är jag lite bitter.

Jag är väldigt tacksam att det inte var nåt farligt och att det kommer att bli bra.

Jag vet att det finns väldigt många som har det väldigt mycket värre.

Jag vet att jag måste ta det lugnt.

Men vi hade ju kommit igång så bra.

Och jag var ju i sån fin form med minst en halvmil på löpbandet varje morgon.

Och jag får inte titta på "True blood" utan att gå på löpbandet.

Jag närmade mig nästa viktdelmål (som innebär att jag och döttrarna ska ha tjejlunch i Gävle och köpa coola yogakläder till mig) med stormsteg. Nu går jag i och för sig ner i vikt med hjälp av lchf och 5:2 och det går ju alldeles utmärkt att fortsätta med ändå, även om jag bröt torsdagsfastan efter fyra timmar på akuten.

Men jag tycker ändå lite synd om mig själv. Och det känns som att februari och jag börjar komma enormt dåligt överens. Vilket är tråkigt då jag brukar fira både alla hjärtans dag och min egen födelsedag. Om något liknande händer nästa år stryker jag februari ur kalendern. Det kan inte hjälpas.

 

Nåväl. Enough gnäll for nu.

Jag nämnde förr en gång att förra februari när jag låg här hemma och inte fick göra typ nånting överhuvudtaget så kom min fina vän Frida som är himla duktig på det här med trädgårdsarbete, förbi med en mycket bra bok till mig och jag ägnade en hel del tid åt att bläddra i den, göra anteckningar och planera sommaren (resten av tiden kollade jag igenom massor av avsnitt av "Trinny & Susannah stylar om Sverige", samt "Masterchef USA") Så nu får jag kolla på OS, (men det är jobbigt, för jag blir andfådd när det är spännande) och drömma om bättre tider.

Förmodligen kommer det kännas mycket bättre väldigt snart, för det ska väl kunna läka ganska fort det här. Om jag bara är lite smart.

Igår fick jag lägga dammsugning och ta av mina egna byxor till min "not to do-list"

Idag är jag smart.

 

 

Snart snart snart är det dags för frösådd och då är jag ju bara millimetrar ifrån att trädgården ska se ut ungefär så här:

 

 

Snart ska jag sätta igång att göra fula och orimliga skisser på vad som ska göras i grönsaksträdgården och i kryddlandet.  Sen ska jag göra listor över allt som ska vara färdigt till tredje maj.

Nästa vecka ska jag nog tillbringa lite tid med att titta på min man när han rollar. Och prova mig fram till vad som kan vara lämpliga sysslor för mig. Mata hönsen och så.

 

Men just ja.

Goda nyheter är att plåtslagaren varit här och gjort sitt. Så nu ska sotaren få komma och göra sitt. Och då räknar jag med grundligt tumhåll från alla som läser detta, för att sotaren ska godkänna den vedeldade ugnen. För när den är godkänd...då ni!

Och så har min kära partner in crime varit iväg och träffat vår LRF-konsult. För att göra SAM-ansökan, men han fick ju också konversera lite om våra planer.

Inget är säkert än, men jag känner mig ganska lugn vad gäller diverse tillstånd och så. Mycket för att jag inte förstår allt, kanske. Men naivt lugn är ju också ett lugn.

 

Sockerprojektet går bra.

Döttrarna åt lite "vanligt" godis igår då det var skoldisco.

Lillasyster kräktes innan och fick inte gå. Tragiskt då det var hennes första disco.

Storasyster som på riktigt har ett hjärta av guld köpte lite godis åt sig själv och lite godis, som hon tog med sig hem till lillasystern. Då tog jag INTE ifrån dem godiset.

Sen har det visst varit glass på skolan, för det är ju så många vuxna som är fast i det helt sjuka belöningssystemet.

Vet ni...jag behöver INTE muta mina barn med godis för att de ska sköta sig. Det behöver egentligen ingen annan göra med några barn heller. Okej?

I övrigt tycker jag att vi sköter oss. Ikväll har vi för tredje gången mellomys (ja, jag vet ett horribelt svenssonträskigt, genomtöntigt, men ändå lite provokativt halvgosigt ord) med gurkstavar och dip, kycklingben, lite nötter, smaksatt vatten och vattenmelon.

Barnen pratar om det. Frågar "är det socker i det här?"

De blir medvetna.

Jag blir stolt.

Och avrundar med en bild över något annat jag är stolt över.

Växthuset, så klart.

Snart vår.

Snart frisk.

Full fart.

Men först vila.

 

Vita väggar och sentimentalitet

 

Jaha, vart tog vi vägen? La vi av? Gav upp?

Närå, men vi har haft fullt upp med kalasande och testbakningar och sånt där, då vi lyckats fylla början av året med födelsedagar. Sen la vi till lite ortopedbesök, bilbesiktningar och tandläkarutflykter så fick vi tiden att gå.

Vad gäller brödstugan så väntar vi fortfarande på att plåtslagaren ska göra färdigt sitt, så att sotaren kan göra sitt, så att vi kan göra vårt.

Men jag har fått fram ett mjukt lchf-bröd som förhoppningsvis ska falla kunder i smaken

 

Nåväl.

Idag tog vi med oss en enorm hink med vit färg ut i vår lagård.

För det här ser ju inte så kul ut...

 

 

 

Här inne har vi tänkt ställa upp gamla saker till försäljning på vår invigningsdag. Lägg nu lördagen den tredje maj på minnet, för om allt går ungefär som vi planerat är det då det smäller.

 

 

Här har vi berget med grejor som ska ställas upp på ett trevligt och lockande sätt. Vi har tänkt att få in en del, eftersom vi bestämt att överskottet från den här dagen ska gå till UNHCR - FN,s organ för människor på flykt.

Men så här kan det ju som sagt inte se ut då...

Så vi tog färg och rollrar (?) och gick ut.

Och medan vi gick där och rollrade och pysslade, så var det inte utan att det dök upp en del gamla minnen.

För även om vi aldrig ångrat att vi gjorde oss av med kossorna och även om det är väldigt svårt att föreställa sig att det stått drygt trettio kossor här inne, så har vi haft roliga stunder här också.

Till att börja med har vi varit nykära här inne. Vi har till viss del lärt känna varandra här inne, Lasse och jag. Vi har haft de tre äldsta barnen med här en hel del.

Adam fick använda kalkkritor och rita och skriva på väggarna. Han och Lasse la bokstäver av sopkvastar och dyngskrapor. Iris låg och sov i halmvagnen när hon var nyfödd och vi var ute och mjölkade. Adam hjälpte till vid provmjölkningar och utfodringar. Barnen har klappat kalvar och sjungit sånger om Farbror Bergström, som körde slaktbilen.

Vi mindes ko nr 234 som överlevde ett kejsarsnitt och året därefter födde Rudolf - vår jerseykalv.

219, Stjärna, som var den mest korkade ko jag någonsin träffat - och det syntes på henne.

218 som drabbades av kalvförlamning och låg uträknad och väntade på nödslakten, men reste sig och levde nåt år till.

233 som viftade på rumpan när man kliade henne på ryggen.

209 som närapå skallade av Adam tungan. Sablar! vad mycket blod det kommer från ett barns nästan avbitna tunga. Och vad illa köttsår i munnen luktar. (Okej, det var kanske inget roligt minne, men minnesvärt)

Vi har gått direkt från en midsommarfest och mjölkat.

Vi har suttit här en lucianatt - Lasse sov med huvudet i mitt knä - när en ko kalvade.

Jag och grannarna gick ut och mjölkade en sommarmorgon efter en del vindrickande på vår glasveranda. Vi överraskade Lasse och lät honom sova.

Jag har storgrinat här inne när 221, Saga, äntligen fick en kvigkalv och den var skev i benen och dog efter några minuter. Och när vi till slut fick nödslakta 219.

När vi kom hem efter att ha tillbringat vår bröllopsnatt på Kilafors Herrgård fick Lasse gå direkt ut hit och ta reda på en kalv.

Vi har sjungit carols, tvåstämmigt här inne.

Vi har jublat när seminören konstaterat dräktighet på åtta av nio möjliga.

Vi har mjölkat mitt på dagen och mitt i natten för att kunna gå på bröllop en nyårsafton när jag var höggravid med Iris.

Vi har tillbringat några mysiga julaftonsmorgnar här.

Vi har slagit vad om vilken ko som ska vinna provmjölkningen.

Vi har gjort upp planer här och vi har grälat här.

Jag har skött mjölkningen när Lasse suttit på en pall i ett hörn av lagårn och varit jättesjuk.

Jag har mjölkat när jag nästan varit för tjock för att ta mig in mellan kossorna.

Lasse har mjölkat när han nästan varit för sjuk för att göra det.

Jag har gått ut hit till Lasse en morgon för att lite stillsamt säga att han kanske ska se till att bli klar i tid, för att jag tror att vi måste åka till BB sen. Första gången han åkte till BB.

 

Sen började vi minnas de jobbiga grejorna...som jag inte ska räkna upp här, men det mesta har med trasiga maskiner, rör, slangar, vattenkoppar, golv, stängsel, traktorer att göra.

Då och då tänker jag att "om det inte vore för mig så skulle Lasse fortfarande vara mjölkbonde"

Ibland tänker jag det med ett visst vemod och en del skuldkänslor.

Oftast tänker jag det med lite stolthet.

För jag tycker VERKLIGEN att det ska finnas mjölkbönder och jag är storligen tacksam mot och imponerad av de som fortsätter. Men jag tror inte att vi skulle blivit lyckliga av det. Jag tror att Lasse skulle gjort det rätt bra, men jag tror inte det skulle gjort honom lycklig. Hoppas jag.

Det skulle ha gjort mig tokig. Tokigare.

 

Nu gör vi något nytt och det gör mig väldigt glad. Det ska, som jag sagt förut, inte vara en nedlagd lagård. Det ska vara fräscht och fint.

 

 

 

 

Idag har vi hunnit med en första strykning i mer än halva lagården. Det ska bli två strykningar, lite mera skurning och putsning -  tak och fönster tillexempel och grejorna ska ställas upp snyggt och prydligt. Cyklarna, sågen och brädorna ska flyttas ut härifrån och de fula orangeflagnade stolparna ska bli kritvita. Sen är det klart. Vi tänkte fira att det är klart nästa fredag. Vad tror ni? Nog fixar vi det? Vi firar med lunch på nåt trevligt ställe.

 

Till sist

En otrolig glädje att se hur den här väggmålningen (målad av svärmor) kommer till sin rätt!

 

Idag känner vi oss duktiga. Nästan fantastiska.