Ja ni, mina vänner...Här har vi inte hållt något jättetempo. Utöver min inflammerade bröstkorg som fortfarande är skitjobbig så har hela familjen (utom jag) haft magsjuka. Nu ska jag inte klaga så värst, för vi klarar alltid magsjuka väldigt bra i vår familj. Vi blir sjuka tätt inpå varandra, kräks i en halv dag och sen är det bra. Vi håller liksom inte på i dagar. Och jag är otroligt tacksam över att jag klarade mig, för hur det hade gått med min bröstkorg törs jag inte ens tänka på.
Jag orkar fortfarande inte göra mycket. Jag blir andfådd och yr. Jag har ont i bröstet och i skulderbladet. Jag är trött och klen.
Men...
idag fyller jag år och i morse väcktes jag av skönsång (och en högljutt skrikande, av okänd anledning skitförbannad fyraåring) kaffe och paket. Bland annat fick jag ett par arbetsbyxor som jag suktat efter länge...
Då blir man ju lite arbetssugen...
Och det börjar ju bli dags för frösådd.
I rummet där jag ägnar mig åt sådant arbete såg det dock ut så här efter ett fyraårskalas:
Men någon timmes jobb och dattaradattada!!!!:
Här inne ska det skapas liv...typ.
När vi donade här inne så kom sotaren.
Lasse följde med sotaren ut...och jag satt kvar här inne och blev JÄTTENERVÖS
Han skulle ju se över vår vedeldade ugn. Den som vi ska grädda bröd i. Den som vi ska fixa pizzakvällar med. Den som är grunden till vår idé.
Vad händer om den inte är okej? Hur ska vi...?
Helt plötslig kändes det som att hela vårt liv hängde på den där svartklädde mannen.
Och vet ni...
Kolla in det här fina stycket:
Vi ska grädda bröd i den.
Vi ska ha pizzakvällar!
Han sa att den var fin!!!
Leve hipp hipp hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar