Vita väggar och sentimentalitet

 

Jaha, vart tog vi vägen? La vi av? Gav upp?

Närå, men vi har haft fullt upp med kalasande och testbakningar och sånt där, då vi lyckats fylla början av året med födelsedagar. Sen la vi till lite ortopedbesök, bilbesiktningar och tandläkarutflykter så fick vi tiden att gå.

Vad gäller brödstugan så väntar vi fortfarande på att plåtslagaren ska göra färdigt sitt, så att sotaren kan göra sitt, så att vi kan göra vårt.

Men jag har fått fram ett mjukt lchf-bröd som förhoppningsvis ska falla kunder i smaken

 

Nåväl.

Idag tog vi med oss en enorm hink med vit färg ut i vår lagård.

För det här ser ju inte så kul ut...

 

 

 

Här inne har vi tänkt ställa upp gamla saker till försäljning på vår invigningsdag. Lägg nu lördagen den tredje maj på minnet, för om allt går ungefär som vi planerat är det då det smäller.

 

 

Här har vi berget med grejor som ska ställas upp på ett trevligt och lockande sätt. Vi har tänkt att få in en del, eftersom vi bestämt att överskottet från den här dagen ska gå till UNHCR - FN,s organ för människor på flykt.

Men så här kan det ju som sagt inte se ut då...

Så vi tog färg och rollrar (?) och gick ut.

Och medan vi gick där och rollrade och pysslade, så var det inte utan att det dök upp en del gamla minnen.

För även om vi aldrig ångrat att vi gjorde oss av med kossorna och även om det är väldigt svårt att föreställa sig att det stått drygt trettio kossor här inne, så har vi haft roliga stunder här också.

Till att börja med har vi varit nykära här inne. Vi har till viss del lärt känna varandra här inne, Lasse och jag. Vi har haft de tre äldsta barnen med här en hel del.

Adam fick använda kalkkritor och rita och skriva på väggarna. Han och Lasse la bokstäver av sopkvastar och dyngskrapor. Iris låg och sov i halmvagnen när hon var nyfödd och vi var ute och mjölkade. Adam hjälpte till vid provmjölkningar och utfodringar. Barnen har klappat kalvar och sjungit sånger om Farbror Bergström, som körde slaktbilen.

Vi mindes ko nr 234 som överlevde ett kejsarsnitt och året därefter födde Rudolf - vår jerseykalv.

219, Stjärna, som var den mest korkade ko jag någonsin träffat - och det syntes på henne.

218 som drabbades av kalvförlamning och låg uträknad och väntade på nödslakten, men reste sig och levde nåt år till.

233 som viftade på rumpan när man kliade henne på ryggen.

209 som närapå skallade av Adam tungan. Sablar! vad mycket blod det kommer från ett barns nästan avbitna tunga. Och vad illa köttsår i munnen luktar. (Okej, det var kanske inget roligt minne, men minnesvärt)

Vi har gått direkt från en midsommarfest och mjölkat.

Vi har suttit här en lucianatt - Lasse sov med huvudet i mitt knä - när en ko kalvade.

Jag och grannarna gick ut och mjölkade en sommarmorgon efter en del vindrickande på vår glasveranda. Vi överraskade Lasse och lät honom sova.

Jag har storgrinat här inne när 221, Saga, äntligen fick en kvigkalv och den var skev i benen och dog efter några minuter. Och när vi till slut fick nödslakta 219.

När vi kom hem efter att ha tillbringat vår bröllopsnatt på Kilafors Herrgård fick Lasse gå direkt ut hit och ta reda på en kalv.

Vi har sjungit carols, tvåstämmigt här inne.

Vi har jublat när seminören konstaterat dräktighet på åtta av nio möjliga.

Vi har mjölkat mitt på dagen och mitt i natten för att kunna gå på bröllop en nyårsafton när jag var höggravid med Iris.

Vi har tillbringat några mysiga julaftonsmorgnar här.

Vi har slagit vad om vilken ko som ska vinna provmjölkningen.

Vi har gjort upp planer här och vi har grälat här.

Jag har skött mjölkningen när Lasse suttit på en pall i ett hörn av lagårn och varit jättesjuk.

Jag har mjölkat när jag nästan varit för tjock för att ta mig in mellan kossorna.

Lasse har mjölkat när han nästan varit för sjuk för att göra det.

Jag har gått ut hit till Lasse en morgon för att lite stillsamt säga att han kanske ska se till att bli klar i tid, för att jag tror att vi måste åka till BB sen. Första gången han åkte till BB.

 

Sen började vi minnas de jobbiga grejorna...som jag inte ska räkna upp här, men det mesta har med trasiga maskiner, rör, slangar, vattenkoppar, golv, stängsel, traktorer att göra.

Då och då tänker jag att "om det inte vore för mig så skulle Lasse fortfarande vara mjölkbonde"

Ibland tänker jag det med ett visst vemod och en del skuldkänslor.

Oftast tänker jag det med lite stolthet.

För jag tycker VERKLIGEN att det ska finnas mjölkbönder och jag är storligen tacksam mot och imponerad av de som fortsätter. Men jag tror inte att vi skulle blivit lyckliga av det. Jag tror att Lasse skulle gjort det rätt bra, men jag tror inte det skulle gjort honom lycklig. Hoppas jag.

Det skulle ha gjort mig tokig. Tokigare.

 

Nu gör vi något nytt och det gör mig väldigt glad. Det ska, som jag sagt förut, inte vara en nedlagd lagård. Det ska vara fräscht och fint.

 

 

 

 

Idag har vi hunnit med en första strykning i mer än halva lagården. Det ska bli två strykningar, lite mera skurning och putsning -  tak och fönster tillexempel och grejorna ska ställas upp snyggt och prydligt. Cyklarna, sågen och brädorna ska flyttas ut härifrån och de fula orangeflagnade stolparna ska bli kritvita. Sen är det klart. Vi tänkte fira att det är klart nästa fredag. Vad tror ni? Nog fixar vi det? Vi firar med lunch på nåt trevligt ställe.

 

Till sist

En otrolig glädje att se hur den här väggmålningen (målad av svärmor) kommer till sin rätt!

 

Idag känner vi oss duktiga. Nästan fantastiska.