Fanfarer och urlackning

Dattaradattadaaaaaa!!! (Ni förstod att det var en fanfar?)

Skurningen är klar.

Nu har jag typ ställt undan högtryckstvätten.

Detta utrymme var det sista.

Det är den del i "butiken" som ska bli fikahörna. Här ska ordnas en gardin, några lådor ska upp på väggarna, som hyllor. Trasmattor ska läggas på golvet, bord och stolar ska ställas hit och här kommer vara den plats där eventuella kunder kan sätta sig med en kopp kaffe och hembakat, sockerfritt, vittmjölfritt och alldeles fantastiskt gott fikabröd.

 

 

Vi har sparat några gamla grejor här som vi tänkt använda i inredningen. (Brandsläckarna tillhör inte den kategorin, även om de naturligtvis ska finnas här)

 

 

Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna slutföra detta idag, för igår morse gjorde jag illa mig.

Jag skulle lyfta fram en låda kläder ur ett förråd, funderade på om jag verkligen skulle göra det lyftet, med tanke på min rygg, bedömde att lådan inte var särskilt tung, lyfte och PANG! Det högg till som tusan i området där jag hade väldigt ont när det visade sig vara en inflammation där revbenen går ihop. Jag skrek på mannen som kom och räddade mig från lådan.

Det jag finner mest irriterande i den här lilla historien är att min tredje tanke (den första tanken var någon form av kraftuttryck, den andra var en stor rädsla för att inte kunna jobba) var "jag vill inte att nån ska se att jag har ont" Inte för att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig eller nåt sådant utan för att jag inte vill höra "Du måste ta det lugnt" mer. Jag är så sjukt less på att folk säger åt mig att ta det lugnt!

För sinnesfridens skull bestämmer vi att människor säger så av omtanke. Vi säger så även om jag kan komma på en hel del andra anledningar.

Men: Jag är trettiotre år och inte dum i huvudet. (Jag har känt mig själv väldigt länge och anser mig vara kapabel att göra den bedömningen av min intelligens). Jag har fyra barn som jag värderar väldigt högt och vill kunna ta hand om. Jag har en högt älskad make som jag vill leva ett gott liv med. Jag är rädd om mig.

Vi ska också vara medvetna om att jag INTE har hjärtproblem. Jag har haft hjärtmuskelinflammation en gång och då INTE för att jag tränade när jag var sjuk.

Jag har ryggproblem som kommer sig av att jag är överrörlig och därför får en del problem med höftpartierna. Det går inte att fixa och jag får leva med det. Men jag vet hur jag ska rätta till det när det blir illa och jag kan absolut leva med det.

Inflammationen i min bröstkorg fick jag för att jag målade. Jag lyfte inte hundrakilosvikter. Jag stod inte lättklädd i kylan. Jag gjorde inget "dumt". Jag rollade en vägg. En skitstor vägg och jag rollade länge. Jag rollade i lugnt tempo och det var roligt. Jag hade inte en tanke på att det skulle kunna bli så tokigt och jag känner inte många som skulle kunnat förutspå det.

Igår lyfte jag inget jättetungt. Jag gjorde inget "dumt".

Och visst, jag kanske bara borde vara glad att folk bryr sig om mig...men när jag hamnar i ett läge där jag knappt vill berätta vad jag gjort eller ska göra för att jag inte vill ha fler förmaningar. När jag inte vill erkänna att det gör ont någonstans för att jag inte vill ha några huvudskakningar och "du måste ta det lugnt också" uttalanden.

Jag kan absolut ta ett omtänksamt "Du är väl rädd om dig?"

Men inte alla kommentarer som på något sätt antyder att jag inte är det.

Det är nämligen så här också att jag förstår att om man läser min blogg, så ser det ut som att jag / vi håller igång HELA tiden. Det jag inte skriver om, eller ofta berättar om (för att det vore så sjukt tråkigt att skriva om och läsa om) är att jag nästan varje dag tar ett långt, varmt bad. Att jag nästan varje dag är i säng före klockan 21. Att jag har rätt få kvällsaktiviteter. Att barnen har relativt få fritidsaktiviteter och därför sällan kräver skjuts om kvällar och helger. Att jag otroligt sällan är stressad. Att de små barnen bara är i skola och förskola mellan 08 och 13 om dagarna. Att jag i princip aldrig behöver kasta i mig en måltid. Att jag överlåter alla tunga lyft åt antingen maken eller traktorn.

Att det här är typ världens roligaste jobb. (Jo det berättar jag ofta) och mitt liv vore inte roligt om jag bara skulle sitta på en stol och ta det lugnt.

Så...för i HELSKOTTA! (men puss och kram också, här ska inte vara så ilsket) ha lite tro på att jag själv är kapabel att avgöra vad jag orkar och inte. Lita på att jag är rädd om mig. Inse att jag är en väldigt frisk människa (jag har läkarbevis) och snälla, snälla, sluta tjata på mig.

Det är hädanefter bara min make och min mamma som får tjata.

 

Så...nu när vi klarat av denna lilla detalj så vill jag visa upp stengången som jag och yngste sonen anlade igår. Ska vi vara korrekta så ägnade sig sonen mest åt att plocka mask och kasta in till hönsen, samt att ställa frågan "ska du gräva ner en till sten?" otaliga gånger.

Jag tycker den är lite charmig (både stengången och sonen)

På sidorna ska det vara blomsterrabatter och i hörnet till vänster ska vi plantera någon form av grön växtlighet.

 

Här är utrymmet till vänster om uppkörsbron (butiksentrén ligger till höger om den) och här har det ibland gått kalvar, man har parkerat nån traktor här, eller bara låtit brännässlorna frodas. Här ska naturligtvis också krattas och fräschas till. Och det är grymt roligt.

Alla dessa ställen vi inte brytt oss om tidigare som nu blir en del av det vackra.

 

 

Här är en annan ingång till butiken. Vi ska inte använda den som ingång, men här körde man förr in säd och här har man stått många gånger och tittat på den orangea vagnen som sakta, sakta tippade ut säden ner i röret som tog den till torken. Jag har många gånger stått här, grymt uttråkad, för att titta på säd som tippas ur en vagn är inte särskilt underhållande, och tänkt att "här inne borde man städa nån gång" men snabbt slagit bort det då det känts näst intill omöjligt.

Nu är det gjort.

Jag är oövervinnerlig.

Eller...jag är rätt frusen, trött i axlar och armar och förbaskat nöjd.

Här utanför ska vi också kratta och snygga till, även om inte ingången ska användas. Men vi vill verkligen att det ska se fint ut när man bara går förbi

Och det kommer bli jättefint!

 

 

I morgon är det fredag.

Skurningen är klar och vi har inte riktigt bestämt vad vi ska jobba med i morgon.

Det ska vi bestämma ikväll.

Och det är ju en av de sakerna som är så härligt med att göra det här.

Vi bestämmer själva.

Jag kanske målar en vägg.

Vi kanske bygger en dörr.

Vi kanske reser till Grekland.

Vi är i alla fall rädda om oss.