Den andra sidan av hösten

Har jag nämnt att jag tycker om hösten?

Men visst, allt är ju inte sådär myspysigt med klarblå himmel och fina höstfärger hela tiden.

Hösten är också förbaskat tråkig blåst och insikt att man inte gjorde allt det som man tänkt göra under sommaren.

Hösten kan innebära att vädret inte godkänner att man är ute och arbetar i trädgården när man vill.

Och hösten kan, om man haft en liten svacka och hållit sig ifrån nyheter och annat informativt, innebära att man blir redigt överraskad av en rejäl frostnatt.

Och det är klart att man helst vill visa upp det som går bra. Det som är fint och mysigt.

Men jag är inte den som är den.

Nu visar jag bilderna av hösten man kanske inte får se så ofta.

 

Till exempel...när man kommer ut efter den överraskande frostnatten så kan det se ut så här på köksbron.

 

 

Och inte var det mycket finare på annerbyggningsbron e!

 

 

Och på baksidan i vår vackra, vackra trädgård är det fullt av löv.

Inte fina höstfärgade lönnlöv, utan fula, bruna löv som ramlat av från fläderbusken, körsbärsträdet och äppelträden.

 

 

Det fultråkiga landskapet förstärks av vissnade pionbuskar...

 

...och piffas upp ytterligare av en hel sandlåda fylld med frostmördade och uttorkade tagetes!

 

Och nog blir man själaglad om man tänker gå upp för trappen på baksidan.

en kruka heltorra petuniastjälkar är det nya svarta.

 

 

Äpplena bryr sig föga om att det är kallt och blåsigt och ingen har lust att gå ut för att sortera ut de dåliga och plocka in de fina.

(Förskräcks nu inte och tro inte att de kommer gå till spillo. I morgon eftermiddag är stora äppelplockar-trädgårdsfixar-höststädar-dagen på Åkre.

Jag har beställt finväder och gomiddag.)

 

Vackrast av allt:

Ett helt buskage med torra kvistar!

 

Och så det bittra...

Sånt man tänkt ta reda på, men som frosten bestal en på.

Vi hann inte med all gurka.

 

Squashplantorna har helt klart sett bättre dagar.

 

Hela köksträdgården känns bra mycket tristare än den gjorde i mitten av juli.

 

 

 

Och inne i växthuset har vi förskräckligt ledsna tomatplantor med massor av oskördade tomater som i min fantasi blänger ilsket och besviket på mig.

 

Basilikan dog också en för tidig död.

 

Ja, då har ni sett det trista, brungeggiga, sorgliga, skräpiga, misslyckade som också kallas höst.

Varsågoda.

Men jag tycker inte att man kan avsluta så.

Jag gillar lyckliga slut och positiv inställning.

Så...

hösten är vansinnigt storslagen och vacker:

 

Och ibland...ofta, så är det inte det där storslagna som kryper in i hjärtat och värmer.

Det kan vara små bevis för att saker knoppas, lever och växer även när det är som kallast och snålblåsigast.

Saker som det här:

 

 

God höst!

 

 

Husvagn och vilse i skogen.

En del projekt är det ju för himla skönt när nån annan tar hand om.

Och jag tycker väldigt mycket om när man kan glädja någon annan med mycket enkla medel.

Här ser vi min älskade i vår skog, på en väldigt vacker plats bredvid en hög brädor.

Sedan sextiotalet och fram tills nu i veckan har här stått en husvagn.

Från början Lasses farfars husvagn.

En husvagn med en liten träaltan framför.

En plats att göra utflykter till.

MEN

en husvagn som står så här utan att direkt underhållas mår med tiden inte så bra.

Jag ska bespara er detaljer, men om man gick in i den så kändes det som att om man skulle ta ett djupt andetag så skulle man få tillbringa en månad på sanatorium sen.

Det blir liksom mest skräp och äckligt med saker som bara står.

Vi var INTE sugna på att göra något åt saken själva, även om Lasse då och då sagt att här skulle vara fint med ett rejält vindskydd istället.

 

 

För utsikt och skönhet finns här i överflöd.

Det är ett perfekt ställe för korvgrillningsutflykter.

 

 

Men så i måndags...

gjordes två flugor på smällen, en familj och en fordonsentusiastisk man blev lyckliga.

Den entusiastiske mannen som inget hellre ville än att ha husvagnen i sin ägo, rusta upp den och använda den, tog med sig ett gäng vänner och en redig släpvagn.... 

 

 

De slet, körde, backade, ropade, hojtade, gafflade, pekade, hytte och diskuterade.

Jag tittade på.

Det gick.

 

 

Och här pekar han ut var vi ska bygga det rejäla vindskyddet.

Hit ska det bli många korvgrillningsutflykter där barnen ska tindra med ögonen, maken ska få elda och jag ska sitta och huttra och tänka att det är då tusan så mycket bättre att äta sin korv och dricka sin varma choklad hemma i soffan.

 

 

Hemma kom frosten.

Och blåsten.

Då föll jordärtskockorna tungt.

Så nu har vi skördat en rejäl laddning jordärtskockor.

Får se vad vi ska hitta på med dem.

Enda gången jag försökt använda sådana kockor blev det förskräckligt äckligt.

Men det var nog inte kockornas fel, utan kockens, för jag brände och glömde och feldoserade och allt vad det var.

 

 

I tisdags bakade vi knäckebröd.

Det tog slut i lilla självbetjäningsbutiken.

Det kändes som att det var längesen vi bakade, men takterna satt i och det var riktigt roligt.

 

Vilse i skogen då?

Jo, jag har ju inte gjort någon hemlighet av min brist på lokalsinne.

Eller rättare sagt, min totala avsaknad av lokalsinne.

Idag skulle vi ut och piffa älgpass.

Lasse sa att han sett massor av fina blåbär på väg till ett av passen, så jag tog med en passande burk och så bar det av.

Långt in i skogen.

"Här växer bären" visade han mig. "Jag går dit bort"

"Okej" sa jag och tänkte att "dit bort" nog är ungefär bortanför den där stenen några meter bort.

Jag sätter mig för att plocka och konstaterar ganska snabbt att alla de blåbär som såg fina ut uppifrån var skrumpna och fula när man såg dem från lägre höjd.

Så jag reser mig och går åt det håll jag tyckte att han pekade.

Problemet är att om jag flyttat blicken och kanske vridit mig ett halvt varv åt ena eller andra hållet så har jag vips tappat alla idéer om vad som är vad.

Jag tänkte inte på vilken sida solen sken på. Jag kände inte igen några stenar och alla håll såg likadana ut.

Men nåja, han skulle ju inte långt. Jag går några meter, så ser jag väl honom.

Jo tjena!

Försvunnen make.

Jag ropade.

Inget svar.

Jag gick långt.

Snuddade vid tanken att han kanske kört en "Hans & Greta" på mig och helt enkelt satt ut mig i skogen för att slippa mina nagellackskostnader och min förbannade känslighet.

(Jag avskyr historien om Hans & Greta och hur de lyckligt återförenas med fadern på slutet. På millibråkdelen av en sekund insåg jag att jag ALDRIG någonsin under några omständigheter skulle förlåta någon som lämnade mig i skogen.

Kom på bättre tankar, lyssnade efter björnar. Försökte tänka positiva tankar: "Det är ju i alla fall jag som har kaffetermosen"

Ringde hans mobil.

Kom till svararen.

Ropade högt och smådesperat.

Offentliggjorde min belägenhet på facebook.

Skrek, halvgråtande.

Jag hörde hammarslag. Men de kunde ju komma från precis vart som helst i norra Europa.

Ringde igen.

Han svarade

"VAR TUSAN ÄR DU??!!" frågade jag värdigt.

"Så länge du inte går utför är det ingen fara" sa han.

Så jag vände.

"Se till att du har solen till höger om dig." sa han.

Så jag vände.

"Jag kommer mot dig. Jag har röd kofta" informerade han.

Skönt. Då kan jag ju ignorera de övriga skarorna av skäggiga män som befinner sig i urskogen just nu, men inte tatt på sig röda koftor.

Jag ser honom.

"Jag trodde du hörde mig." säger han.

"MORR" säger jag.

"Förlåt" säger han.

"Du fattar inte." säger jag.

Och faktum är, att även fast jag naturligtvis är glad igen och har förlåtit min älskade make för att han försökte offra mig till vargarna och jag kan skoja om det, så är det ett helsikes handikapp.

Och man känner sig så vansinnigt korkad när man aldrig kommer ihåg en väg, eller en omgivning.

Det är tröttsamt att gång på gång få säga till folk "Nej, det spelar ingen roll om du ger mig en vägbeskrivning och du säger att det är JÄTTELÄTT att hitta och OMÖJLIGT att ta fel och du faktiskt är världsbäst på att ge vägbeskrivningar. Ge mig en adress som jag kan skriva in i min gps!"

Och jag känner mig jättedum varje gång nån säger att det är jättelätt och hitta och att man omöjligt kan ta fel, när man pratar om ett ställe där jag kört fel otaliga gånger.

För det fastnar inte i min hjärna om det var första eller andra vägen. Om huset stod på höger eller vänster sida och om det var en kulle eller en svacka först eller sist.

Jag kan inte peka ut riktningar och jag minns inte i vilken ordning saker ligger.

Så det är ju en himla tur att jag kan jobba här hemma.

För här hittar jag.

Och till församlingens kyrkor.

Och barnens skolor.

Och hem till mina syskon. I alla fall tre av dem.

Och hem till mina föräldrar.

Nästan.

Och till min yogakompis.

Oftast.

Men det är bäst att vara hemma.

För här har jag det bra.

 

 

 

 

 

I rosenträdgården

Det här är vår yngste son.

Han har jobbat hårt idag.

 

 

Idag var det ju en sån här regnig höstdag.

Men vi låter inte lite regn stoppa oss.

Egentligen är det så att vissa dagar skulle jag definitivt anse att lite regn är en ypperlig anledning för att slippa gå ut, men idag hade jag sett fram emot att arbeta.

Jag är fortfarande lite...skör. Lite under isen så att säga. Men jag återhämtar mig.

Igår hade jag trevligt bland halvapriset-rosorna på trädgårdsbutiken.

 

 

 

Så idag var det regnställ på och hacka i hand.

 

 

För att tanken, planen, drömmen är att detta ska bli en sån där helt underbar rosenträdgård.

Vi har tre fina rosenbuskar som redan blommar vackert. Lasse fick två rosenbuskar i födelsedagspresent av sina trevliga svärföräldrar och eftersom jag häromdagen tjänade oförskämt mycket på att göra nästan ingenting så brände jag en del på rosor.

Nu har vi sju olika sorter här nere, så nu är det bara att vänta och hålla tummarna för att här kommer bli alldeles sådär fabulöst, väldoftande och romantiskt bedårande som jag föreställer mig.

 

 

Men vi tvingade väl ändå inte barnen att arbeta i det här vädret?!

Jorå.

Inte nog med att vi är såna djäfvulskt elaka föräldrar så att vi inte låter barnen förgifta sig med mängder av socker och gluten - vi tvingar dem att vara utomhus också.

Men med tanke på att somliga av dem tjatat om att hoppa i lövhögar sedan det första lilla lönnlövet singlade ner för nån månad sen, så var deras arbete givet.

 

 

Och som de slet!

 

 

Men belöningen var väl värd slit och kalla händer.

 

 

Jag tycker ju, vilket jag upprepat otaliga gånger, väldigt mycket om hösten.

Särskilt färgerna.

Nu börjar vildvinet, som vi planterade här för två år sedan, att växa till sig. Och nu ändrar det färg.

Tanken är att den, om några år, ska klä in en del av glasverandan. (Jag vet att vi kommer få jobba en del med att hålla efter den. Jag har en jättebra sekatör.)

 

 

 

Jag gillar att höststäda.

Rensa, göra rent. Fräscha till.

Idag var en perfekt dag för att elda en av kasarna vi samlat ihop.

 

 

Och apropå att städa...

Lasse hittade ett USB-minne med gamla mobilfoton och där fanns en bild som var...wow.

Det här är för sådär fem år sedan.

Våra kossor trampade runt i väntan på att komma in och bli mjölkade.

Vet ni hur det här området ser ut nu?

 

Håll i er!

 

 

Nog kan det vara helt okej om jag sitter här och känner mig lite stolt nu va?

 

O brother where art thou?

Igår var en riktigt bra dag.

Jag sov elva (!) timmar natten till igår.

Sen tog jag en halvmil på löpbandet, vi åt gott, men sunt, hela dagen, nästan hela familjen var till aquarena och simtränade och lekte och dagen avslutades med fjortonåringens sista fotbollsmatch för säsongen.

Dessutom hade jag och maken ett riktigt, riktigt bra arbetspass på förmiddagen.

Nu är verkstadsprojektet igång på riktigt.

Jag kommer visa er några före- och efterbilder. För det tycker jag är skoj. Allra bäst blir det om ni tänker er att det är en film. Ni vet, när man liksom jättefort klipper till efterbilden så att det nästan framstår som magiskt. Eller så föreställer ni er det i realtid. Tre timmar. Och tänker "Hujhujhuj vilka nästan obegripligt beundransvärda muskler och arbetsiver dessa människor besitter."

Om ni nu inte räknar ut att det faktiskt inte var så mycket jobb som det ser ut som på bilderna.

Man skulle också kunna ha andra invändningar.

Som t ex:

"Hm...har de inte redan städat ur gammellagårn en gång?"

Sant.

Dock städade vi inte ur utrymmet vid spaltboxarna. Där själva verkstaden ska uppenbaras.

Och resten av rummet...ja, ni vet hur det är...hoppas jag. Det är så förtvivlat lätt att ställa in saker. Så länge. Lite provisoriskt. Så länge inte rummet är klart. Helt städat. Så länge rummet är...sådär, så är det väldigt lätt att bara...ja.

Vårt mål är ju att inget, inget utrymme på vår gård ska vara ett sånt där utrymme som man går in i och tänker "uuuuuuuh! Här inne skulle man ha...uuuuuuh!"

I alla fall och hur som helst.

Här är högra delen av den blivande verkstaden före:

 

 

Poff!

Smutsigare kameralins, men tommare utrymme.

 

 

Mittenutrymmet före:

 

Poff!

 

 

Och så det vänstra:

 

Poff!

 

 

Vad ska nu göras här inne?

Jo för det första ska spaltboxarna plockas bort.

Nu händer det sig att jag har en bror.

Ska man vara noga, så händer det sig att jag har tre bröder.

Jag ska inte peka ut någon av dem, för man ska inte hänga ut människor som kanske vill vara anonyma. Den här broren vill i alla fall ha våra spaltboxar. Det jublar vi åt. För det är alltid roligt när man inte behöver slänga saker. Det är väldigt roligt när nån annan kan få glädje av saker som man själv absolut inte har nån glädje av längre. Och så slipper man ju besväret med att placera det som skulle ha varit skrot för oss, på något bra ställe tills det är dags för en skrotcontainer.

Alla glada.

Nu vill vi inte montera ner spaltboxarna förrän den fina brodern varit här och kollat in grejorna ordentligt.

Så det är absolut ingen brådska, jag vill absolut inte stressa någon, men så fort boxarna är borta så får jag gå loss med högtryckstvätten här inne.

Det längtar jag fantastiskt mycket efter.

Jättemycket längtar jag.

Men det är ingen brådska.

Jag har annat att göra.

Idag ska jag skura hönshuset.

Men du är väldigt välkommen nån dag, en av mina allra bästa anonyma bröder!

Och du får naturligtvis obegränsat med kaffe också!

 

Resten av gammellagårn då?

Jo...

 

 

Och POFF!

 

 

Ehum...

 

 

Och POFF!

 

 

Nu ser det ut så här när man kommer in genom dörren.

Vi har inte glömt, eller struntat i grejorna till höger.

Det är sånt som ska vara i verkstaden.

Dock har jag ett problem med det här rummet. Det skulle kunna vara det smutsiga taket, men det ska min långe son måla i helgen.

Ett annat problem. Inte ett jätteproblem.

Inget som håller mig sömnlös.

Men en...irritation.

Kolla noga på bilden.

 

Och här är samma sak, sett från utanför dörren.

 

 

Och här är mitteningången till spaltboxarna / verkstaden.

Fotograferat rakt framifrån.

Ser ni?

 

Det är ju inte symmetriskt!!

Foderbordet är inte mittför ingången.

Fönstret är inte mittför foderbordet.

Spaltboxarna och krubborna är inte mittför spaltboxingången!

Varför är det inte byggt symmetriskt?

Förmodligen för att det är väldigt funktionellt på nåt annat sätt som absolut inte skulle ha funkat om man varit noga med symmetrin och det är ju naturligtvis mycket mer begåvat, men ändå!

Jag har svårt med detta.

Min make misstänker att jag är asymmetrifob.

Å andra sidan misstänker jag att min make i smyg samlar på trasiga skottkärror.

Jag får leva med detta.

Hoppas att getterna, som sen ska bo där till vänster om foderbordet, gillar asymmetri.

 

Man skulle kunna undra var vi gör av allting.

Det som vi inte eldar upp, donerar till anonyma bröder, återanvänder på något sätt, eller kan kasta omedelbart.

Jo, vi har ett ställe...

Förut kallade vi det här för verkstaden, men nu när vi gör en ny, fin verkstad och inte vill röra till det så får det här stället heta...

Den sista utposten!

 

Det här utrymmet ska få ett helt eget kapitel någon dag.

Var beredda.

Det här är ett "uuuuuuuh"-kapitel.

Som kommer bli ett fantastiskt familjeprojekt som mynnar ut i en fantastisk belöning, en gigantisk lättnad och eventuellt storhetsvansinne.

Vallmorött och meltdown

Jag fortsätter att hänga i källaren.

Både bokstavligt och bildligt.

Eller vad som nu är vad och vad det nu heter och vad det betyder.

Jag har aldrig fått nån kläm på det där med bokstavligt och bildligt talat.

Hur som helst så tycker jag att här blivit en klar förbättring.

Före:

 

 

Efter:

 

 

Det är inte riktigt klart.

Fönstret ska tas ur, tätas och målas och jag ska alldeles strax fixa mer vit färg och måla bort allt smutsvitt.

Det ska jag göra med en ljudbok i öronen och stänga av omvärlden.

 

Jag måste nämligen stänga av nu.

 

Jag har en facebookpaus och jag har en nyhetspaus.

Får se hur länge.

Det finns nämligen nånting klent i min konstruktion. Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag har ju googlat runt och läst på en hel del tidigare för att försöka förstå varför jag fungerar som jag gör. Eller inte. Och det står ganska klart att jag tillhör den gruppen av människor som kan kalla sig "HSP" - Highly sensitive personality. Eller det snyggare ordet "starkskör".

Problemet - och ibland styrkan - är att jag tar in hela tiden. Jag tänker hela tiden. Jag känner en massa hela tiden. Jag har lätt att ta åt mig. Och ibland när det blir för mycket bråk, för mycket elände - då blir det meltdown i mig.

Valrörelsen har definitivt gjort sitt till.

Smutskastning, rasism, egoism.

Tron på mänskligheten blir svagare.

Och så ska det tjafsas om vad mina barn får och inte får äta. Min kunskap och mina erfarenheter ska ifrågasättas. Min medvetenhet om hälsofarorna blir ett problem för omgivningen. Inte bra i det här läget.

Och så krånglar ryggen. Smärta - inte bra i det här läget.

Och så sover jag illa. Ligger vaken och grubblar. Försöker komma på varifrån den svaga ångesten kommer. Trötthet - inte bra i det här läget.

Ibland är jag på hugget. Stänger av i tid. Återhämtar.

Det blev inte så nu.

Så i fredags försökte vi titta på "12 years a slave". Fick stänga av. Klarade inte att se.

Sen kom nyheten om tvååringen som försvunnit i skogen i Dalarna.

Och så rapporterna om hur sd ökar.

Så plötsligt tar det stopp.

Det går sönder.

Nu vill jag inte ta in mer.

Jag känner mig "hudlös" som nån så fint uttryckte det.

Jag kan inte sålla och jag kan inte hantera.

Jag kan inte hantera hur somliga ljublar över valresultatet när rasismen och ondskan ökat.

Jag kan inte hantera hur människor flyr från krig och svält.

Jag kan inte hantera hur lokalpolitikerna käbblar.

Jag kan inte hantera svårigheten att acceptera att vi inte stoppar i våra barn socker och mjöl.

Jag kan inte hantera att jag är blockad på facebook.

Jag kan inte hantera att vara avskydd.

Jag kan inte hantera människor som inte står upp för utsatta.

Jag kan inte hantera rubriker om hur barn far illa.

Jag kan inte hantera skitsnack.

Jag kan inte hantera elakheter, småsinthet, oförmåga att förlåta, egoism, ovilja att förändra, okunskap, mobbing och tjurighet.

Och jag klarar inte av att vara bättre själv.

Jag klarar inte av att vara en bra människa.

Jag blir en arg, självcentrerad, trött och bitter människa.

Och då tycker jag inte om mig själv.

Så jag måste stänga av.

Återhämta.

Vila.

Stänga av alla onödiga kanaler.

Så nu tänker jag ta några dagar utan sociala medier och nyhetssajter.

Jag ska gå tillbaka till det som är viktigt

Kramas, älska, skratta, träna, yoga, odla, skörda, andas, vila.

Och jobba.

Vi kommer få den finaste källaren i mannaminne tack vare min instabilitet.

 

Vi jobbade duktigt i lördags, hela familjen.

Ja, utom han som roade sig duktigt på Gröna lund.

 

Grabbarna målade vitt.

Det gick jättebra väldigt länge.

Ända tills en av grabbarna färgade ner strumpan och gjorde vita fotspår.

 

 

Tjejerna målade rött.

Vallmo.

Här var det ingen som ballade ur. 

 

 

Jag gjorde rutor av tejp (ja, skeva rutor för jag har inget fungerande ögonmått) och döttrarna målade i. Sen rev vi bort tejpen (det roligaste av allt) och väggen blev så glad och fin.

Maken tyckte att bilden såg ut som att Danmarks flagga slitits sönder. (Det skulle jag aldrig göra. Jag gillar Danmark. Särskilt språket och kungahuset.)

Men jag väljer dock att utnämna denna väg ovanför frysboxen till en installation och kalla den

"Det skeva Danmark"

 

Dörren fick också bli vallmoröd.

Maken tycker att den påminner om en engelsk telefonkiosk och visst blir det en trevligare klang när man istället för att be någon hämta krossade tomater i skafferiet, säga att man ska hämta champinjonerna i den engelska telefonkiosken.?

 

Det här med att måla golv var ju coolt.

Jag tror att ni kan se var det är målat och var det är omålat.

 

Vi hade mycket färg av kulören Vallmo, så i den del av källaren där blomkrukor och trädgårdsmöbler förvaras möts man nu av ett stort, glatt och uppmuntrande hjärta.

Det kan ju inte skada.

 

 

Trappan upp har också fått sig en liten målning.

 

 

Och här ska jag jobba vidare idag.

Jag ska måla över allt gammalt gråvitt och smutsgult så att det blir vitt, fräscht och rent.

Det skulle man ju kunna se symboliskt och djupt på.

Men nä.

Jag orkar inte det idag.

Jag ska jobba och jag ska lyssna på en spännande bok.

That´s it!

 

Och kom för bövelen ihåg att kramas!

Och om ni är sd-sympatisörer - vänligen avlägsna er från min vänlista på facebook. Det finns inte rum för er i mitt liv. Jag hoppas verkligen att ni kommer på det där med kärlek, medmänsklighet och omtanke. Och att vi kanske kan vara vänner längre fram. Men just nu - FÖRSVINN!

Och kom för bövelen ihåg att kramas!

Och jag hoppas att ni saknar mig på fejjan :-)

Och jag vet att det är jättefult att börja meningar med "och"

Kom gärna på kaffe.

Och kom för bövelen ihåg att kramas!

Och var rädda om varandra.

Politik, släktgårdar, prylar, pengar, karriärer, idol, stolthet - allt det är trams!

Ta hand om varandra. Förlåt, red ut, tyck om, bry er.

Jag åker och skaffar färg.