Har jag nämnt att jag tycker om hösten?
Men visst, allt är ju inte sådär myspysigt med klarblå himmel och fina höstfärger hela tiden.
Hösten är också förbaskat tråkig blåst och insikt att man inte gjorde allt det som man tänkt göra under sommaren.
Hösten kan innebära att vädret inte godkänner att man är ute och arbetar i trädgården när man vill.
Och hösten kan, om man haft en liten svacka och hållit sig ifrån nyheter och annat informativt, innebära att man blir redigt överraskad av en rejäl frostnatt.
Och det är klart att man helst vill visa upp det som går bra. Det som är fint och mysigt.
Men jag är inte den som är den.
Nu visar jag bilderna av hösten man kanske inte får se så ofta.
Till exempel...när man kommer ut efter den överraskande frostnatten så kan det se ut så här på köksbron.
Och inte var det mycket finare på annerbyggningsbron e!
Och på baksidan i vår vackra, vackra trädgård är det fullt av löv.
Inte fina höstfärgade lönnlöv, utan fula, bruna löv som ramlat av från fläderbusken, körsbärsträdet och äppelträden.
Det fultråkiga landskapet förstärks av vissnade pionbuskar...
...och piffas upp ytterligare av en hel sandlåda fylld med frostmördade och uttorkade tagetes!
Och nog blir man själaglad om man tänker gå upp för trappen på baksidan.
en kruka heltorra petuniastjälkar är det nya svarta.
Äpplena bryr sig föga om att det är kallt och blåsigt och ingen har lust att gå ut för att sortera ut de dåliga och plocka in de fina.
(Förskräcks nu inte och tro inte att de kommer gå till spillo. I morgon eftermiddag är stora äppelplockar-trädgårdsfixar-höststädar-dagen på Åkre.
Jag har beställt finväder och gomiddag.)
Vackrast av allt:
Ett helt buskage med torra kvistar!
Och så det bittra...
Sånt man tänkt ta reda på, men som frosten bestal en på.
Vi hann inte med all gurka.
Squashplantorna har helt klart sett bättre dagar.
Hela köksträdgården känns bra mycket tristare än den gjorde i mitten av juli.
Och inne i växthuset har vi förskräckligt ledsna tomatplantor med massor av oskördade tomater som i min fantasi blänger ilsket och besviket på mig.
Basilikan dog också en för tidig död.
Ja, då har ni sett det trista, brungeggiga, sorgliga, skräpiga, misslyckade som också kallas höst.
Varsågoda.
Men jag tycker inte att man kan avsluta så.
Jag gillar lyckliga slut och positiv inställning.
Så...
hösten är vansinnigt storslagen och vacker:
Och ibland...ofta, så är det inte det där storslagna som kryper in i hjärtat och värmer.
Det kan vara små bevis för att saker knoppas, lever och växer även när det är som kallast och snålblåsigast.
Saker som det här:
God höst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar