Kroppsarbete

Ni vet, när man varit ute och jobbat med hela kroppen, andats in massor av frisk luft, svettats och gjort en faslig massa nytta?

Jag hoppas, för er skull att ni vet vad jag pratar om, för det är underbart!

Vi har haft några sådana dagar.

Ni minns bilderna jag la ut för några dagar sen?

Så kan vi ju inte ha det, så nu har vi höststädat.

 

Till att börja med så klippte jag ner den här häcken.

Med sekatör.

Halvjobbigt, monotont och meditativt.

Jag gjorde så här förra hösten också och häcken blev så fin till våren.

Dessutom så kröp jag omkring på knä och slet bort brännässlor.

Brännässlor är bland det värsta jag vet och jag är väldigt känslig mot dem.

Har ont i flera dagar när jag bränt mig.

Nåja.

Bra blev det.

 

 

Längst nere på bilden ovan, så växer hallonen.

Längst nere i hallonhäckarna så hade det liksom grott igen en del och av någon anledning - och vi kan inte alls komma på nu varför vi tyckte att det var en god idé- hade vi lagt en rejäl hög med jord som liksom brett ut sig.

Nu bestämde vi att det fick vara nog med detta hallonhäcksslöseri.

En annan sak som slog oss när vi poade på här, är vilken förmån det är att få jobba på det här viset.

Vi rår över vår egen tid liksom.

När vi fick en ny idé, som inte ingick i vår första plan, så kunde vi helt enkelt ändra planen.

Höststädningen får ta lite längre tid.

Vi måste inte prioritera bort något för att det inte finns plats i schemat.

Vi måste inte höra med någon högre upp om vi kan göra så här.

Vi behöver ingens tillstånd.

En enorm känsla av frihet.

 

Så.

Traktor, kratta, sekatör.

Och vips så fann vi en vinbärsbuske.

 

 

 

Dock var vinbärsbusken omfamnad av ett minne från förr.

Taggtråd.

Helt omöjlig att få bort från busken.

Den får vara där.

Vi får se hur det går.

 

 

Så städades växthuset ur, några tomater räddades och jag konstaterade att spenaten klarat sig helt oskadd.

Tonåringen skördade chili och paprika.

Lasse och di små tog bort det sista av squashen och morötterna och vi förklarade för barnen att det vi gör nu, är helt enkelt att förbereda oss för nästa vår.

Det känns också riktigt bra.

Att det vi gör nu, hänger ihop med det som ska hända nästa år.

Jag tycker att det är särskilt skönt att jag tycker att det känns bra. Jag har kunnat vara så otålig förr, svårt att planera nästa år och så. Men nu finns ett lugn. En enorm meningsfullhet.

Det känns lite...stort, det här vi gör.

Jag tror att kanske barnen inte riktigt kände som jag.

Men de hjälpte till i alla fall.

Jag försökte också föra ett samtal om hur viktigt det kan vara att släppa taget om det gamla, för att få plats med något nytt, men jag vet inte om vi lyckades greppa det djupsinniga, utan det landade nog i konstaterandet att vi måste plocka bort den vissna squashen för att kunna plantera nya orimliga mängder squash i vår.

 

Barnen hjälpte också till att plocka upp äpplen från backen.

Det hjälpte oerhört att vi skaffade en väldigt fiffig äppelskalare som även kärnar ur och skivar äpplet. Det blev liksom roligare att ta hand om äpplen om man lockades av tanken på att få veva skojig maskin efteråt.

Det var nog bara jag som brydde mig om att det blev rent och fint på backen.

 

 

Sen hoppade barnen höstfarväl på studsmattan, eftersom vi skulle ställa undan den.

Sen glömde vi bort att ställa undan den, så den står kvar än.

Men det är ju finväder.

Barnen övergick till att höststäda lekstugan och det blev så bra, så de har hängt där och lekt sen dess.

 

Så tog vi itu med "Lasses projekt"

Han har länge pratat om att han vill ta ner vår vildvuxna buskage på baksidan och göra det till en hyfsat välvårdad häck med några fina, framträdande lönnar i.

Jag har tänkt typ "varför då?"

Och "men då kan man ju inte springa naken på baksidan, ifall grannen ska köra traktor på åkern bakom!"

Men ju mer jag tänkte på det insåg jag att Lasse hade en ordentlig poäng.

Jag insåg också att jag inte en enda gång på 11 år, har sprungit naken någonstans på gården.

 

Så han satte fart med motorsågen...

 

Nu vet jag att det inte alls ser ut som en hyfsat välvårdad häck, men vi måste få undan allt ris och alla grenar som ligger överallt. Lasse har kört många lass med traktorn och kommer att fortsätta imorgon och jag hoppas på att få finputsa med sekatören.

Då ni!

Och ja, han hade rätt.

Det här blir kanon.

 

Sist, men inte minst, något frustrerande.

Jag slet hårt, sågade, sekaterade (jo, det kan visst heta så), drog, släpade, svettades och ignorerade en spindel. Jag var så säker på att jag hade en före-bild, men hittar ingen!

Och jag som hade tänkt skryta och alla skulle se hur fasansfullt hårt jag jobbat och hur enormt duktig jag varit.

Nu får ni helt enkelt tro mig.

Det här var också Lasses idé.

Att vi liksom skulle ta fram den fina rönnen.

Rönnar är ju sjukt vackra!

Runt rönnen hade en syrénbuske bosatt sig. En rejäl syrénbuske.

Jag har tvångsförflyttat den.

För hand. By myself.

Låt mig presentera:

Den vackra och lyckligt ensamstående Rönnen!