Men hörrni, idag var det en redigt höstruskig dag må jag säga.
Vår gård är fylld av lönnar och så här ser gräsmattan på framsidan ut idag.
Fascinerande!
Jag, som annars är en smula pedantisk med gräsmattan, tycker faktiskt att det här är helt okej. Sen när löven börjar bli fula, så vill jag gärna kratta en hel del, men det här är ju vackert!
Jag tyckte först att den här dagen kändes lite jobbig på grund av vädret.
Regn har jag inga större problem med, men det är jobbigt med blåsten.
I morse, precis innan ungarna skulle iväg, ställde sig nästanfemåringen och tittade ut genom fönstret på blåsten, regnet och löven och utbrast
"Aha! Nu förstår jag vad som pågår här!"
Sen kom en utläggning om löv som blåser ner från träden och varför.
Vi hade tänkt att vi skulle ställa oss och kapa ved idag.
Jag AVSKYR att kapa ved.
Det är en av de absolut tråkigaste sysslor jag vet.
Min käre make har inget större problem med att utföra tråkiga sysslor. Det måste göras och då gör han det liksom.
Det kan jag med. Typ under hot.
Annars behöver jag motiveras.
Nu är jag motiverad.
Vi gick in i vedboden.
Där ser det ut så här:
Och jag insåg att jag aldrig sett golvet eller alla väggar i denna vedbod.
Här finns alltså en hel del som behöver kapas, en del som går att elda direkt och en hel del som inte alls ska vara här.
Det finns tydligen saker gömda under den här högen...
Så kan vi inte ha det.
Så nästa projekt är att städa vedboden.
Här ska tömmas, sopas och staplas.
Man ska kunna gå in i vedboden utan att vara rädd för att trampa på en spik.
Det ska ta mig tusan vara trivsamt och ordning och reda även i vedboden.
Sen ska det kapas ved!!
Tyvärr kan vi tydligen inte göra detta förrän måndag om två veckor, för det är bilar som ska besiktigas, barn som ska till sjukgymnasten, barn som ska till tandläkaren (straxsjuåringen dansade omkring i köket i morse och sjöng "Jag längtar till nästa fredag, jag längtar till nästa fredag, för då ska jag till tandläkaren!"), tillställningar som ska sjungas, älgar som ska jagas och sånt där.
Sen kom jag på att vi ju rår över vår egen tid och inte alls behöver stå och jobba i regn och rusk en dag som denna, utan vi kunde ju faktiskt gå in och ha ledningsmöte över en kopp kaffe i stället.
Men först städade vi hönshuset.
Vi har köpt in höns (lohman) vid tre tillfällen. De flesta av de äldsta har nu slutat värpa och börjat flyga på sällare jaktmarker istället.
I somras fick vi tio små kycklingar.
De är nu inte längre små kycklingar och fyra av dem är tuppar.
Vi ska behålla en tupp.
Det betyder att vi måste göra oss av med tre...
Oooh, så svårt.
Vi ska alltså bestämma vilken tupp som får leva och vilka som ska bli gryta.
Hur gör man då?
Jag kände mig som en rätt usel människa när jag gick på ytlighet och pekade med ett darrigt finger på den jag tycker är finast och sa med domedagsrösten "HAN! Han får vara kvar."
Barnen kommer förakta mig för detta.
Vi kommer behålla den suddiga tuppen.
Förlåt.
Sen gick vi in och hade ledningsmöte.
Och gott kaffe.
På vägen in konstaterade jag att världen är väldigt vacker även i höstrusk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar