Då går jag ner i min källare

Igår drog vi igång med något vi dragit oss för.

Här är den regnskogslummiga djungelingången till vår källare.

 

 

När man kommit ner och eventuellt stängt dörren om sig kan man se att insidan av dörren är väldigt vacker.

 

 

Det är dock inte särskilt ofta man tänker på det, för vår källare är inte så himla trevlig att hänga i.

Den här delen kommer man in i först.

Här är planen att vi, prydligt, snyggt och trivsamt ska förvara alla blomkrukor, amplar och trädgårdsmöbler under hösten.

Till vänster ser man dörren till jordkällaren.

 

 

Går man in en bit så kommer man till nästa rum.

Här städade vi ur en hel del redan förra året, för då gick det knappt att ta sig fram, men vi har en del kvar.

Det ska liksom bli trivsamt här också.

Alldeles till vänster här finns ska det någon gång i framtiden bli min älskade makes lilla lyckohörna.

 

 

Tanken är nämligen att det här ska bliva en liten bastu.

Just nu är det smutsigt, fult och äckelpäckligt, men vänta bara!

 

 

Nåväl.

Tillbaka till det förra rummet.

Just nu ser förvaringen av blomkrukor ut så här.

Inte very much trivsamt och prydligt alls.

Här ska städas, sorteras och hylluppsättas.

 

 

Det finns två saker som ibland kan hindra mig i det arbete jag vill utföra.

Det ena är min rygg som ibland bestämmer sig för att spontantrakassera mig. (Vanligtvis beror det på att jag antingen har nåt förkylningsaktigt i kroppen eller att jag har gjort nån tusan så dum rörelse. Ibland en schysst kombination av båda delarna)

Den andra saken...

 

Där bor spindelen!

Den är stor och hårig och äcklig att få på halsen!

(Här är det okej om ni tar en paus, tar en sväng på youtube och lyssnar in några gamla Ivan Boring-avsnitt. Förslagsvis det om när Ivan Boring jobbar i affär.)

Alltså, jag har blivit bättre på att hantera det här med spindlar.

Små klarar jag av.

Jag skriker inte över spindlar, i synnerhet inte när barnen är i närheten, för jag vill inte lära dem att vara rädda.

Och jag försöker.

Men så satte jag igång med att flytta på grejor och sopa bort spindelnät och så plötsligt, helt utan förvarning och rent ut sagt på ett förbaskat lömskt sätt så rasslar det till i hörnet (nej, inte så det hördes) och så illrar en stor, svart, åttabent, genomruskig varelse över väggen och gömmer sig under den där fina blomkrukan som jag hade tänkt flytta på.

Och plötsligt kryper det i hela kroppen och jag känner hur de små vandalerna myllrar i min hårbotten, trots att jag bär min fina, rosa sjal med glittriga trådar.

Och då går det inte mer.

Då måste en pausa.

Och andas.

Och be den hjältemodiga mannen om hjälp.

 

Vidare så...

Det stora arbetet vi genomförde igår var i jordkällaren.

Vi har en stor, fin (och lite läskig) jordkällare.

 

 

Här låg en hel del murkna gamla lastpallar och lite småskrot.

Och jag har inte en susning varför någon av oss tyckt att det här var en fin plats att placera klotgrillen på. Vi brukar ju inte grilla här.

Jag har dragit mig för att gå ner hit, för trots att jag naturligtvis kan se vilket fantastiskt bygge detta är, den är byggd långt före vårt hus och man skulle få plats med ohyggliga mängder potatis här (vilket vore onödigt då vi äter väldigt lite potatis, men man kan ju rimligtvis få plats med samma mängd rödbetor, som vi äter betydligt mer av. Otroligt gott med en smula Chevré på ugnsrostad rödbeta, det får det nog bli till veckan!) så kan jag inte låta bli att för mitt inre se fastkedjade skelett där längst inne mot väggen.

För nog skulle det göra sig lika bra som fängelsehåla som potatis/rödbetsförvaringsutrymme?

Hur som helst så ska vi uppenbarligen inte använda det som fängelsehåla, utan lite mer traditionellt förvara potatis, rödbetor, morötter och lök här.

Och så ska vi lära oss det här med att syra grönsaker.

Då ni.

Rader med fina burkar, innehållande syrade grönsaker av alla de slag, högar av äppelmosburkar och drivor av plommonchutney.

Alla burkar prydda med små söta etiketter.

Typ.

Så den lilla traktorn med den lilla skopan ställdes vid acceptabelt avstånd från källartrappen och så började vi tömma.

Maken med styrka och beslutsamhet.

Jag med en viss försiktighet och fingertoppskänsla, för att skona den trilskande ryggen och för att inte bli överrumplad av de sluga, illvilliga monstren - som för övrigt inte alls håller till i jordkällaren, la jag märke till.

Jag krattade golvet efteråt.

Om ni undrar över takhöjden så kan jag berätta att där det är som högst är det precis lagom högt för att man upprepade gånger kan kila fast en kratta och bli lite lagom frustrerad. (läs jättearg)

Men

VOILA!

 

Aldrig tidigare har väl människan skådat en sådan urstädad jordkällare?!

 

Sen placerade vi omsorgsfullt in vår nyskördade lök.

 

Så...ja...nu har vi en gigantisk, välkrattad jordkällare med en pyttestump välplacerad lök.

Det ser jättedumt ut.

Men snart kommer rödbetorna!

Då ni...