Husvagn och vilse i skogen.

En del projekt är det ju för himla skönt när nån annan tar hand om.

Och jag tycker väldigt mycket om när man kan glädja någon annan med mycket enkla medel.

Här ser vi min älskade i vår skog, på en väldigt vacker plats bredvid en hög brädor.

Sedan sextiotalet och fram tills nu i veckan har här stått en husvagn.

Från början Lasses farfars husvagn.

En husvagn med en liten träaltan framför.

En plats att göra utflykter till.

MEN

en husvagn som står så här utan att direkt underhållas mår med tiden inte så bra.

Jag ska bespara er detaljer, men om man gick in i den så kändes det som att om man skulle ta ett djupt andetag så skulle man få tillbringa en månad på sanatorium sen.

Det blir liksom mest skräp och äckligt med saker som bara står.

Vi var INTE sugna på att göra något åt saken själva, även om Lasse då och då sagt att här skulle vara fint med ett rejält vindskydd istället.

 

 

För utsikt och skönhet finns här i överflöd.

Det är ett perfekt ställe för korvgrillningsutflykter.

 

 

Men så i måndags...

gjordes två flugor på smällen, en familj och en fordonsentusiastisk man blev lyckliga.

Den entusiastiske mannen som inget hellre ville än att ha husvagnen i sin ägo, rusta upp den och använda den, tog med sig ett gäng vänner och en redig släpvagn.... 

 

 

De slet, körde, backade, ropade, hojtade, gafflade, pekade, hytte och diskuterade.

Jag tittade på.

Det gick.

 

 

Och här pekar han ut var vi ska bygga det rejäla vindskyddet.

Hit ska det bli många korvgrillningsutflykter där barnen ska tindra med ögonen, maken ska få elda och jag ska sitta och huttra och tänka att det är då tusan så mycket bättre att äta sin korv och dricka sin varma choklad hemma i soffan.

 

 

Hemma kom frosten.

Och blåsten.

Då föll jordärtskockorna tungt.

Så nu har vi skördat en rejäl laddning jordärtskockor.

Får se vad vi ska hitta på med dem.

Enda gången jag försökt använda sådana kockor blev det förskräckligt äckligt.

Men det var nog inte kockornas fel, utan kockens, för jag brände och glömde och feldoserade och allt vad det var.

 

 

I tisdags bakade vi knäckebröd.

Det tog slut i lilla självbetjäningsbutiken.

Det kändes som att det var längesen vi bakade, men takterna satt i och det var riktigt roligt.

 

Vilse i skogen då?

Jo, jag har ju inte gjort någon hemlighet av min brist på lokalsinne.

Eller rättare sagt, min totala avsaknad av lokalsinne.

Idag skulle vi ut och piffa älgpass.

Lasse sa att han sett massor av fina blåbär på väg till ett av passen, så jag tog med en passande burk och så bar det av.

Långt in i skogen.

"Här växer bären" visade han mig. "Jag går dit bort"

"Okej" sa jag och tänkte att "dit bort" nog är ungefär bortanför den där stenen några meter bort.

Jag sätter mig för att plocka och konstaterar ganska snabbt att alla de blåbär som såg fina ut uppifrån var skrumpna och fula när man såg dem från lägre höjd.

Så jag reser mig och går åt det håll jag tyckte att han pekade.

Problemet är att om jag flyttat blicken och kanske vridit mig ett halvt varv åt ena eller andra hållet så har jag vips tappat alla idéer om vad som är vad.

Jag tänkte inte på vilken sida solen sken på. Jag kände inte igen några stenar och alla håll såg likadana ut.

Men nåja, han skulle ju inte långt. Jag går några meter, så ser jag väl honom.

Jo tjena!

Försvunnen make.

Jag ropade.

Inget svar.

Jag gick långt.

Snuddade vid tanken att han kanske kört en "Hans & Greta" på mig och helt enkelt satt ut mig i skogen för att slippa mina nagellackskostnader och min förbannade känslighet.

(Jag avskyr historien om Hans & Greta och hur de lyckligt återförenas med fadern på slutet. På millibråkdelen av en sekund insåg jag att jag ALDRIG någonsin under några omständigheter skulle förlåta någon som lämnade mig i skogen.

Kom på bättre tankar, lyssnade efter björnar. Försökte tänka positiva tankar: "Det är ju i alla fall jag som har kaffetermosen"

Ringde hans mobil.

Kom till svararen.

Ropade högt och smådesperat.

Offentliggjorde min belägenhet på facebook.

Skrek, halvgråtande.

Jag hörde hammarslag. Men de kunde ju komma från precis vart som helst i norra Europa.

Ringde igen.

Han svarade

"VAR TUSAN ÄR DU??!!" frågade jag värdigt.

"Så länge du inte går utför är det ingen fara" sa han.

Så jag vände.

"Se till att du har solen till höger om dig." sa han.

Så jag vände.

"Jag kommer mot dig. Jag har röd kofta" informerade han.

Skönt. Då kan jag ju ignorera de övriga skarorna av skäggiga män som befinner sig i urskogen just nu, men inte tatt på sig röda koftor.

Jag ser honom.

"Jag trodde du hörde mig." säger han.

"MORR" säger jag.

"Förlåt" säger han.

"Du fattar inte." säger jag.

Och faktum är, att även fast jag naturligtvis är glad igen och har förlåtit min älskade make för att han försökte offra mig till vargarna och jag kan skoja om det, så är det ett helsikes handikapp.

Och man känner sig så vansinnigt korkad när man aldrig kommer ihåg en väg, eller en omgivning.

Det är tröttsamt att gång på gång få säga till folk "Nej, det spelar ingen roll om du ger mig en vägbeskrivning och du säger att det är JÄTTELÄTT att hitta och OMÖJLIGT att ta fel och du faktiskt är världsbäst på att ge vägbeskrivningar. Ge mig en adress som jag kan skriva in i min gps!"

Och jag känner mig jättedum varje gång nån säger att det är jättelätt och hitta och att man omöjligt kan ta fel, när man pratar om ett ställe där jag kört fel otaliga gånger.

För det fastnar inte i min hjärna om det var första eller andra vägen. Om huset stod på höger eller vänster sida och om det var en kulle eller en svacka först eller sist.

Jag kan inte peka ut riktningar och jag minns inte i vilken ordning saker ligger.

Så det är ju en himla tur att jag kan jobba här hemma.

För här hittar jag.

Och till församlingens kyrkor.

Och barnens skolor.

Och hem till mina syskon. I alla fall tre av dem.

Och hem till mina föräldrar.

Nästan.

Och till min yogakompis.

Oftast.

Men det är bäst att vara hemma.

För här har jag det bra.