Om jag utgår från mig själv, och det lär jag väl göra, så är det väl så att när man gör något som man vet inte är bra, så måste man rättfärdiga det på något sätt.
Annars är man ju liksom ganska usel.
Jag tror inte att det är särskilt många som säger "det här är helt fel, men jag gör så ändå".
Nä, man måste ha en ursäkt, eller övertyga sig själv om att det där feliga nog ändå är okej. Och om inte okej, så åtminstone bättre än något som vore ännu sämre.
"Ja, jag vet att jag var förbaskat otrevlig, men jag blev faktiskt provocerad."
"Ja, jag vet att jag gjorde ett dåligt jobb, men inte lika dåligt som han."
"Jo, visst är det både farligt och dyrt att röka, men jag skulle vara så otrevlig om jag försökte sluta. Och dessutom är det bättre än heroin."
"Ja, visst är det illa att snusa, men det är ju bättre än att röka" (Den har jag kört själv ganska många gånger, fast nu har jag slutat snusa och det är faktiskt ÄNNU bättre)
Alla vet att det är dumt att köra för fort, men väldigt många hittar på anledningar till att det var acceptabelt att köra för fort just den här gången på just den här sträckan.
Alla vet att det inte är bra att använda godis och tv som barnvakt, men många har en anledning till varför det faktiskt var tvunget att bli så just idag, samt några andra alternativ som hade varit ännu sämre. För om man bara struntar i att det inte är bra och gör så ändå, så är man ju lite dålig som förälder.
Alla vet att man ska försöka reda ut konflikter med varandra men en del hittar på anledningar att det inte går och bestämmer att den man borde reda ut saker med är psykiskt sjuk, för om man vet att man borde reda ut något, men liksom bara vägrar, då är man ju bara...dum.
Nästan alla vet att socker inte är bra, men många hittar på märkliga idéer om att man inte ska utesluta saker ur sin kost, även om de är giftiga, eller intalar sig själv att man måste "unna sig", för man vill ju inte erkänna att man bara inte orkar försöka. Och alltid äter man väl mindre socker än nån annan, så då är det ju okej.
And so on.....
Och det är ju så förbaskat jobbigt att erkänna att man gjort fel.
Dels för att det är så skönt att ha rätt.
Jag gillar att ha rätt.
Och dels, för att om man går med på att man har fel så måste man ändra på sig.
När jag gick med på att det inte är försvarbart att snusa, så var jag tvungen att sluta för att acceptera mig.
Jag har nog en hel del saker kvar som jag fortfarande inte riktigt vet att jag hittar på ursäkter för. Sånt som jag kommer på om några år att jag borde göra annorlunda. Men mycket mycket har jag redan tagit tag i.
Och det är en otroligt skön känsla att erkänna att man gjort fel och istället börja göra rätt.
Det stärker en.
Och nu undrar man.
Vad i helskotta har det här med "Projekt Åkre" att göra?!
Har hon smugit in nån jedra moralpredikan?!
Nä.
Fast jo. Lite blev det ju så.
Men dit jag ville komma (eftersom jag tänkte att jag skulle skriva om något annat än invigning och butik och darrande nerver) var:
Jag har varit sån vad gäller miljöfrågor.
Jag har varit, och är fortfarande i mångt och mycket, väldigt dålig på att vara miljövänlig.
Jag har sopsorterat dåligt.
Jag tar bilen för ofta.
Jag har varit kass på att titta efter miljömärkning när jag handlar.
Men jag har inte kastat tuggummi i naturen.
Och jag har ursäktat mig massor.
"Det spelar väl ingen roll var jag slänger mina förpackningar när storföretagen öser ut giftig rök"
"Jag flyger ju i alla fall inte. Det vet man ju hur mycket planen förorenar"
" Jag gör faktiskt en massa andra bra saker" (vad DET nu skulle ha med miljön att göra)
och så jättevidare.
Och så har jag blivit irriterad och ibland lite hånfull mot såna där "miljönissar".
Jag har övertygat mig själv om att de faktiskt inte riktigt vet vad de pratar om.
För jag har ju vetat att om jag går med på att jag gör fel...
då måste jag börja göra rätt.
Och så har jag gått med det där lilla gnagande dåliga samvetet.
För hur väl man än intalar sig att det är okej, så finns det nånting långt där inne som gör att det inte är riktigt bekvämt.
Och är man inte riktigt bekväm med sig själv, då blir det jobbigt.
Men i och med att vi dragit igång vårt projekt så har de här smugit sig på mer och mer.
För det är så viktigt för oss att det här ska kännas rätt hela vägen.
Inifrån och ut.
Så vi har börjat tänka till.
Vi tar det steg för steg och vi har mycket kvar.
Men ett projekt som vi har planerat för är vår bilfria månad.
Vi har nämligen en sån här:
Det är en minibuss och den har vi för att hela familjen ska få plats. Vi är ju sex personer i vår familj och det känns lite taskigt att dra lott om vem som ska få stanna hemma när vi ska iväg nånstans.
Den är också jättebra, för man kan plocka ur sätena och få väldigt mycket lastutrymme.
Den drar väldigt mycket bensin.
Vi har också den här:
En liten en som drar hälften så mycket bränsle som bussen.
Vi behöver egentligen inte två bilar, för det är väldigt väldigt sällan jag och Lasse behöver bil samtidigt, till olika ställen. Men det verkar onödigt att sitta och köra bussen när man är en person som ska iväg nånstans. Det känns ju inte alls miljövänligt. Eller ekonomiskt. Så därför har vi den här lilla söta. Men den får ju inte alla plats i.
Men vi kör ändå för mycket bil.
För...vi har de här också:
Alla i familjen har cyklar. Och vi har en cykelvagn. Vi borde cykla betydligt mer än vi gör.
Men vi planerar dåligt, för vi är så vana med bilen. Vi är inte ute i god tid, så vi MÅSTE ju ta bilen för att hinna. Vi är för bekväma för att cykla när det regnar eller blåser.
Och dessutom planerar vi våra inköp och aktiviteter alldeles för dåligt, så vi åker för många gånger. Vi glömmer saker. Vi planerar middagar för dåligt.
Det måste vi göra något åt.
För det är inte okej.
Så nu har vi, tillsammans med barnen, bestämt att under juli månad ska vi använda bilen så lite som möjligt.
Bilen får bara användas vid nödsituationer. Som nödsituationer räknas att man måste till sjukhus eller att det åskar och ösregnar när jag måste åka och jobba på exempelvis en begravning i Kilafors. Eller om jag måste transportera ett elpiano eller tramporgel.
Annars ska jag cykla till och från jobbet. Jag är liksom i tjänst de två sista veckorna i Juli.
Vi ska cykla när vi ska nånstans. Även om vi mest blir hemma, för vi har ju en butik att ta hand om.
För vi har ju allt omkring.
Vi har badplatser på cykelavstånd.
Vi har en livsmedelsbutik, (som vi är alldeles för dåliga på att handla i, men tanken är även att vi ska få in rutinen att handla där till vardags.)
Vi ska planera.
För tanken med detta är att vi ska få ett annat sätt att tänka.
Det är ju inte så att vi ska låta bli bilen en månad och sen ska det vara som vanligt igen.
Nä, meningen är att vi ska bli medvetna.
Att vi ska bli bättre på att planera middagar utefter det vi har hemma istället efter det vi skulle kunna åka och handla.
Att vi ska bli bättre på att vara ute i god tid.
Att vi ska vänja oss vid att lite regn och lite vind inte är så farligt.
Tanken är att efter den här månaden så kommer vi fortsättningsvis att köra betydligt mindre bil än vad vi gör nu.
Och vi ska vara betydligt bättre på att stödja vår lokala butik.
Och vi kommer att känna oss betydligt bättre.
Nu är inte det här det enda vi kommer att göra.
Nej, vi tänker på saker varje dag och försöker att göra bättre val än tidigare.
Och jag är medveten om att det finns saker som vi gör idag som vi förmodligen kommer anse vara förkastligt inom en snar framtid.
Men det är så det ska vara.
Jag tycker att det är viktigt att vara medveten om att det jag tycker och tänker idag, inte nödvändigtvis behöver vara det rätta om ett år.
Jag tycker att det är viktigt att ha förmågan att ändra sig.
Och jag tycker att jag är ganska bra på det.
Jag tycker att det är otroligt viktigt att kunna säga
"Jag har haft fel. Jag förstod inte bättre. Förlåt. Nu ska jag göra rätt."
Och projekt Åkre ska kännas rätt för oss.
Och för miljön.
Nu avslutar jag med något oemotståndligt:
I rabatten i paradiset (vår trädgård alltså)
Förgätmigej!
Min favoritblomma!
JA DET ÄR VÅÅÅÅÅREN
JA DET ÄR VÅÅÅÅREN
SOM HAR KOMMIT IGEN
OCH MED DEN KÄRLEKEN
JA DET ÄR VÅÅÅÅREN
JA DET ÄR VÅÅÅÅREN
SOM HAR KOMMIT TILLBAKA IGEN!
