Igår kom det ett reportage, ett jättefint litet reportage, i Bollnäs Nytt, inför öppningen. (Det kommer ett större reportage senare och så kom Segerstabladet där vi har liten annons om öppningsdagen.
Och då blev det ju lite läskigt. Point of no return, liksom.
Men i morse när jag vaknade kändes det bara bra. Det känns lugnt. Vi har koll. Det kommer att bli bra. Det är jätteroligt. Vi får så fin respons och allt flyter på.
Min största rädsla är ju att folk ska bli besvikna. Att man har höga förväntningar och så kommer man hit och så liksom "Jaha. Var det bara det här?"
Men jag tänker inte tänka så mer.
Det här är bra.
Vi har slitit hårt.
Det är bra.
Det ska vara roligt.
I onsdags höll jag vårtal.
Det är en fin tradition här i Segersta att två skolklasser ordnar valborgsfirandet och samlar in pengar till skolresa. Det brukar vara välbesökt och trevligt.
Så även i år.
Kyrkokören sjunger vårsånger och någon vårtalar.
I år blev jag tillfrågad.
Först blev jag smickrad.
Sen funderade jag på hur många de frågat innan de frågade mig.
Sen funderade jag på om jag hade något att säga.
Det tyckte jag att jag hade.
Nu är jag inte så förmäten att jag tror att hela världen har intresse av mitt lilla vårtal, men jag tyckte som sagt att jag hade något att säga. Och det sammanfattar en del av vår livsfilosofi.
Så jag tänker återge det här. Om inte annat för att min mamma och pappa, som inte hade möjlighet att vara där, ska få läsa det.
Så...:
" Få saker är så efterlängtade och välkomna som våren.
Gång på gång, år efter år firar vi vårens intåg.
Vi letar vårtecken och vi skiner upp.
Och när den är här så njuter vi!
Vi njuter och vi vill ta tillvara på varenda solig dag.
Vi vill utnyttja varje varm timme så mycket vi bara kan. Och det är underbart!
Vi passar på.
För man vet aldrig hur länge det varar.
Vi dricker vårt kaffe på bänken i solen idag för imorgon kanske det regnar.
Vi passar på.
Vi packar matsäck och tar en heldag vid stranden.
För tusan! Vi är vid stranden hela veckan.
För nästa vecka kanske det är kallt.
Vi passar på.
För vi vet ju att vi inte kan spara de soliga dagarna.
Vi vet att vi inte kan strunta i värmen idag och plocka fram den en annan dag.
Vi vet att om vi vill njuta av vårsol och sommarvärme så måste vi göra det nu.
Och det är väl just det - att vi njuter så ohejdat som gör att vi lyser upp. Piggnar till. Liksom föds på nytt.
Och det är helt fantastiskt!
Tänk om vi också kunde ta oss an själva livet på samma sätt.
Ta tillvara på varenda dag.
Passa på.
För vi vet inte hur det är nästa vecka.
Vi kanske inte kan spara våra dagar och plocka fram dem sen.
Vi kanske inte kan plocka fram solen en annan dag, när det passar våra scheman bättre.
På samma sätt som vi struntar i att skura sopskåpet en solig majlördag för att istället påta i tulpanrabatten, eller sätta oss i hammocken med en tidning - för vi vet ju inte hur länge värmen håller i sig - så kanske vi borde strunta i några meningslösa måsten och några tråkiga möten, för att istället lägga den tiden på något som gör oss glada - för vi vet ju inte hur länge livet håller i sig.
Vi kanske ska fundera lite över om vi ska tillbringa livet på ett sätt vi inte riktigt finner tillfredsställande, i tron om att vi ska njuta sen. Om några år. När det lugnar ner sig.
Vi kanske ska inse att livet inte går att spara.
Kanske borde vi, på samma sätt som vi raskt kastar av oss vinterjackan och pälsmössan och blottar våra eventuellt bleka armar och vintertrötta hår, för vad tusan - det är ju vår!
Så kanske vi skulle plocka av oss några lager i mötet med andra människor och blotta lite mer av vårt innersta. Komma varandra lite närmare. För vad tusan, det är ju livet!
Och om vi på samma sätt som vi letar och välkomnar vårtecken:
Tussilago - vårtecken!
Hörde du tranorna? Våren är på väg!
Titta, hundbajs i diket - våren är här!
Förkylningar, krokus, flugor, sand i hallen och lukt av dynga - allt är tydliga tecken på att våren äntligen är här.
Så kan vi också se tecken på att livet är här.
Glädje, sorg, hunger, migrän - livstecken!
Och på samma sätt som våren kommer - ohejdad, ostoppbar, i sin egen takt. Oombedd och ofta kraftfull. Så kommer också livet. Ofta kraftfullt. Ohejdat. I sin egen takt.
Och då måste vi passa på.
Så kanske skulle vi då och då ta oss en titt på dem, eller den, eller det som står oss allra närmast och fråga oss: Hur många år, veckor, dagar, minuter av tiden med dem är jag beredd att offra?
Hur mycket vår och hur mycket sol ska jag slösa bort?
Och på samma sätt som vi håller oss kvar ute i sommarkvällen när solen redan sjunkit och vi får svepa in oss i filtar, för att vi så gärna vill krama ur så mycket vi bara kan av allt det vackra, så kanske vi borde komma lite senare till det där vi tror att vi måste göra, för att istället få en till kram av barnarmarna, en till liten lek före läggningen, ett till kapitel i favoritboken eller den stunden vila vi behöver.
På samma sätt som vi dröjer oss kvar i sommarnatten fast vi kanske skulle sova, kan vi dröja oss kvar med blicken i vår älskades ögon och säga det där som vi borde säga, men kanske inte kan säga en annan dag.
För vi får inte tillbaka vårsolen när hösten kommer.
Om vi har njutit ordentligt, tagit till oss, plockat det bästa av vårens vackra, inspirerande, livgivande dagar, så har vi fina minnen att plocka fram under höstens kallaste, mörkaste kväll.
Men gjorde vi inget av våren när den väl var här, så kan vi in, mte göra något av den sen.
Så jag föreslår att vi går ut i vårvärmen och suger i oss allt vad vi kan av allt som gör oss lyckliga, friska, pigga, glada och hela.
Och att vi gör detsamma med livet!"
Och titta. Här blommar det i rabatten. Egentligen är de här blommorna mycket mer rosalysande, men kameran ville inte samarbeta.
Jag har klippt gräsmattan för första gången för i år.
Visserligen klippte jag bara en tredjedel och visserligen snöade det lite på mig under tiden, men jag hade ändå grova vårkänslor.
Det där som jag pratade om i talet, det har jag och Lasse pratat om mycket.
Vi har bestämt oss för att njuta av livet.
Just nu tycker vi att det här är jätteroligt och det kommer vi förmodligen att tycka länge till.
Men den dagen det inte är roligt längre. Då vi börjar vakna varje morgon och tycka att det är jobbigt. Vattning, äggplockning, djurmatning, brödbakning, eldning.
När kroppen, eller hjärnan inte längre vill.
Då ska vi inte göra det här.
Vi ska inte fortsätta bara för att vi en gång börjat.
Vi ska inte fortsätta för att det är en släktgård.
Vi ska inte fortsätta för att vi hoppas på att barnen kanske ska...
Kanske säljer vi allt då.
Kanske säljer vi gården och någon annan kan få förverkliga sina drömmar här.
Kanske säljer vi allt, gård och skog och börjar resa.
Kanske kommer vi gå från att ha ett enormt hem till att inte ha något hem alls.
Kanske ska vi fara runt jorden då.
Bo lite här och där.
Kanske åka båt.
Kanske utforska världen.
Och sen kanske bosätta oss i en liten stuga med en liten trädgård där vi kan låta våra eventuella barnbarn hälsa på.
Där vi kan sitta på en bänk och Lasse kan knäppa på gitarren och jag kan sjunga med min spruckna tantsopran.
Där vi kan hålla varandras händer och se tillbaka på vilket fantastiskt liv vi har haft.
Kanske blir det så.
Om vi vill.
För det är våra liv.
Och det kan vi inte spara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar