Premiärdagen

Ojojoj.

Nu ska ju jag berätta om gårdagen, men det är så svårt, så svårt.

Jag skulle ju ta massor av bilder, men det blev i inte riktigt så, för jag hade fullt upp hela tiden.

Från klockan tio och fram till klockan sexton var det människor här precis hela tiden.

Massor av människor.

Jag räknade inte, men jag tror att det var sådär hundrafemtio personer.

Vi är helt överväldigade.

Klockan 13.13 såg det ut såhär på hyllorna.

 

 

Helt slut på allt vi bakat.

Både på hyllorna och i lagret.

Och när vi öppnade på morgonen så var alla hyllor fulla.

Lite pinsamt kändes det att tala om för alla eftermiddagsgäster att det inte fanns nåt kvar, men samtidigt så otroligt roligt.

Fika fick dock alla.

Pappa serverade kaffe och kaka så det stod härliga till.

 

 

Vi fick så många fina ord, så många "wow" , så många kramar och vi är så sanslöst glada och tacksamma för allt.

Jätteroligt att det kom så många som hade åkt rätt långt.

Och otroligt roligt att det kom så många segerstabor.

Att känna det stödet från byborna.

Fantastiskt!

Nu förstår ju vi att vi inte är i hamn.

Vi förstår att det är en speciell åtgång en premiärdag.

Men det känns ju ändå lovande.

 

Inget negativt?

Jovisst.

Så klart har vi fått kritik.

Eller kritik och kritik...en viss negativitet och ifrågasättande.

Och det kom från människor som vi redan visste skulle vara negativa.

Från människor som gärna skulle fått vara en del av detta härliga om de velat.

Och vi vet varför.

Och vi fick det på omvägar.

Och vi borde skaka av oss det.

Och det ska vi.

Men det gör ont och det skaver.

 

Nåväl.

När vi stängt dörrarna och städat undan var vi smått euforiska.

Lasse och jag tog ett varsitt glas champagne.

Smakade underbart.

Sen lagade vi till en fantastisk plockmåltid och firade med barnen.

Yngsta dottern sa att det var den bästa dagen i hennes liv.

Det är i och för sig ganska ofta den bästa dagen i hennes liv. Ungefär lika ofta som det är den värsta dagen i hennes liv.

Men nog var det en riktigt, riktigt bra dag.

 

Så avrundade vi med Eurovision song Contest och det var också helskoj.

Vi tyckte om de flesta bidragen, vi tyckte om produktionen och vi tyckte om kommentatorerna.

Jag överraskade mig själv och slängde iväg en röst på Norge.

Men vi (som var vakna) jublade åt vinnaren.

Fantastisk sång.

Fantastisk röst.

Fantastiskt budskap.

En enormt kärleksfull festival!

Och jag är stolt över äldsta dottern som, så klart, undrade varför vinnaren hade skägg och klänning, för det ser hon ju inte varje dag, konstaterade att det var snyggt och idag (hon somnade strax före omröstningen) inte var ett dugg besviken över att Sanna inte vann, utan tyckte att vinnaren var jättebra, uttryckte klart och tydligt att "man får faktiskt se ut som man vill" och "hon sjunger jättefint" och sen var det inte mer med det.

Kärlek.

Respekt.

 

Idag är vi rätt softa, tog en sen frukost/lunch och konstaterade att vi har den stora glädjen att få skänka 3749 kronor till UNHCR´s pågående projekt "Time to act".

 

Vad händer nu då?

I morgon eldar vi i bakugnen, tar en sväng till Kilafors för att sjunga lite och sen åker vi hem och bakar järnet.

Nu ska vi fylla hyllorna med knäckebröd, mandelfrallor, fröknäcke och chokladkakor.

Vi ska se till att fikahörnan är påfylld och vi ska hoppas att hönsen inte saktar ner sin finfina äggproduktion.

Så på tisdag klockan 12.00 öppnar vi.

Sen testar vi att ha öppet tisdag - lördag 12.00 - 19.00.

Då kan man handla i butiken, ta en fika i fikahörnan och ta en titt på de gamla prylar och loppisgrejor som finns kvar. Vi kommer att ha kvar prylförsäljningen hela sommaren och därifrån kommer även fortsättningsvis hälften att gå till UNHCR.

 

Så kör vi pizzakväll den 23:e maj.

Det finns fem platser kvar.

För en hundring så får man en pizza, alkoholfri, sockertom dryck,  hemgjord pizzasallad, kaffe och en kaka. Och förhoppningsvis trevligt sällskap.

Man anmäler sig genom att skicka ett meddelande.

Vi har också fått förfrågningar om pizzaservering för speciella sällskap - på beställning liksom, och inte är vi omöjliga e!

 

Och så hoppas vi att våren tar ett krafttag och överrumplar oss.

Att premiärdagen var ett tecken på att det här kommer att gå bra.

Och att vi ses snart.

 

Vi tackar enormt mycket för allt ni gav oss igår.

För allt stöd och för alla otroligt fina ord.

Och för att ni kom.

Och för att ni ville komma, även om ni kanske inte kunde.

Och för att ni kommer en annan dag. Och igen.

Och vi tackar för de fina gåvor vi fick.

Som t ex den här underbara hinken med allehanda användbara grejor.

 

 

 

Tack och på återseende!