En vacker dag i Segersta

 

Idag har det varit en väldigt vacker dag i Segersta.

Vi har haft några kunder, vilket vi har haft varje dag.

I kväll bakas det mandelfrallor så det finns färskt i morgon.

 

Jag har rensat ogräs i rabatterna, men framför allt så har jag klippt gräset.

Vi har ingen åkgräsklippare, utan en vanlig motordriven klippare, men drivningen funkar inte så det blir lite tungt.

Det tar ungefär fyra timmar, inklusive kaffepaus så om jag klipper en gång i veckan och använder mina mattekunskaper så innebär det att under den här sommaren så kommer jag att ägna ungefär tre år åt att klippa gräsmattan. (Här kan man ju också fundera över miljövänligheten och jag grubblar en del över det, men använder mig hittills av ursäkterna "Den här gräsklipparen drar ju betydligt mycket mindre bensin än den förra," "Alla andra klipper ju också gräsmattan" och "jag får kompensera för det i vinter")

"Men" kanske man tänker.

"Lever hon inte som hon lär? Hon som tjatar om att inte slösa livet på tråkigheter och måsten."

För det första - nej, jag lever inte alltid som jag lär. Jag försöker att leva som jag tror att man blir lycklig av. Men ibland ägnar jag mig också åt tråkiga måsten och sånt som jag inte riktigt gillar.

Dels för att jag har ganska stor pliktkänsla. Lovat är lovat liksom. Utom när jag glömmer. Dels så har jag en, ibland lite osund, vilja att vara omtyckt och visa att jag är lätt att ha med att göra. Till största del för att det finns några som envist hävdar motsatsen. Det behöver jag jobba med.

Men, gräsklippningen är inte ett tråkigt måste för mig. Gräsklippningen är motion. Gräsklippningen är ett sätt att vila huvudet. Jag tänker väldigt mycket hela tiden. Analyserar, funderar, grubblar.

När jag klipper gräsmattan har jag lurar i öronen och lyssnar på dokumentärer eller ljudböcker. (Idag lyssnade jag på en fantastisk dokumentär om Soran Ismails kamp mot sd´s "politik" och en mycket spännande berättelse om de Sydowska morden.) Då tänker jag inte. Då vilar hjärnan.

Sen blir det ju så fint. Jag njuter ohyggligt, väldigt av en nyklippt gräsmatta.

Och nu är det vackert.

Riktigt vackert.

 

 

Jag rensade bort lite ogräs inne i växthuset också, för nu kommer ju värmen och det börjar gro!

Spenaten och salladen är på god väg och jag längtar efter att kunna gå ut och plocka färskt.

 

 

I morgon och på söndag ska jag plantera allt jag inte hunnit med.

Det här däremot är jag inte så peppad inför.

Får nog ladda ner en grymt spännande dokumentär, alternativt en riktigt sliskig kärlekshistoria eller enormt klurig mordgåta.

Om jag inte hittar nån tonåring att muta.

Jordgubbslandet behöver rensas.

Big time.

 

 

 

Det sockerfria livet flyter på bra. Det är vardag nu liksom och äldste sonen bakade egen sockerkaka att ta med sig till skolan häromdagen när de skulle göra cupcakes. Läsk är inget som barnen frågar efter och de märker skillnad på hur de mår. Bättre nu.

Dessutom har jag under en tid använt en deodorant som min syster tillverkat av kokosfett och sånt.

Funkar jättebra.

Men sen fick jag för mig att jag skulle använda slut på min gamla deo - saker ska ju inte förfaras liksom. Poff så fick jag ett jobbigt sår under armen.

Nu är ju en enda person, vid ett tillfälle kanske inte ett fullvärdigt statistiskt underlag, men det räcker för mig. Nu har jag slängt min gamla deodorant och jag hoppas att syrran kommer tillverka fler, så hon kan sälja dem i vår butik.

 

I övrigt får vi goda vitsord för våra varor.

Många har hört av sig och berättat vad gott det ena och det andra smakat.

Och om vi någon gång behöver fixa schyssta reklamaffischer så har jag några fina bilder här:

 

 

"Dinkelknäcke och Nalle Puh, the best ungar can get"

Typ.

Dom älskart.

Men det blev smuligt i soffan.

 

Jamen dåså.

I morgon är det laddat med varor på hyllorna och smaskigt fika i hörnan.

Ni är varmt välkomna!