Till att börja med vill jag på förhand be om ursäkt för den högst tveksamma bildkvalitéten. Det är så att min kamera har gett upp och min mobilkameralins är repig så allt blir dimmigt. Jag ska köpa en ny mobiltelefon och borde ha gjort det för länge sen då skärmen är sprucken, samtal bryts då och då och den plockar bort nummer ur min kontaktlista. Men jag tycker att det är så tråkigt att skaffa ny telefon. Jag är inte särskilt duktig med apparater och tekniska ting och vill gärna behålla något när jag väl lärt mig hur den fungerar.
Nåväl, jag hoppas på ett visst överseende i alla fall.
Dessutom är allting väldigt dammigt i det här inlägget, så vi kan ju låtsas att det är det ni ser.
Jag sa ju att vi skulle städa vedboden och det är vad vi pysslat med i tisdags och idag
Till att börja med friskar vi upp minnet med en liten bild från hur det såg ut innan vi började.
Det här är då ena halvan av vedboden och bilden visar en del gamla trasiga saker som är täckta av en enorm hög rivningsvirke.
På, under och inuti högen vilade en ohygglig mängd damm. Dammet längst ner kan mycket väl vara sekelgammalt och det är inte omöjligt att jag kommer att drabbas av någon muterad 1800tals-sorkfeber.
Här är en vacker bild från i tisdags då jag sitter på knä bland spån, skräp och brädor för att sortera ut vad som är vad.
Det var gruvsamt att sätta igång med detta, för vi har ju alla våra svaga sidor.
Min makes svaga sidor, vad arbete anbelangar, är att han kan ha svårt att så att säga få "fingret ur", även om han har blivit otroligt mycket bättre på det. Men en viss trögstartning kan förekomma. Ibland har han en förmåga att krångla till vissa moment i onödan också. Ni vet "vi tar den där, flyttar den dit, bygger en sån där som gör så att den snurrar så, lyfter den dit, vänder på den, tar en ny, bygger ihop den med en sån där och sen lägger vi den där."
och så tycker jag
"men kan vi inte bara ta den och slänga den dit?"
"jo. I och för sig."
Mina svaga sidor är kyla och tristess.
Jag har inga problem med om det är tungt, skitigt, svettigt och bökigt.
Men jag tycker att det är kollossalt besvärligt att jobba i kyla och jag har väldigt svårt för tråkiga, monotona arbeten. Som att kapa ved i slutet av oktober.
Dessutom lessnar jag lätt när det krånglar.
Lasse kan lösa allt. Han fixar när det går snett, hämtar ny kabel, monterar ihop på ett annat sätt, kommer på en ny lösning, medan jag (i synnerhet om det är kallt och jag är lite uttråkad) tänker "Gaaaah, kabeln sitter fel, det är lika bra att vi bränner ner skiten!"
I de situationerna vinner Lasse.
Så vi satte igång.
Vi lyfte, kapade, staplade, krattade, sopade, frös och hostade damm.
Nu har jag damm i kroppsdelar jag inte visste att jag hade, frostskador i kroppsdelar jag önskar att jag inte hade och en förbaskat snygg trave med staplad ved.
Av den enorma högen (se början av inlägget) återstår detta:
En förhållandevis liten mängd av grejor som vi ska placera på bättre lämpade ställen, en älgskalle och ännu mera damm.
Jag hade ingen aning om att man kan bli så exalterad över en vedbod, men jösses!
Jag har arbetat där inne idag och blivit glad längst inne i hjärtat och smygjublat över att vi kommer ha en sådan prydlig och trivsam vedbod.
Jag funderade om det kanske är en smula löjligt att bli så till sig i trasorna över detta, men jag kom fram till att det är en ynnest att kunna glädja sig över saker.
Det är ju så tragiskt med folk som liksom bara
"Ja, men jo, det är väl kul." och aldrig blir sådär tossigt uppspelta. Fasen vad ledsamt att inte uppleva projektutförandets upprymdhet och tillfredsställelsens lyckorus.
Självklart bottnar en del av denna glädje i sammanhanget.
Att vi städar ur och ordnar till vedboden är en del i att göra gården till vårt ställe.
Det är skönt att veta att om det ligger skräp och skrot nånstans så är det i alla fall vårt skräp och skrot och vi har koll på vad som finns där.
Det är också ett sätt att ta ansvar gentemot våra barn.
Om det skulle hända oss någonting, så att gården måste säljas eller så, ska det här inte vara våra barns problem.
Det ger också en känsla av frihet.
Om vi av någon anledning blir tvungna, eller märkligt nog får en oemotståndlig lust att flytta härifrån, så ska vi kunna göra det. Då ska det vara städat, rensat och ordning och reda.
Men mest av allt så ger ordningen och redan en behaglig känsla av lugn.
Det blir en smula lättare och trevligare att gå ut och hämta en korg med ved i smällkalla januari.
Och för min del så är det lättare att hantera alla möjliga situationer när min lilla värld är välstädad.
Och titta, det finns ett golv här inne!
I helgen ska jag jobba på mitt betalda arbete och nästa vecka sätter vi igång med höstlovsprojektet.
Då stänger vi dessutom av datorer och sådant, så jag återkommer med en rapport efteråt.
Förresten så har jag ju inte berättat vad vi gjorde förrförra helgen, då vi skulle ut på överraskningsresa.
Överraskning för min del då, för Lasse visste ju. Han hade fixat allting.
Och jag kan tala om att det var rent fantastiskt.
Det bar av till Falun.
Jag hade inte en susning om vart vi skulle eller vad vi skulle göra där och när vi kom fram till Falun hade jag fortfarande inte den blekaste aning om varför vi var där.
Vi checkade in på ett hotell och vi åt middag.
Sen blev det en liten regnig promenad till kulturhuset och väl därinne fick jag en biljett.
Inte vilken biljett som helst, utan en biljett till Magnus Betnér och Soran Ismails föreställning "En skam för Sverige"
Fullsatt i lokalen och vi satt på tredje rad.
För länge sen, så nämnde jag under ett samtal att jag liksom inte är så väldigt intresserad av att gå på konserter med artister, eller stora teaterföreställningar och sånt. Alltså, självklart uppskattar jag en bra konsert eller teater, men det finns ingen artist som jag liksom "om HEN kommer så ska jag absolut gå!" men det skulle möjligtvis vara nån stand up-show. Och jag är väldigt förtjust i Soran Ismail.
Och så kom han ihåg det och fixade detta och ni vet, bara det att någon plockar upp det man säger och överraskar med det är en fin sak.
Vi skrattade så tårarna rann.
Jag fick kramp i magen.
Det var så hysteriskt roligt!
Och tänkvärt!
Åh, så mycket jag skulle vilja få alla stackars rädda människor som blir upprörda över att man ändrat i Kalles jul, är förbannad över att man tagit bort ett ord i Pippi, rasar över att man flyttat ett Tintinalbum, svär över att man bytt utseende på ett godispaket eller går i taket över ordet "hen" att se den här föreställningen. Hur gärna jag vill att trångsynta, egoistiska, slötänkta individer som hävdar sin rätt att säga vad man vill om chokladbakverk eller människor ska lyssna på de här begåvade männen och bara...ge sig.
Med en härlig känsla gick vi tillbaka till hotellet, fixade sockerfri glass, slötittade på dålig tv och sov väldigt skönt till morgonen då vi intog en magiskt god frukostbuffé med en uppsjö av socker- och glutenfria läckerheter.
Det här kanske inte låter så stort för vissa, men vi har aldrig åkt utomlands tillsammans, vi har inte haft en natt utan barnen på över ett år och aldrig mer än en natt.
Och nej, jag klagar verkligen inte!
Vi behöver inte mer. Vi har inga problem med att fixa "vuxentid" ändå.
Jag är inte särskilt bekväm med att sova borta och vi trivs väldigt bra hemma.
Vi har en ganska begränsad tillgång på barnvakter och vi använder barnvakt mest till när vi ska sjunga och det inte funkar att ha med barnen.
Men det här var underbart!
Det här ska jag leva på länge.
Jag kan nog leva länge på känslan av dagens väl utförda arbete också.
En annan sorts tillfredsställelse.
En skitigare och dammigare.
