Månadsslut. Och squash.

Nu är det bara några dagar kvar av vår "bilfria månad"

I morgon ska jag cykla till Kilafors för att spela på en andakt, på fredag får jag cykla dit för en begravning.

På söndag kommer vi att ta bilen, för då måste jag faktiskt bra långt för en utomhusgudstjänst och jag ska ha en tramporgel med mig.

Och sen har vi klarat det.

På måndag far vi till Leksand sommarland, om vädret är med oss och ingen blir sjuk.

Hur har det gått då?

Bra. Mycket bra.

Om det inte var för att det skulle låta så...märkligt, skulle jag säga "Kom och känn på mina lårmuskler!"

Helt bilfria har vi ju inte varit, men bara en gång har vi fått ta bilen oplanerat.

Förra torsdagen ringde vår LRF-konsult och sa att vi måste komma in till Bollnäs för att skriva på några papper.

Efter att ha muttrat lite så sa jag "men okej, det är väl bra. Då kan jag ju passa på att köpa linsvätska"

Men jag glömde att köpa linsvätska.

Vi har använt bilen fyra gånger under den här månaden.

Vi har alltså inte behövt tanka.

Vi har också dragit ner matkostnader och andra utgifter en del.

Vi har planerat bättre och framför allt har det varit lugn och ro.

För det ligger något väldigt skönt i att inte ha valet att åka och införskaffa grejer till att fixa saker.

Att inte ha valet att sticka iväg och hitta på nåt.

Vi har blivit mindre bekväma och vi har fått massor av god motion.

Ungarna har varit fantastiskt duktiga!

Det här är något som vi definitivt kommer att hålla i.

Vi kommer aktivt att anstränga oss för att använda bilen så lite som möjligt.

Om vi nu kommer att kunna använda den här bilen alls..

 

 

Det byts bromsskivor.

Det gick inte så smidigt som det borde.

Och det är varmt.

Jag har dock fullt förtroende för att han fixar det!

Och jag måste verkligen ha linsvätska.

 

 

I övrigt är livet fortfarande så där uppkäftigt gott.

Gissa vad jag har gjort idag?

 

 

Just det.

Jag har klippt gräset iförd foppatofflor.

Inte bara foppatofflor.

Vi har grannar.

Och säg inget.

Jag är trettiotre, jag bestämmer själv om jag använder foppatofflor vid gräsklippningen.

 

 

Nåt annat jag bestämmer själv...eller i alla fall i samråd med min äkta hälft...är hur trädgården ska se ut.

Här är en rostig hink full med små söta tagetes.

 

 

Här mot väggen på baksidan kommer snart ståtliga solrosor att slå ut.

Vi har också stora fina solrosor mot lekstugeväggen.

 

 

Här, i barnens gamla sandlåda har vi också satt färgglada och uppiggande tagetes.

 

Och i den här fina, gamla vagnen har vi, förutom lobelia, satt massor av tagetes.

 

 

Ibland konsumerar jag lite trädgårdslitteratur och sånt.

Vet ni vilka blommor som röstats fram, av svenska folket, till de fulaste?

Mest ute?

Jajemen.

Tagetes och solrosor.

Skiter väl jag i.

Tänk att jag, som i vissa fall har så svårt att strunta i vad andra tycker, i det här fallet bara kan känna

"Jaha, men då har ni väl fel då allihop!"

De är ju jättevackra.

Färgglada, skarpa, livfulla.

Underbara!

Själv har jag svårt för Hortensia.

Tror jag.

Jag kanske tar fel på blomnamn.

Men jag tycker att de ser "på låtsas" ut.

Så kan det vara.

Jag har idag också upptäckt att i pallkragen där jag bra länge trott att vi odlar aubergine, visar det sig nu att vi mycket framgångsrikt odlar ett slags ogräs.

Så kan det gå.

 

Nu kommer en före- och efterbild...eller det blir ju en förr- och nubild. Det är liksom inte "efter" än.

Det är i alla fall det berömda kryddhjulet.

Jag säger berömda, då det faktiskt varit på bild i tidningen.

Och jag tycker att det här är så fantastiskt roligt, för jag drömde om det här kryddhjulet.

Jag såg det framför mig när jag låg där utslagen med min förbaskade hjärtmuskelinflammation och det var svinkallt ute.

Jag kunde nästan känna doften av kryddorna.

Och så gjorde jag det själv...nästan. Jag körde ju inte alls dit jorden själv.

Men jag har lagt ut stenar, planterat, rensat ogräs och vattnat.

 

 

Och nu känner man doften på riktigt.

En bra bit därifrån också.

Men inte för långt åt höger, för då är man hos grisarna och där känner man en HELT annan doft.

 

Och i alla fall så kan man sitta ner och ta en kopp kaffe vid bäcken nu.

Eller te.

 

I växthuset går basilikan bra.

Och doftar himmelskt!

Om en och en halv vecka fyller maken år.

Då ska jag tillaga hans favoriträtt, där den här basilikan spelar en stor roll!

 

I grönsakslandet går allting bra.

Särskilt squashen.

När den där braiga reportern var hem till oss, så "varnade" han oss lite för squashen. Om hur den liksom brer ut sig, tar över och producerar nåt så vansinnigt.

Hoho jaja, så svårt det var att föreställa sig det när jag tittade på de pyttiga små fröerna.

Nu är det några månader senare.

Vi kommer att få tillaga squash till förbannelse!! 

 

I eftermiddags kilade jag runt och skördade lite.

Morötter, lök, squash (!), koriander, persilja, salvia, timjan, rosmarin, och dragon.

Sen späckade jag en kyckling, ungsstekte grönsaker och gjorde en örtsås.

Och det smakade så otroligt gott!

Mycket godare än det skulle ha gjort om jag köpt grönsakerna i affären.

Det är jag säker på.

Professionalism!

Det är viktigt för mig att hemmet och gården är vacker och välordnad.

Jag klipper gräsmattan ofta.

Det är nästan alltid rätt välstädat inne hos oss...utom i barnens rum.

Mycket blommor ute.

För att det är viktigt för mig.

För att vi är hemma mycket och jag vill trivas.

Jag är noga med att rummen blir som vi vill ha dem.

Det innebär inte dyra möbler, teknikprylar och designertapeter, utan det innebär mysigt, ombonat och rätt välordnat.

Dels, tror jag, för att min halvröriga hjärna behöver den lugna miljön. Jag blir stressad när det är stökigt.

Och så för att det är väldigt, väldigt viktigt att vi och barnen trivs hemma. Inte bara tycker att det är okej, utan stortrivs!

Och när jag varit borta och kommer hem så vill jag känna att det är skönt att komma hem.

Jag vill känna att det är hemma.

Det är inte platsen i sig som är viktig. Eller huset.

Ett hus är bara ett hus.

En gård är bara en gård.

Även om vi trivs som tusan, så skulle hemma kunna vara någon annanstans.

Om det av någon anledning skulle behövas.

Nu är det, tack och lov, detta som är hemma.

Detta är vårt paradis.

Här är ingången till det lilla huset på vår gård. Där vi bakar och i vars källare vi har pizzaafton.

Klematisen planterade jag förra året.

 

 

Och här är entrén till huset vi bor i.

 

 

Och här är det vi kallar för "gammelträdgårn".

Det är här som vi plockade fram stensättningen för något år sedan.

Här har man full uppsikt över vägen som går förbi vårt hus.

Rosenbuskarna planterades förra året och min förhoppning är att detta verkligen ska bli en gammelträdgård med rosor. Massor av rosor.

Jag tänker fylla på eftersom.

Här, på bänken, som ni nästan ser där borta vid syrénbusken, bredvid en stor tunna (gammalt oljefat) med ljuvliga rosa petunior - där satt vi igår, innan pizzagästerna kom.

 

Så här satt vi, med ett glas inte alls särskilt gott rödvin i handen.

Spanade ut över landskapet, grannarna, fields of barley...

Vi njöt.

Pratade om hur bra vi har det.

Det var varmt.

Jag tänker inte klaga på värmen.

Visst är det svettigt och så, men man blir INTE en lycklig människa av att gnälla på vädret.

Alltså gnäller jag inte när det är varmt, när det är kallt eller när det regnar.

Jag blir av någon anledning ilsken när det blåser, men jag gnäller inte.

Visst kan man behöva klaga på saker ibland, men att klaga och gnälla över sånt som man inte har någon som helst möjlighet att påverka, det är ju bara dumt.

En del säger "Jag klagade inte när det var kallt och snöigt, så jag har rätt att klaga nu"...eeeh...varför vill man ha rätt att klaga?

Om du inte av medicinska orsaker på riktigt behöver hjälp och lindring i hettan, så kan du väl bara gilla läget och försöka ha det gott istället.

Det är så himla trist med folk som sprider suckar.

I alla fall...

Så här gott hade vi det

 

 

Och så här trivsamt var det i pizzagaraget.

 

 

Vi har fått oss en hälsingeflagga.

Jag är ju inte särskilt lokalpatriotisk av mig alls.

Jag har svårt för det där med att finna stolthet i var man råkar ha blitt född eller var man bor.

Missförstå mig inte.

Jag är stolt över Segersta.

Det är en fantastiskt vacker by med underbara människor!

Men det gör ju inte mig till en bättre människa.

Det finns inte heller någon anledning för mig att vara mallig för att jag råkar vara uppvuxen i Vallsta.

Det blev jag ju bara för att mina föräldrar bodde där.

På samma sätt som jag helt och fullt tycker att världen tillhör alla. Hela världen. Jag tycker inte om "det här är mitt land" och sånt. Jag tycker gränser är trams och jag tycker inte om att man ska dömas utifrån var man råkar ha blivit född eller ha det värre eller sämre för att den spermie man råkar vara sprungen ur en gång sprungits ur någon som råkat hamna på ett mer eller mindre privilegierat ställe.

Så tycker jag också att hela Sverige tillhör alla.

Segersta är inte mer mitt än ditt.

Eller mindre mitt än någon som är född här.

Man kan inte äga en by eller ett land.

Min identitet ligger inte i var jag råkar vara född.

Den ligger i vem jag är.

Vem jag bestämmer mig för att vara.

Jag är inte hälsingebo.

Jag är Eva.

Jag är människa.

Men - vi bor i Hälsingland, vi trivs här, Hälsingeflaggan är fin och den passar här!

 

Efter pizzaaftonen har alltid ett litet kaos infunnit sig i brödstugan.

En viss städinsats krävs.

Och nej, den där Fantaflaskan innehöll inte Fanta igår.

Vi dricker INTE socker.

 

Vi städade upp igår kväll och sen övade vi på några sånger som vi ska sjunga i morgon.

Lasse och jag sjunger på en gudstjänst på Hembygdsgården.

Riktigt roligt.

Jag är mycket, mycket tacksam över att jag får utöva en av mina favoritsysselsättningar med min absoluta favoritmänniska.

Om jag inte redan vore gift med honom skulle jag äkta honom bara för därför!

 

Men i alla fall...dårå...det var väldigt svårt för mig att komma till saken idag.

Jag tänkte yttra mig lite om det här med professionalism.

 

Idag var det trettio grader varmt. Strålande sol.

Vi hade sålt slut på ägg och chokladkakor.

Nästan ingen handlar i den här värmen.

Barnen ville bada.

Vi ville bada.

Så vi bestämde oss för att inte öppna butiken klockan 12.00 som vi vanligtvis gör, utan vänta till 15.00. Vi skrev ut det på vår facebooksida och vi satte en lapp på butiksdörren.

Vid ett tidigare tillfälle har vi också stängt en stund för att ta en sväng till stranden.

Somliga skulle kanske säga att man inte bör göra så när man har en butik.

Att man ska hålla sig till sina öppettider.

För att om folk inte kan lita på att det är öppet så kanske de inte kommer och handlar.

Och så förlorar man kunder.

Så kan man tänka.

Men vi tänker inte riktigt så.

Vi gör inte detta i första hand för att tjäna pengar.

Vi gör detta för att vi tycker att det är roligt. Och för att det är ett härligt sätt att leva.

En stor del av tjusningen är att vi får göra lite som vi vill.

Att vi ska kunna ändra oss ibland.

Att vi ska kunna sätta livet främst.

 

"Men det är oprofessionellt" skulle nån hävda.

Nu vet jag att det finns olika syn på vad som är professionellt och vad det ordet innebär. Jag vet att det finns olika tolkningar och jag vet att några kommer reagera med ett "men så tolkar inte jag uttrycket"

Men i nittofem procent av tillfällena då jag hört folk använda uttryck som "det är rent professionellt" eller "du måste vara professionell" så har det inneburit att man använder hjärnan istället för hjärtat. Eller kanske inte ens det. Man använder plånboken istället för hjärta och hjärna.

Man samarbetar med någon man egentligen inte vill samarbeta med.

Man tar mer betalt än man behöver.

Man gör något man i vanliga fall skulle hävda inte var helt moraliskt korrekt.

Man kopplar bort känslor.

Man sätter affärer före människor.

 

Jag är ingen affärskvinna.

Jag kan inte koppla bort känslor.

Jag är aldrig professionell - i den mening jag just beskrev.

Jag kan inte samarbeta med människor jag inte gillar - eller som inte gillar mig.

Man får inte handla i vår butik om man uttrycker sig rasistiskt eller på något annat sätt som jag finner moraliskt förkastligt.

För det är vår butik.

 

Om vi säljer chokladbollar och du kommer in och kallar det för något gammalt, kränkande, onödigt för att du tycker att du har rätt att säga så för att du alltid har sagt så och för att du minsann inte menar nåt illa med det- då kan du gå igen. Och så kan du lyssna på Jason Diakités sommarprat 

http://t.sr.se/TZIugY  och ta dig en lång fundering. Om du, efter det, tycker att du fortfarande ska uttrycka dig så, då behöver du inte komma tillbaka igen. Och vi behöver inte vara vänner. Det är ingenting jag vill diskutera eller debattera. Om du lyssnar och inte tar till dig, så har vi ingen anledning att snacka mer..

 

Jag är alltid trevlig mot våra kunder.

Men det är inte för att jag är professionell.

Det är för att jag är Eva - som är trevlig.

Jo. Faktiskt.

Jag är tillmötesgående och anstränger mig för att kunder och gäster ska bli nöjda.

För att jag är sån.

Ibland kommer ett av våra barn in i butiken, eller till pizzagästerna.

Ibland är det barnet naket.

Ja, det är nog väldigt oprofessionellt.

Och kanske lite oanständigt.

Och vi ser nog till att barnet klär sig.

Men det är sånt som händer.

 

Jag anser mig inte vara professionell i mitt andra jobb heller.

Alltså, jag spelar ju alltid.

Även om jag är nervös eller på dåligt humör eller så.

Men är det sorgligt så gråter jag.

Och är det vackert så gråter jag.

Och när det är barndop så ler jag och säger "ååååååh!!!" och försöker komma ihåg varför jag inte ska skaffa nån mer bäbis. Och ibland gråter jag lite där med.

Aldrig, aldrig att jag kopplar bort känslorna.

Jag vet inte hur man gör.

 

Visst är jag på olika sätt i olika sammanhang. Så är vi nog alla.

Men jag har inte en privat roll och en professionell.

Jag är inte Eva som är hustru och mamma

och en annan Eva som är kyrkomusiker

och en tredje som jobbar i butiken.

Jag är alltid mamma, hustru, dotter, lillasyster och storasyster.

Jag är kompis och arbetskamrat och sångerska.

Det finns ingen professionell sida hos mig.

Och jag vill inte odla fram någon heller.

Jag vill inte leva så.

Och ibland innebär det att vi måste stänga butiken för att utnyttja en helt underbar dag och tillmötesgå barnens önskemål.

Så i morse, efter mina sedvanliga fyra kilometers rask promenad till vampyrunderhållning, så trampade vi ner till den vackra badplatsen.

 

 

Vi tillbringade några timmar här, cyklade hem.

Jag klippte färdigt gräsmattan, vi fick mycket trevliga fikakunder, vi grillade i trädgården.

Det blev lax och en mycket smakfull avokado- & fetaoströra.

Chokladpannacotta blev det också.

Och lite mera sång.

Och ja - livet är underbart nu!

 

 

 

 

 

 

Bäck och berså

Vi gör framsteg vid bäcken.

I sanningens namn blev det inte så mycket gjort idag, då värmen blev oss övermäktig.

Men i förrgår, medan maken bakade knäckebröd med min ärade mor, så gick fjortonåringen och jag loss och röjde ur hela bäcken.

Kära min tid, som vi slet!

Vi flyttade en redig stock, ett träd (!) massor av grenar, tegelstenar, plastbitar och allsköns slajm.

Jag sågade ner några småträd och knipsade bort ospecificerade grenar.

Igår tog grabbarna i familjen tag i bortforslingen av allt vi röjt.

Nu porlar bäcken!

 

Här är ljuvligt och det kommer att bli än ljuvligare!

Bäcken fortsätter att slingra sig in i den lummigare delen av området.

 

Dessutom rensade grabbarna potatislandet och maken gick loss med lien, så nu finns det mer gräsmatta att klippa.

Jag klippte i går kväll.

 

 

Det var så skönt att gå där i den ljumma sommarkvällen och göra allt det vackra vackrare.

Jag och tjejerna slet också rätt hårt igår.

Åttaåringen hade nämligen växt ur sin baddräkt och sexåringens cykelhjälm satt illa, så hon var tvungen att ha mössa under. Very najs i tjugoåtta graders värme. Mina träningsbyxor hade blitt genomskinliga på låren och kokosoljan var slut.

Så tjugo i tio på förmiddagen trampade vi iväg på våra cyklar.

Klockan elva steg vi på tåget i Kilafors och for med det in till stora staden. Bollnäs alltså.

Vi käkade lunch, handlade baddräkt, cykelhjälm, träningsbyxor, kokosolja och en del annat som vi (jag) bedömde att vi (jag) kunde frakta hem med cykel.

Fyra timmar senare åkte vi med tåg tillbaka till Kilafors. Jag gick in på apoteket, köpte migränmedicin och inhalerade den omedelbart.

Sen trampade vi hemåt.

Två mil cyklade döttrarna igår. I sommarvärmen. (Ja, vi hade med oss vatten)

Inget gnäll, inga problem.

Sexåringen kämpade sig uppför alla backar utom en.

Jag är alltid stolt över mina barn, men igår tog de priset.

 

Idag klev vi upp. Barnen åt frukost, jag gick på löpbandet, fjortonåringen fick sovmorgon.

Sen cyklade vi ner till badplatsen.

Där satt jag och Lasse och uttryckte vår tacksamhet över att få leva på det här viset.

Och så badade vi.

Ujujuj vilken härlig känsla att bada av sig löpbandssvetten i älven!

 

Sen for vi hem, öppnade butiken och konstaterade att det var för varmt för att jobba med bäckprojektet.

Men det finns alltid ett projekt att plocka fram ur bakfickan.

Så jag slängde ihop en chokladkaka (och det skriver jag mest för att ni ska förstå att jag minsann är en sån där kvinna som kan sno ihop en underbart välsmakande chokladkaka när som helst, var som helst och nästan utan ingredienser och redskap) och sen fixade vi med bersån.

Jag fick en liten idé om att piffa till hammocken, efter att ha sett fina bilder i "Allas" (ja, jag läser Allas istället för Cosmopolitan, eller vad det nu är hippa människor läser), Lasse fick en idé om att ställa hammocken i bersån, det ena gav det andra och...

 

 

 

I grenarna hänger ljuslyktor som vi ska tända ikväll, när vi ska sitta här och fundera på vad vi ska sjunga på söndag. (Då vi ska sjunga på ekumenisk gudstjänst på Segersta hembygdsgård (avd. smygreklam) )

Nästa steg är att det på ett smidigt sätt som Lasse tänkt ut ska bli ett litet tak här över.

Så regnväder inte förvandlar vår mysig hammock till något som luktar dött blött får.

Jag tror att "urmysigt" är rätt ord här.

 

Mer då..?

Jo, på fredag har vi pizzaafton (det finns några platser kvar!) och vi har erhållit en Hälsingeflagga som nu vajar vid pizzagaraget.

 

Svartvinbären växer och är strax färdiga att plockas, och tur är väl det för vi har tänkt göra svartvinbärsvin i år.

 

Salladshuvudena växer också utav bara sjutton och jag har för länge sedan insett att vi odlat betydligt mer sallad än vad vi normalt gör av med. 

 

Och så avrundar jag med en liten bild från ett område i trädgården som jag nämnt tidigare, men återigen påpekar att jag är en smula stolt över,

Det är ett ställe som förr var mörkt, skuggigt, fuktigt och lite tråkigt, men som vi med fysiskt arbete, högre makters välvilja, en smula tur, en del fantasi, några rosor, några dagliljor, en bänk och något slags lila blomster, fått att fungera som en sån där skön plats att slå sig ner på när solen blivit lite väl påträngande.

En stilla plats.

En plats att andas på.

 

Jag hamrar och spikar, jag bygger en bod...

 

Nu blommar luktärten i det vackra växthuset.

Tyvärr verkar getingarna också uppskatta stället och har byggt sig ett bo under golvet.

Jag har attackerat dem med radar en gång och även om antalet getingar nu inte är lika stort som förra veckan då vi upptäckte dem och vissa familjemedlemmar inte hanterade upptäckten särskilt stillsamt, vilket resulterade i fyra getingstick på sexåringens arm och ett getingstick på åttaåringens hals, så är det ändå tillräckligt många kvar för att vi inte ska kunna vistas i växthuset på ett avslappnat sätt.

Jag ska ge dem en omgång till ikväll och se vad som händer.

 

 

Morötterna trivs också.

Men ute i trädgårdslandet.

Idag plockade jag en och åt den direkt, efter att ha skrubbat av den en smula.

Det är bland det godaste som finns.

Smakar frihet, barndom och god hälsa!

 

 

Det går bra med den begränsade bilåkningen också.

I helgen har jag jobbat, så då fick jag minsann visa vad jag går för.

Jag fick kämpa lite.

Det är så lätt att hitta på ursäkter för att slippa cykla.

Anledningar till att jag faktiskt måste få ta bilen.

Men jag var tuff.

Så på fredagen cyklade jag till Hanebo kyrka, med en kasse kläder och ett gäng noter i backen på pakethållaren.

Väl framme fick jag fräscha till mig lite och ta på mig rena kläder.

Sen spelade jag vid en begravning.

Sen cyklade jag hem.

Jag hann innan det ofantliga åskvädret brakade lös.

Men det var skrämmande häftigt och helt magiskt härligt att sitta på glasverandan och titta på skådespelet.

I morse klev jag upp, tog mina fyra kilometer på löpbandet och kom på att det kanske inte var så smart, då jag vid 9.30 skulle cykla den där backiga milen till kyrkan igen. Och jag är ju inte direkt ruskigt vältränad.

Men det gick bra.

Det går lättare för varje gång.

Så jag cyklade till mässan och jag cyklade hem från mässan.

Men familjen fick ut och åka bil idag.

De har nämligen hämtat de här små sötnosarna.

 

 

De ska bo hos oss resten av sina liv.

Vi ska behandla dem väldigt väl och de ska få vara väldigt glada.

 

Efter jobbet och en mycket god broccolisoppa, tillagad av förra sommarens broccoli, kände jag att det var dags att sätta igång med något rejält.

Bäckprojektet.

Ni vet nere vid bäcken, där det för ett år sedan stod en lada, där vi nu har pallkragar med grönsaker.

Till exempel en väldig massa sallad...

Kom gärna förbi och plocka lite

 

Rödbetorna trivs också.

 

Men vi har ju inte tänkt att vi "bara" ska plantera grönsaker där.

Vi vill ju göra det till ett riktigt vackert ställe.

Vi vill få det till en naturlig del av vår trädgård.

 

Vi (kanske mest jag) har pratat om att vi borde ha en liten bod där.

Inte så mycket för att vi behöver förvara saker, utan mer för att det vore...sött.

Så nu har vi byggt en liten bod, där vi kan ställa in en vattenkanna och en spade...eller nåt.

 

 

Ungefär så här ska den stå och vara gullig.

 

 

Det finns väldigt mycket ogräs att ta bort.

Fjortonåringen har gjort en jätteinsats idag, men det finns en hel del kvar.

Tanken är att vi ska lägga sand mellan pallkragarna.

Och nästa år kommer det att bli många fler pallkragar.

Vi vill ju gärna att själva bäcken ska vara fin också.

Så ungarna kan leka där och så att man kanske kan sitta på en sten där och fundera över livets väsentligheter.

 

Så här mycket brännässlor växte det på den bortre sidan av bäcken.

 

Vi hade tänkt ta tag i det sen, men jag har två dåliga egenskaper. (Alltså, jag har ju typ tusen dåliga egenskaper, men de har inte med det här inlägget att göra)

Stor envishet, kombinerad med ett fantastiskt dåligt tålamod.

Ibland slumpar det sig dock så att de egenskaperna råkar vara jättebra.

Det blir tillexempel aldrig något surande i vår familj.

Aldrig någon tryckande tystnad.

Det har jag inte tålamod till.

Alltså reder vi ut saker på en gång.

Det är bra.

I kampen mot ogräs är de också bra att ha.

Ikväll stod jag en stund och stirrade på de där brännässlorna.

Sen gick jag in, tog på mig långbyxor, gummistövlar, långärmad tröja och rejält tjocka arbetshandskar.

25 grader varmt.

Jag rev, slet och kastade.

Svetten rann ner i mina ögon och bromsarna surrade runt min näsa.

Men.

 

 

Längs hela bäcken finns nu ett ordentligt tilltaget utrymme där inga brännässlor hotar små brunbrända barnarmar och smutsiga ben.

Jag är väldigt nöjd med mitt arbete och har nu både badat mig och filat mina avbrutna naglar.

Så nästa steg är att röja ur själva bäcken och ni kan ju titta på den här bilden och se framför er hur magiskt vackert det kommer att bli!

 

 

Utöver detta så ska vi bygga ett staket här, för att liksom avgränsa själva trädgården.

Planen är att våra framtida getter, sommartid, ska bo bakom det staketet.

 

Och så ska vi ta bort högt gräs här i nån sorts linje från växthusets bakre hörn.

Vi jobbar på att få allt att hänga ihop och bilda en enda stor gräsmatta.

 

Vi ska ju även ordna hit någon form av sittmöbel och det finns en del annat arbete att göra, men nu är vi igång på riktigt.

I morgon kommer mor min hit för att hjälpa till med ett rejält knäckebrödsbak, men vi ska nog kunna få lite gjort vid bäcken med.

Just nu är det i den allra roligaste fasen, där jag verkligen kan se framför mig hur otroligt bra det kommer att bli.

Fasen där man knappt kan slita sig från arbetet.

Fasen där ingenting är omöjligt.

Jag tror att när det blir nyårsafton och vi sitter och summerar det gångna året, som vi brukar göra, så är det här ett projekt som vi kommer vara riktigt glada och stolta över.

Och snart, mycket snart, så har vi den där bäcken som jag drömt om i flera år.

Värt att fira, kan man tycka.

Kan till och med bli pannacottaläge!

 

Lyckan, kärleken och meningen med livet...och nä, jag har inte alls snott rubriken.

Ja, nu har vi parkerat igen.

Jag tog ju en sväng med bilen till Bollnäs i söndags, då vi var tvungna att införskaffa en del ingredienser för att kunna fylla på våra butikshyllor.

Jag får ju ändå hävda att en bilfärd på fyra mil, en gång i veckan är betydligt bättre än hur vi till vardags använder bilen var och varannan dag.

Det känns som att man börjar vänja sig vid det här cyklandet.

Och det funkar bra att transportera saker i backen på pakethållaren.

Sen har vi vid något tillfälle fått hjälp med att handla någon liter mjölk och ett vitkålshuvud av syrran som jobbar i Bollnäs.

Det är inte fusk. Bara klokt.

Och det är faktiskt härligt att cykla.

Dels för motionen såklart.

Men också för utsikt.

"Mamma, man ser så mycket vackra saker när man cyklar" sa åttaåringen när vi cyklade till badstranden härom dagen.

Och för lugnet.

Man hinner fundera mycket.

Och man hinner inse att det är så här det borde vara.

För allt ska vara så effektivt, så tillgängligt, så snabbt.

Vi ska ta oss till olika ställen på kortast möjliga tid.

Vi kräver större vägar, snabbare vägar, säkrare vägar.

Vi ska helst kunna lämna hemmet, eller jobbet, en halv minut innan vi ska vara framme vid nästa mål - även om det ligger fyra mil bort - för att vi ska kunna uträtta så mycket som möjligt hemma, eller på jobbet, innan vi åker.

Det tar ungefär tio minuter att åka till Kilafors med bil.

Det tar en halvtimme med cykel.

För mig alltså. Utan små barn.

Det är så skönt att sluta vara så förbaskat effektiv och istället lägga en halvtimme extra på att ta sig dit man ska.

 

Och ju mer man märker av det här, desto mer trött blir man på hur det ser ut.

För alltså. På riktigt. Allvarligt.

Allt ska vara större och större, mer och mer, häftigare och häftigare.

Stora affärer, stora skolor, stora mejerier, stora slakterier, stora vägar, stora städer, stora evenemang.

Allt ska utföras snabbare, betygen ska vara högre, ljudet ska vara kraftigare och vägarna ska vara rakare.

Och vet ni.

Alltså. På riktigt. Allvarligt.

INGEN

INGEN

blir lyckligare av det.

Unga människor mår inte bättre av att skolorna blir större, betygen ska vara högre och datorerna ska vara snabbare.

Människor blir inte lyckligare för att det går snabbare att ta sig till den större affären.

INGENTING i detta effektiva, snabba, stora gör NÅGONTING för människors välmående.

Snarare tvärtom.

Vi ökar stressen. Snabbar på det allt större ekorrhjulet. Lägger till fler bitar i människors så kallade livspussel. Och hälften av bitarna finns inte med i ritningen.

Allt ska vara tillgängligt hela tiden.

Jag längtar på riktigt tillbaka till när jag var liten och affärer var stängda på söndagen. Och på långfredagen och julafton.

Stäng ner. Ta en paus. Andas.

Och det här ligger inte hos politikerna.

Det här ska vi inte skylla på någon enskild nuvarande eller tidigare regering.

Vi ska inte skylla på samhället utan att inse att det är vi vanliga människor som utgör samhället.

Ingenting kommer att förändras så länge inte vi människor börjar göra annorlunda.

Stänger ner. Tar en paus. Andas.

Drar ner på konsumtionen.

Väljer den lokala butiken.

Ställer ifrån oss bilen några dagar.

Värderar familj och fritid högre än arbete och pengar.

Och nu tänker jag säga något som några kommer finna enormt provocerande.

Några kommer definitivt att tänka

"Det är ju förbannat lätt för dig att säga som är så förbannat privilegierad!"

Och det kan man ju få tro om det gör att det känns lättare. Att jag bara haft tur. Att jag inte jobbat för att få det jag vill ha. Att jag inte gjort uppoffringar. Att jag inte behövt göra några svåra val.

Jag har haft det svårare än somliga.

Och jag har haft det väldigt mycket lättare än väldigt många.

Men nu säger jag det.

Du har ett eget val.

Kanske inget lätt val. Kanske jättesvårt.

Men du har ett val.

Och låt oss för enkelhetens skull, även om jag inte är övertygad om den saken, säga att man bara lever en gång.

Att man har ett liv.

Se då för i h-vete till att göra vad du kan för att bli lycklig!

Och jag är definitivt ingen visdomstjofräs.

Men jag VET att du inte blir lyckligare av att vara rik.

Jag VET att du aldrig blir lycklig på någon annans bekostnad.

Jag VET att du inte blir lycklig av att stressa.

Jag VET att det är de mjuka grejorna som räknas.

Du vet, kärlek, vänner, kramar, lugn, harmoni och sånt.

 

Här bjuder jag på en bild från en av många riktigt lyckliga dagar.

Här satt jag i min solstol i 25 graders värme, efter att ha doppat mig i den där poolen, efter att ha cyklat fram och tillbaka till Kilafors.

Jag satt här med en GW-bok i händerna i vår vackra trädgård och lyssnade på mina sommarglada barn som plaskade ystert och lekte med varandra.

 

 

Efter en period av sol och värme kom så ett mycket efterlängtat ösregn.

Här är utsikten från vårt vardagsrumsfönster.

 

 

 Mulna dagar är ju perfekta bakdagar.

Och det är ju i sin tur perfekt när man nu envisas med att ha en butik.

Den här gången blev det en chokladkaka med chokladglasyr, en morotskaka med philadelpia- och limeglasyr och en citron/vaniljkaka med hallonpannacotta.

Allt bakat utan tillsatt socker, sötningsmedel och vetemjöl.

Dock får jag inte garantera att de är fria från socker eller vetemjöl, för då gäller betydligt strängare regler, men jag kan tala om att jag bakat utan dessa gift...förlåt, ingredienser.

 

 

 Och så skulle det bakas knäckebröd.

Det ska alltid bakas knäckebröd, för det går åt som smör i solsken.

Det är alltid roligt när man lyckas involvera barnen i det man gör.

Det är extra roligt när man lyckas involvera sin tonårsson.

Och ja, han är en naturbegåvning när det kommer till knäckebrödsbakning.

 

 

 Och ta mig tusan, jag tror att han tyckte det var roligt.

Han protesterade inte ens mot att använda mitt förkläde.

Yngsta dottern fick följa med en kompis på hantverksdag i Hårga, men åttaåringen och fyraåringen jobbade hårt.

Åttaåringen bakade brödkakor medans fyraåringen bakade både en brödmussla och en brödhockeypuck.

 

 

Och det gav resultat.

Och det är häftigt för barnen att vara med hela vägen.

Det är häftigt för mig också.

En bänk full av knäckebröd kan också vara en form av lycka.

 

 

 

Sen åt vi lunch.

Pizza från vår egen pizzeria.

De senaste gångerna då vi bakat pizza har det varit så fullt upp och så mycket folk, så vi har inte ätit någon pizza själva.

Men nu gjorde vi det.

Och så sa vi "Ojojojoj. Tänk så bra vi har det. Vilken lyx!"

 

 

En very good day.

Och i natt ska jag sova i tält.

För att jag kompenserar.

För ni minns en bit upp i texten när jag antydde att kanske är det inte alltid så lätt för mig heller?

Och låt oss inte hymla om saker.

Jag har en liten släng av panikångest som dyker upp då och då.

Jag har nån gammal medicin som jag aldrig tar, i nåt skåp som jag förmodligen inte når upp till.

En annan dag kan vi gräva i det.

Inte i skåpet alltså, utan i åkomman.

Men det tar vi en solig dag.

Min egenhändigt, förmodligen helt felaktigt, gjorda uträkning säger att

97% av mina dagar är bra dagar. 2% är halvtaskiga och 1% är skit.

Igår var 1%

Då är jag inte kul.

Inte som hustru och inte som mor.

Så då kompenserar jag idag.

"Vad vill ni göra barn? Säg nåt kul som ni vill göra, så gör vi det!"

Bra idé.

"Kan du sova i tältet med oss?"

Jättebra idé.

"Självklart! Vad kul! Mysigt!"

Hoho. Strålande idé.

Lär göra underverk med min rygg.

Jag ska beställa väckning, kaffe, strålande sol och ryggmassage till klockan 08.00.