Det är viktigt för mig att hemmet och gården är vacker och välordnad.
Jag klipper gräsmattan ofta.
Det är nästan alltid rätt välstädat inne hos oss...utom i barnens rum.
Mycket blommor ute.
För att det är viktigt för mig.
För att vi är hemma mycket och jag vill trivas.
Jag är noga med att rummen blir som vi vill ha dem.
Det innebär inte dyra möbler, teknikprylar och designertapeter, utan det innebär mysigt, ombonat och rätt välordnat.
Dels, tror jag, för att min halvröriga hjärna behöver den lugna miljön. Jag blir stressad när det är stökigt.
Och så för att det är väldigt, väldigt viktigt att vi och barnen trivs hemma. Inte bara tycker att det är okej, utan stortrivs!
Och när jag varit borta och kommer hem så vill jag känna att det är skönt att komma hem.
Jag vill känna att det är hemma.
Det är inte platsen i sig som är viktig. Eller huset.
Ett hus är bara ett hus.
En gård är bara en gård.
Även om vi trivs som tusan, så skulle hemma kunna vara någon annanstans.
Om det av någon anledning skulle behövas.
Nu är det, tack och lov, detta som är hemma.
Detta är vårt paradis.
Här är ingången till det lilla huset på vår gård. Där vi bakar och i vars källare vi har pizzaafton.
Klematisen planterade jag förra året.
Och här är entrén till huset vi bor i.
Och här är det vi kallar för "gammelträdgårn".
Det är här som vi plockade fram stensättningen för något år sedan.
Här har man full uppsikt över vägen som går förbi vårt hus.
Rosenbuskarna planterades förra året och min förhoppning är att detta verkligen ska bli en gammelträdgård med rosor. Massor av rosor.
Jag tänker fylla på eftersom.
Här, på bänken, som ni nästan ser där borta vid syrénbusken, bredvid en stor tunna (gammalt oljefat) med ljuvliga rosa petunior - där satt vi igår, innan pizzagästerna kom.
Så här satt vi, med ett glas inte alls särskilt gott rödvin i handen.
Spanade ut över landskapet, grannarna, fields of barley...
Vi njöt.
Pratade om hur bra vi har det.
Det var varmt.
Jag tänker inte klaga på värmen.
Visst är det svettigt och så, men man blir INTE en lycklig människa av att gnälla på vädret.
Alltså gnäller jag inte när det är varmt, när det är kallt eller när det regnar.
Jag blir av någon anledning ilsken när det blåser, men jag gnäller inte.
Visst kan man behöva klaga på saker ibland, men att klaga och gnälla över sånt som man inte har någon som helst möjlighet att påverka, det är ju bara dumt.
En del säger "Jag klagade inte när det var kallt och snöigt, så jag har rätt att klaga nu"...eeeh...varför vill man ha rätt att klaga?
Om du inte av medicinska orsaker på riktigt behöver hjälp och lindring i hettan, så kan du väl bara gilla läget och försöka ha det gott istället.
Det är så himla trist med folk som sprider suckar.
I alla fall...
Så här gott hade vi det
Och så här trivsamt var det i pizzagaraget.
Vi har fått oss en hälsingeflagga.
Jag är ju inte särskilt lokalpatriotisk av mig alls.
Jag har svårt för det där med att finna stolthet i var man råkar ha blitt född eller var man bor.
Missförstå mig inte.
Jag är stolt över Segersta.
Det är en fantastiskt vacker by med underbara människor!
Men det gör ju inte mig till en bättre människa.
Det finns inte heller någon anledning för mig att vara mallig för att jag råkar vara uppvuxen i Vallsta.
Det blev jag ju bara för att mina föräldrar bodde där.
På samma sätt som jag helt och fullt tycker att världen tillhör alla. Hela världen. Jag tycker inte om "det här är mitt land" och sånt. Jag tycker gränser är trams och jag tycker inte om att man ska dömas utifrån var man råkar ha blivit född eller ha det värre eller sämre för att den spermie man råkar vara sprungen ur en gång sprungits ur någon som råkat hamna på ett mer eller mindre privilegierat ställe.
Så tycker jag också att hela Sverige tillhör alla.
Segersta är inte mer mitt än ditt.
Eller mindre mitt än någon som är född här.
Man kan inte äga en by eller ett land.
Min identitet ligger inte i var jag råkar vara född.
Den ligger i vem jag är.
Vem jag bestämmer mig för att vara.
Jag är inte hälsingebo.
Jag är Eva.
Jag är människa.
Men - vi bor i Hälsingland, vi trivs här, Hälsingeflaggan är fin och den passar här!
Efter pizzaaftonen har alltid ett litet kaos infunnit sig i brödstugan.
En viss städinsats krävs.
Och nej, den där Fantaflaskan innehöll inte Fanta igår.
Vi dricker INTE socker.
Vi städade upp igår kväll och sen övade vi på några sånger som vi ska sjunga i morgon.
Lasse och jag sjunger på en gudstjänst på Hembygdsgården.
Riktigt roligt.
Jag är mycket, mycket tacksam över att jag får utöva en av mina favoritsysselsättningar med min absoluta favoritmänniska.
Om jag inte redan vore gift med honom skulle jag äkta honom bara för därför!
Men i alla fall...dårå...det var väldigt svårt för mig att komma till saken idag.
Jag tänkte yttra mig lite om det här med professionalism.
Idag var det trettio grader varmt. Strålande sol.
Vi hade sålt slut på ägg och chokladkakor.
Nästan ingen handlar i den här värmen.
Barnen ville bada.
Vi ville bada.
Så vi bestämde oss för att inte öppna butiken klockan 12.00 som vi vanligtvis gör, utan vänta till 15.00. Vi skrev ut det på vår facebooksida och vi satte en lapp på butiksdörren.
Vid ett tidigare tillfälle har vi också stängt en stund för att ta en sväng till stranden.
Somliga skulle kanske säga att man inte bör göra så när man har en butik.
Att man ska hålla sig till sina öppettider.
För att om folk inte kan lita på att det är öppet så kanske de inte kommer och handlar.
Och så förlorar man kunder.
Så kan man tänka.
Men vi tänker inte riktigt så.
Vi gör inte detta i första hand för att tjäna pengar.
Vi gör detta för att vi tycker att det är roligt. Och för att det är ett härligt sätt att leva.
En stor del av tjusningen är att vi får göra lite som vi vill.
Att vi ska kunna ändra oss ibland.
Att vi ska kunna sätta livet främst.
"Men det är oprofessionellt" skulle nån hävda.
Nu vet jag att det finns olika syn på vad som är professionellt och vad det ordet innebär. Jag vet att det finns olika tolkningar och jag vet att några kommer reagera med ett "men så tolkar inte jag uttrycket"
Men i nittofem procent av tillfällena då jag hört folk använda uttryck som "det är rent professionellt" eller "du måste vara professionell" så har det inneburit att man använder hjärnan istället för hjärtat. Eller kanske inte ens det. Man använder plånboken istället för hjärta och hjärna.
Man samarbetar med någon man egentligen inte vill samarbeta med.
Man tar mer betalt än man behöver.
Man gör något man i vanliga fall skulle hävda inte var helt moraliskt korrekt.
Man kopplar bort känslor.
Man sätter affärer före människor.
Jag är ingen affärskvinna.
Jag kan inte koppla bort känslor.
Jag är aldrig professionell - i den mening jag just beskrev.
Jag kan inte samarbeta med människor jag inte gillar - eller som inte gillar mig.
Man får inte handla i vår butik om man uttrycker sig rasistiskt eller på något annat sätt som jag finner moraliskt förkastligt.
För det är vår butik.
Om vi säljer chokladbollar och du kommer in och kallar det för något gammalt, kränkande, onödigt för att du tycker att du har rätt att säga så för att du alltid har sagt så och för att du minsann inte menar nåt illa med det- då kan du gå igen. Och så kan du lyssna på Jason Diakités sommarprat
http://t.sr.se/TZIugY och ta dig en lång fundering. Om du, efter det, tycker att du fortfarande ska uttrycka dig så, då behöver du inte komma tillbaka igen. Och vi behöver inte vara vänner. Det är ingenting jag vill diskutera eller debattera. Om du lyssnar och inte tar till dig, så har vi ingen anledning att snacka mer..
Jag är alltid trevlig mot våra kunder.
Men det är inte för att jag är professionell.
Det är för att jag är Eva - som är trevlig.
Jo. Faktiskt.
Jag är tillmötesgående och anstränger mig för att kunder och gäster ska bli nöjda.
För att jag är sån.
Ibland kommer ett av våra barn in i butiken, eller till pizzagästerna.
Ibland är det barnet naket.
Ja, det är nog väldigt oprofessionellt.
Och kanske lite oanständigt.
Och vi ser nog till att barnet klär sig.
Men det är sånt som händer.
Jag anser mig inte vara professionell i mitt andra jobb heller.
Alltså, jag spelar ju alltid.
Även om jag är nervös eller på dåligt humör eller så.
Men är det sorgligt så gråter jag.
Och är det vackert så gråter jag.
Och när det är barndop så ler jag och säger "ååååååh!!!" och försöker komma ihåg varför jag inte ska skaffa nån mer bäbis. Och ibland gråter jag lite där med.
Aldrig, aldrig att jag kopplar bort känslorna.
Jag vet inte hur man gör.
Visst är jag på olika sätt i olika sammanhang. Så är vi nog alla.
Men jag har inte en privat roll och en professionell.
Jag är inte Eva som är hustru och mamma
och en annan Eva som är kyrkomusiker
och en tredje som jobbar i butiken.
Jag är alltid mamma, hustru, dotter, lillasyster och storasyster.
Jag är kompis och arbetskamrat och sångerska.
Det finns ingen professionell sida hos mig.
Och jag vill inte odla fram någon heller.
Jag vill inte leva så.
Och ibland innebär det att vi måste stänga butiken för att utnyttja en helt underbar dag och tillmötesgå barnens önskemål.
Så i morse, efter mina sedvanliga fyra kilometers rask promenad till vampyrunderhållning, så trampade vi ner till den vackra badplatsen.
Vi tillbringade några timmar här, cyklade hem.
Jag klippte färdigt gräsmattan, vi fick mycket trevliga fikakunder, vi grillade i trädgården.
Det blev lax och en mycket smakfull avokado- & fetaoströra.
Chokladpannacotta blev det också.
Och lite mera sång.
Och ja - livet är underbart nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar