Ja, nu har vi parkerat igen.
Jag tog ju en sväng med bilen till Bollnäs i söndags, då vi var tvungna att införskaffa en del ingredienser för att kunna fylla på våra butikshyllor.
Jag får ju ändå hävda att en bilfärd på fyra mil, en gång i veckan är betydligt bättre än hur vi till vardags använder bilen var och varannan dag.
Det känns som att man börjar vänja sig vid det här cyklandet.
Och det funkar bra att transportera saker i backen på pakethållaren.
Sen har vi vid något tillfälle fått hjälp med att handla någon liter mjölk och ett vitkålshuvud av syrran som jobbar i Bollnäs.
Det är inte fusk. Bara klokt.
Och det är faktiskt härligt att cykla.
Dels för motionen såklart.
Men också för utsikt.
"Mamma, man ser så mycket vackra saker när man cyklar" sa åttaåringen när vi cyklade till badstranden härom dagen.
Och för lugnet.
Man hinner fundera mycket.
Och man hinner inse att det är så här det borde vara.
För allt ska vara så effektivt, så tillgängligt, så snabbt.
Vi ska ta oss till olika ställen på kortast möjliga tid.
Vi kräver större vägar, snabbare vägar, säkrare vägar.
Vi ska helst kunna lämna hemmet, eller jobbet, en halv minut innan vi ska vara framme vid nästa mål - även om det ligger fyra mil bort - för att vi ska kunna uträtta så mycket som möjligt hemma, eller på jobbet, innan vi åker.
Det tar ungefär tio minuter att åka till Kilafors med bil.
Det tar en halvtimme med cykel.
För mig alltså. Utan små barn.
Det är så skönt att sluta vara så förbaskat effektiv och istället lägga en halvtimme extra på att ta sig dit man ska.
Och ju mer man märker av det här, desto mer trött blir man på hur det ser ut.
För alltså. På riktigt. Allvarligt.
Allt ska vara större och större, mer och mer, häftigare och häftigare.
Stora affärer, stora skolor, stora mejerier, stora slakterier, stora vägar, stora städer, stora evenemang.
Allt ska utföras snabbare, betygen ska vara högre, ljudet ska vara kraftigare och vägarna ska vara rakare.
Och vet ni.
Alltså. På riktigt. Allvarligt.
INGEN
INGEN
blir lyckligare av det.
Unga människor mår inte bättre av att skolorna blir större, betygen ska vara högre och datorerna ska vara snabbare.
Människor blir inte lyckligare för att det går snabbare att ta sig till den större affären.
INGENTING i detta effektiva, snabba, stora gör NÅGONTING för människors välmående.
Snarare tvärtom.
Vi ökar stressen. Snabbar på det allt större ekorrhjulet. Lägger till fler bitar i människors så kallade livspussel. Och hälften av bitarna finns inte med i ritningen.
Allt ska vara tillgängligt hela tiden.
Jag längtar på riktigt tillbaka till när jag var liten och affärer var stängda på söndagen. Och på långfredagen och julafton.
Stäng ner. Ta en paus. Andas.
Och det här ligger inte hos politikerna.
Det här ska vi inte skylla på någon enskild nuvarande eller tidigare regering.
Vi ska inte skylla på samhället utan att inse att det är vi vanliga människor som utgör samhället.
Ingenting kommer att förändras så länge inte vi människor börjar göra annorlunda.
Stänger ner. Tar en paus. Andas.
Drar ner på konsumtionen.
Väljer den lokala butiken.
Ställer ifrån oss bilen några dagar.
Värderar familj och fritid högre än arbete och pengar.
Och nu tänker jag säga något som några kommer finna enormt provocerande.
Några kommer definitivt att tänka
"Det är ju förbannat lätt för dig att säga som är så förbannat privilegierad!"
Och det kan man ju få tro om det gör att det känns lättare. Att jag bara haft tur. Att jag inte jobbat för att få det jag vill ha. Att jag inte gjort uppoffringar. Att jag inte behövt göra några svåra val.
Jag har haft det svårare än somliga.
Och jag har haft det väldigt mycket lättare än väldigt många.
Men nu säger jag det.
Du har ett eget val.
Kanske inget lätt val. Kanske jättesvårt.
Men du har ett val.
Och låt oss för enkelhetens skull, även om jag inte är övertygad om den saken, säga att man bara lever en gång.
Att man har ett liv.
Se då för i h-vete till att göra vad du kan för att bli lycklig!
Och jag är definitivt ingen visdomstjofräs.
Men jag VET att du inte blir lyckligare av att vara rik.
Jag VET att du aldrig blir lycklig på någon annans bekostnad.
Jag VET att du inte blir lycklig av att stressa.
Jag VET att det är de mjuka grejorna som räknas.
Du vet, kärlek, vänner, kramar, lugn, harmoni och sånt.
Här bjuder jag på en bild från en av många riktigt lyckliga dagar.
Här satt jag i min solstol i 25 graders värme, efter att ha doppat mig i den där poolen, efter att ha cyklat fram och tillbaka till Kilafors.
Jag satt här med en GW-bok i händerna i vår vackra trädgård och lyssnade på mina sommarglada barn som plaskade ystert och lekte med varandra.
Efter en period av sol och värme kom så ett mycket efterlängtat ösregn.
Här är utsikten från vårt vardagsrumsfönster.
Mulna dagar är ju perfekta bakdagar.
Och det är ju i sin tur perfekt när man nu envisas med att ha en butik.
Den här gången blev det en chokladkaka med chokladglasyr, en morotskaka med philadelpia- och limeglasyr och en citron/vaniljkaka med hallonpannacotta.
Allt bakat utan tillsatt socker, sötningsmedel och vetemjöl.
Dock får jag inte garantera att de är fria från socker eller vetemjöl, för då gäller betydligt strängare regler, men jag kan tala om att jag bakat utan dessa gift...förlåt, ingredienser.
Och så skulle det bakas knäckebröd.
Det ska alltid bakas knäckebröd, för det går åt som smör i solsken.
Det är alltid roligt när man lyckas involvera barnen i det man gör.
Det är extra roligt när man lyckas involvera sin tonårsson.
Och ja, han är en naturbegåvning när det kommer till knäckebrödsbakning.
Och ta mig tusan, jag tror att han tyckte det var roligt.
Han protesterade inte ens mot att använda mitt förkläde.
Yngsta dottern fick följa med en kompis på hantverksdag i Hårga, men åttaåringen och fyraåringen jobbade hårt.
Åttaåringen bakade brödkakor medans fyraåringen bakade både en brödmussla och en brödhockeypuck.
Och det gav resultat.
Och det är häftigt för barnen att vara med hela vägen.
Det är häftigt för mig också.
En bänk full av knäckebröd kan också vara en form av lycka.
Sen åt vi lunch.
Pizza från vår egen pizzeria.
De senaste gångerna då vi bakat pizza har det varit så fullt upp och så mycket folk, så vi har inte ätit någon pizza själva.
Men nu gjorde vi det.
Och så sa vi "Ojojojoj. Tänk så bra vi har det. Vilken lyx!"
En very good day.
Och i natt ska jag sova i tält.
För att jag kompenserar.
För ni minns en bit upp i texten när jag antydde att kanske är det inte alltid så lätt för mig heller?
Och låt oss inte hymla om saker.
Jag har en liten släng av panikångest som dyker upp då och då.
Jag har nån gammal medicin som jag aldrig tar, i nåt skåp som jag förmodligen inte når upp till.
En annan dag kan vi gräva i det.
Inte i skåpet alltså, utan i åkomman.
Men det tar vi en solig dag.
Min egenhändigt, förmodligen helt felaktigt, gjorda uträkning säger att
97% av mina dagar är bra dagar. 2% är halvtaskiga och 1% är skit.
Igår var 1%
Då är jag inte kul.
Inte som hustru och inte som mor.
Så då kompenserar jag idag.
"Vad vill ni göra barn? Säg nåt kul som ni vill göra, så gör vi det!"
Bra idé.
"Kan du sova i tältet med oss?"
Jättebra idé.
"Självklart! Vad kul! Mysigt!"
Hoho. Strålande idé.
Lär göra underverk med min rygg.
Jag ska beställa väckning, kaffe, strålande sol och ryggmassage till klockan 08.00.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar