Nu blommar luktärten i det vackra växthuset.
Tyvärr verkar getingarna också uppskatta stället och har byggt sig ett bo under golvet.
Jag har attackerat dem med radar en gång och även om antalet getingar nu inte är lika stort som förra veckan då vi upptäckte dem och vissa familjemedlemmar inte hanterade upptäckten särskilt stillsamt, vilket resulterade i fyra getingstick på sexåringens arm och ett getingstick på åttaåringens hals, så är det ändå tillräckligt många kvar för att vi inte ska kunna vistas i växthuset på ett avslappnat sätt.
Jag ska ge dem en omgång till ikväll och se vad som händer.
Morötterna trivs också.
Men ute i trädgårdslandet.
Idag plockade jag en och åt den direkt, efter att ha skrubbat av den en smula.
Det är bland det godaste som finns.
Smakar frihet, barndom och god hälsa!
Det går bra med den begränsade bilåkningen också.
I helgen har jag jobbat, så då fick jag minsann visa vad jag går för.
Jag fick kämpa lite.
Det är så lätt att hitta på ursäkter för att slippa cykla.
Anledningar till att jag faktiskt måste få ta bilen.
Men jag var tuff.
Så på fredagen cyklade jag till Hanebo kyrka, med en kasse kläder och ett gäng noter i backen på pakethållaren.
Väl framme fick jag fräscha till mig lite och ta på mig rena kläder.
Sen spelade jag vid en begravning.
Sen cyklade jag hem.
Jag hann innan det ofantliga åskvädret brakade lös.
Men det var skrämmande häftigt och helt magiskt härligt att sitta på glasverandan och titta på skådespelet.
I morse klev jag upp, tog mina fyra kilometer på löpbandet och kom på att det kanske inte var så smart, då jag vid 9.30 skulle cykla den där backiga milen till kyrkan igen. Och jag är ju inte direkt ruskigt vältränad.
Men det gick bra.
Det går lättare för varje gång.
Så jag cyklade till mässan och jag cyklade hem från mässan.
Men familjen fick ut och åka bil idag.
De har nämligen hämtat de här små sötnosarna.
De ska bo hos oss resten av sina liv.
Vi ska behandla dem väldigt väl och de ska få vara väldigt glada.
Efter jobbet och en mycket god broccolisoppa, tillagad av förra sommarens broccoli, kände jag att det var dags att sätta igång med något rejält.
Bäckprojektet.
Ni vet nere vid bäcken, där det för ett år sedan stod en lada, där vi nu har pallkragar med grönsaker.
Till exempel en väldig massa sallad...
Kom gärna förbi och plocka lite
Rödbetorna trivs också.
Men vi har ju inte tänkt att vi "bara" ska plantera grönsaker där.
Vi vill ju göra det till ett riktigt vackert ställe.
Vi vill få det till en naturlig del av vår trädgård.
Vi (kanske mest jag) har pratat om att vi borde ha en liten bod där.
Inte så mycket för att vi behöver förvara saker, utan mer för att det vore...sött.
Så nu har vi byggt en liten bod, där vi kan ställa in en vattenkanna och en spade...eller nåt.
Ungefär så här ska den stå och vara gullig.
Det finns väldigt mycket ogräs att ta bort.
Fjortonåringen har gjort en jätteinsats idag, men det finns en hel del kvar.
Tanken är att vi ska lägga sand mellan pallkragarna.
Och nästa år kommer det att bli många fler pallkragar.
Vi vill ju gärna att själva bäcken ska vara fin också.
Så ungarna kan leka där och så att man kanske kan sitta på en sten där och fundera över livets väsentligheter.
Så här mycket brännässlor växte det på den bortre sidan av bäcken.
Vi hade tänkt ta tag i det sen, men jag har två dåliga egenskaper. (Alltså, jag har ju typ tusen dåliga egenskaper, men de har inte med det här inlägget att göra)
Stor envishet, kombinerad med ett fantastiskt dåligt tålamod.
Ibland slumpar det sig dock så att de egenskaperna råkar vara jättebra.
Det blir tillexempel aldrig något surande i vår familj.
Aldrig någon tryckande tystnad.
Det har jag inte tålamod till.
Alltså reder vi ut saker på en gång.
Det är bra.
I kampen mot ogräs är de också bra att ha.
Ikväll stod jag en stund och stirrade på de där brännässlorna.
Sen gick jag in, tog på mig långbyxor, gummistövlar, långärmad tröja och rejält tjocka arbetshandskar.
25 grader varmt.
Jag rev, slet och kastade.
Svetten rann ner i mina ögon och bromsarna surrade runt min näsa.
Men.
Längs hela bäcken finns nu ett ordentligt tilltaget utrymme där inga brännässlor hotar små brunbrända barnarmar och smutsiga ben.
Jag är väldigt nöjd med mitt arbete och har nu både badat mig och filat mina avbrutna naglar.
Så nästa steg är att röja ur själva bäcken och ni kan ju titta på den här bilden och se framför er hur magiskt vackert det kommer att bli!
Utöver detta så ska vi bygga ett staket här, för att liksom avgränsa själva trädgården.
Planen är att våra framtida getter, sommartid, ska bo bakom det staketet.
Och så ska vi ta bort högt gräs här i nån sorts linje från växthusets bakre hörn.
Vi jobbar på att få allt att hänga ihop och bilda en enda stor gräsmatta.
Vi ska ju även ordna hit någon form av sittmöbel och det finns en del annat arbete att göra, men nu är vi igång på riktigt.
I morgon kommer mor min hit för att hjälpa till med ett rejält knäckebrödsbak, men vi ska nog kunna få lite gjort vid bäcken med.
Just nu är det i den allra roligaste fasen, där jag verkligen kan se framför mig hur otroligt bra det kommer att bli.
Fasen där man knappt kan slita sig från arbetet.
Fasen där ingenting är omöjligt.
Jag tror att när det blir nyårsafton och vi sitter och summerar det gångna året, som vi brukar göra, så är det här ett projekt som vi kommer vara riktigt glada och stolta över.
Och snart, mycket snart, så har vi den där bäcken som jag drömt om i flera år.
Värt att fira, kan man tycka.
Kan till och med bli pannacottaläge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar