Då är vi igång

Nu har vi liksom typ öppnat vår lilla, lilla julbutik

 

Vi har redan haft kunder.

Min kantorkompis Karin var först. Det kändes väldigt, väldigt bra må jag säga.

Vi har gjort julfint där inne.

 

 

Pyntet i granriset har min syster gjort. Det får man också köpa om man vill. Fint och handgjort, gammeldags, fast nytt.

Vi har satt upp en fin och informativ lapp också.

 

Jag hoppas alla förstår att man inte får ta typ kylskåpet med sig. Men står det ingen prislapp bör man lämna det.

Däremot ska man inte vara rädd för att komma och knacka på.

Och kaffe finns det alltid.

Här är den fina hyllan.

 

På den finns nu:

Lasses goda julknäcke

Mammas goda pepparkakor

Min starka, goda senap

Mina berömda (jorå snart så) chokladkakor

Vår finfina äppelmos

Apelsintryffel

Pepparkakstryffel

och

små saffransskorpor.

 

Bredvid hänger julkransar.

I kylen finns ägg i mån av värpning.

Närmare jul kommer vi erbjuda en enormt god och utankonstigatillsatser- rödbetssallad och några delikata sillinläggningshistorier. Pepparrot- och limesill tillexempel.

Och så blir det nog mer julgodis.

Sen fyller vi på efter behov.

 

Just ja - om man är i behov av en julgran och vill ha en grön och grann och väldoftande, men inte har nån lust eller ork att traska ut i skogen eller inte har nån skog och tillhör den ynka lilla fina del av befolkningen som faktiskt inser att det är lika mycket stöld att plocka julgranar på nån annans mark, utan att be om lov, även om det är jul, som det är att gå in i affären och plocka åt sig en julskinka

innanför överrocken, så kan ni säga till så ordnar vi det.

 

Nåja, ni är alla varmt välkomna i alla fall.

Och det är alltid öppet.

Glad advent!

 

 

 

 

Mycket snack och mycket verkstad

 

Jomen här händer det grejer.

På fredag är det tänkt att det ska bli julfint i vår lilla lilla lightbutik som egentligen är ett gammalt mjölkrumskontor. Här byggs en hylla av en man som dessutom tillbringat en del tid med att baka julknäcke. Fantastiskt gott julknäcke.

 

 

Hyllan är uppsatt i det lilla kontoret och ska då fyllas av burkar med äppelmos, specialchokladkakor, mammas pepparkakor, lite pynt och dessa:

 

 

Söt och stark julsenap. Denna senap innehåller inte en massa konstigheter som köpesenap kan göra. Här är det ren senap. Sötad med honung. Den är stark. Mycket stark. Som jag vill ha den. Jag kan inte göra den som maken vill ha den. För då blir den inte. Han tycker inte om senap. Jag har ändå tvingat honom att smaka. Han tyckte inte om den. Men det gjorde jag. Den kommer göra sig fantastiskt på en hembakt julknäckeskiva med prima julskinka.

Dessutom är burkarna väldigt söta.

I kväll har jag gjort dessa:

 

Motion fick jag också för jag hann inte klart innan Grey´s anatomy började så jag fick springa upp och ner i reklampauserna för att göra färdigt.

Det ska bli några till i morgon.

Nu måste jag sova för i morgon bitti ska jag baka chokladkakor!

 

 

 

 

 

Bröd och senap

 

God lördag på er!

I det Hägglundska hemmet har vi idag haft en lördag där vi uträttat mycket.

Jag har putsat alla fönster, utom de fyra som jag putsade i går och ett som jag struntade i. Vi har 19 fönster. Jag vill att det ska vara fint till nästa helg då vi ska göra juligt. Storstädning blev det också.

Här gillar vi julen skarpt och december är mysets månad.

En plan är också att prova på att öppna den där lilla gårdsbutik "light" som jag pratade om förut. Med lite julgott då.

Så nästa vecka ska hon (jag) tillverka julkransar som från första advent kommer ligga därute och locka...eller nåt.

Och så blir det knäckebröd. Dessa två herrar har provat sig fram i knäckebrödsvärlden idag

 

 

Och resultatet blev:

 

Ta mig tusan det godaste knäckebröd jag ätit. Jag kan föreställa mig detta med skinka och senap på.

Så till veckan blir det mera brödbak.

Men varför hjälpte inte jag till, kan man undra?

Jomenserrni, jag införskaffade ingredienserna. Och makens fina förkläde. Och lite senare drog jag på mig mitt fina förkläde...

 

...och satte igång med senapstillverkning.

Hela jag är inte med på bilden för jag hade en veryverybad hairday. Och poängen är att allt blir trevligare med ett glatt förkläde.

Jag vet inte om jag är nöjd med senapen än. Jag ska kolla av den ordentligt i morgon. Jag tycker om stark senap, särskilt till julskinkan. Men man ska ju kunna andas också. Den får inte fräta sönder näsan liksom.

Så närtillverkad, osockrad (men honungssötad) och stark senap kommer finnas i den lilla lilla ,söta julbutiken.

 

Där kommer även finnas pepparkakor. Dom har inte jag gjort (men det kanske kommer det med, för idag har jag bakat mitt livs allra första egna pepparkaksdeg, som just nu vilar för att i morgon bli till pepparkakor för makens och döttrarnas händer) utan dessa pepparkakor har min kära mor bakat. Skogspepparkakor minsann. Dä ni.

Äppelmos kommer finnas.

Och sen blir det mina berömda chokladkakor...som inte alls är berömda, men jag siktar på det för de är ruskigt goda och mitt eget recept.

 

Varför ska man handla där då?

Jo för man kanske inte har tid eller lust att baka några egna chokladkakor, kavla sitt eget knäckebröd eller blanda till sin egen senap, men ändå tycker att man inte vill ha det där fabriksgjorda.

Hemgjort, fast hemma hos nån annan.

Så man är välkommen att titta in om man vill. Och så kan man titta in och dricka en kopp kaffe också. Och hjälpa mig med ett stort dilemma: Jag har hittat massor av recept på revbensspjäll till julbordet (vi har ju egenuppfödda revbensspjäll nu) som alla låter vansinnigt goda. Vilket ska jag välja? Och varför är min man inte särskilt förtjust i revbensspjäll? Kan jag få honom att ändra uppfattning?

Hur som helst. Titta in. Har vi tur provar jag mig just då fram i chokladtryffelvärlden, så kan vi prova tillsammans.

 

 

Lite stillsam nutidskritik

Det har hänt, när jag berättat om våra planer, att jag fått frågan "ska ni ha elektricitet och så?" och ibland kommer frågeställningar som antyder att man gör kopplingar till kollektiv, till liv utan el, rinnande vatten och moderniteter och sådant.

Med all respekt för de som väljer och klarar av att leva på det viset, men det är inte så vi tänker oss. Vi är inte "det var bättre förr"-anhängare i alla lägen. 

Jag är enormt förtjust i moderna bekvämligheter som badkar med varmt, rinnande vatten, toalett, element, traktorer och andra trevligheter.

MEN

Jag tror definitivt att många människor skulle må bra av att gå tillbaka i tiden på vissa områden. Att man skulle må bra av att minska sina utgifter och istället för att heltidsarbeta, ha tid att umgås. Att dra ner på stressen. Att låta saker ta tid. Att göra saker tillsammans med familjen.

 

Jag vill definitivt ha tv. Jag vill se Big bang theory och Greys anatomy. Men jag vill inte att vi ska komma hem från arbetet, utmattade och tillbringa kvällen framför tv´n i varsitt hörn av soffan.

Jag tycker om att fixa i hemmet - måla, tapetsera, möblera, piffa. Men jag vill inte att vi ska behöva heltidsarbeta för att ha råd att köpa stora platt-tv´n eller möbler som vi egentligen inte har råd med.

Ungarna har dator, tv-spel och de får nya leksaker då och då, men jag vill inte att de tillbringar all sin fritid framför en skärm och jag vill att de ska känna lika mycket glädje av att tillverka saker som av att få dem.

Och jag vill ha pizza eller titta in på nån hamburgerrestaurang nån gång ibland, men inte för att vi inte får tiden att räcka till.

 

Jag ska också vara ärlig och säga att vi inte i första hand gör det här på grund av något miljötänk. Självklart känns det bra ur miljösynpunkt också och jag känner att det tänket kommer mer och mer hos oss, men det var inte ur det vi fick idéerna.

Vi satsar på det här för att vi tror att VI mår bra av det.

Jag kan föreställa mig oss om några år, när vi fyller frysen med kött varje höst, plockar hundratals liter blåbär på ren rutin, och tycker att knäckebrödstillverkning är vardag. Jag tänker mig att vi skördar köksträdgården, fryser in, syrar, torkar, maler och konserverar.

Jag ser mig själv mata getter, samla in ägg och vattna växthus som dagliga sysslor.

Jag tror att det kan vara ett väldigt gott sätt att leva.

Och vad jag önskar att kommuner, landsting och regeringar och vanligt folk kunde inse att människor behöver mer av småskalighet, mindre effektivitet, mer lanthandel, mer byskola, mer cykelvägar, mer närproducerat, mer natur, betydligt mindre socker, mer mjölkbonde, mer lantbrevbärare, mer distriktssköterska, mindre tokkonsumera.

Allt behöver inte vara stort, större, störst för att vara bra. Allt behöver inte vara centralt för att vara bra. Allt behöver inte vara effektivt för att vara bra.

 

Innan jag blommar ut i nån sorts livsstilspredikan ska jag nöja mig med att konstatera att jag tror att det här kommer att bli väldigt, väldigt bra för både oss och barnen. Det är redan väldigt bra för oss.

Och så ska jag bjuda på en bild från det gamla.

Ett härbre som vi röjt fram för det är så vackert att se på.

Det är snett och skevt och vi kommer inte kunna använda det till något. Men det får stå här och vara vackert tills det inte håller längre.

Och jag hoppas att vi människor hittar ett fint sätt att kombinera alla smarta uppfinningar från nutid med den smartare livsstilen från förr.

Och att vi blir bättre på att njuta av livet istället för att jaga lycka.

 

 

Tuta och kör

Ett projekt har vi kvar att ta tag i innan den där rysskylan eller vad det nu var för slags kyla som skulle komma, kommer. Vi ska göra småbalar av halm. Vi ska skotta in en massa, massa halm i en liten maskin som gör halmbalar. Det är tråkigt, dammigt och jobbigt. Men det kommer att bli fint och vi kommer att få fram yta som vi behöver för att förvara annat. Det är alltså det sista vi planerat att göra ute innan vintern faller över oss.
Vad ska vi då göra i vinter, kan man undra?
I vinter ska vi lära oss hur man gör.
Det är nämligen så att de här idéerna om vad vi ska göra med allting liksom bara kastat sig över oss och vi har inte riktigt haft tid och möjlighet att sortera.
Jag har väl alltid varit en sån där "äh, vi kör och ser vad som händer"- typ. Som plötsligt står där med något ofärdigt i händerna.
"MAMMA!!! Kan du brodera klart den här fina tavlan som jag fick för mig att jag kunde brodera alldeles själv, fast jag alltid avskytt allt som har med syslöjd att göra och därför bara sydde fyra stygn på innan jag gav upp??!!"
 Fast oftast fixar jag det.
"Om jag kan sjunga den där sången på ert bröllop i morgon? Självklart, det är lugnt." Hem, googla, youtuba, skaffa noter från notpoolen, toköva.

Maken, har däremot inte varit sån. Han har varit en sån där: "fundera ett par månader, diskutera med konsult, beställa ritningar från Frankrike, mäta, mäta om, diskutera med en annan konsult, låta frågan mogna över sommaren, be en professor se över ritningarna, fatta ett halvt beslut och låta det mogna innan man kanske, kanske småstartar framåt sjuttioårsdagen"
Nu överdrev jag detta en smula, men det är ungefär så det känns när man själv liksom "Jag har tänkt över det i ÅTTA minuter, klart jag är säker! - Nej, man behöver inte mäta!"

Men i och med hela "Projekt Åkre"-grejen har något hänt. Och jag är väldigt glad åt det. Vi tutar och kör, helt enkelt. Vi lär oss efter vägen. Vi mäter mer än vad vi skulle gjort om jag bestämt allt och betydligt mindre än om han skulle bestämt allt. Han ser till att det håller, jag ser till att det blir prydligt.

Nu har vi frysarna fulla med älgkött, lammkött och fläskkött. (Efter att ha panikanvänt "ring en vän"-livlinan och fått mycket god hjälp med vad som är vad på grisen) och vi har ingen aning om hur man tillagar ens hälften av det.
Vi ska alltså lära oss att ta reda på kött, framställa ett knäckebrödsrecept, avsmaka senap, lära oss allt om getter, lära oss allt om får, ta reda på hur man avlivar och tillreder en höna, kolla upp fyrahundratusen olika regler i jordbruksverkets, livsmedelsverkets och alla andra "visombestämmersakerhitochdit"-verks bestämmelser. Vi ska kolla upp tillstånd, vi ska lära oss hur man gör ost, vi ska planera grönsaksland, lära oss hur man förädlar och tar om hand alla grönsaker, planera rabatter utanför ingången till gårdsbutiken, baka, göra ritningar som inte kommer fungera i verkligheten och ta fram ett supergott recept på blåbärssaft.
Dessutom ska vi städa källaren och fira jul.
Och så ska vi ha väldigt roligt och se fram emot den dagen när allt detta är vardagsmat för oss.
Den dagen när vi bakar bröd som om vi aldrig gjort annat och tycker att grisens alla delar är det mest självklara i hela världen.
Den dagen när vi kan ysta en ost med ena handen, nackar en höna med den andra samtidigt som den perfekta senapen puttrar lite i skymundan. Bara sådär.
Och då ska vi se tillbaka och säga till varandra "Kommer du ihåg när vi inte visste vad vi skulle göra med fläskläggen?" och så ska vi skrocka lite förnöjsamt.

Hur man vinner ett gethus

Johoorå! Vi gjorde det. Tömt och sopat. Kommer ni ihåg att jag skrev förut nånting om att "vi städar, så får inspirationen trilla över oss"?

Det gjorde den.

Först lite historia....

Det här har varit det dåliga samvetets ladugård. Här inne hade vi kvigorna och här inne hade man alltid dåligt samvete. För det var smutsigt, det var mörkt, det var kallt och man kände alltid att man borde göra mer. Alltså, det var godkänt. Vi hade inte djur som stod här och led. Men kvigorna kom alltid i andra hand efter mjölkkorna. Man hann inte riktig med att fixa det som borde fixas, städa det som borde städas, laga det som borde lagas. Man gick hit och mockade, utfodrade djuren, grämde sig lite och gick. Och så var man tvungen att gå igenom när man hämtade foder till kossorna.

Och plötsligt när vi stod här, ungefär halvvägs genom röjningen, så kom det över mig...

Vore det inte jätteroligt om detta kunde bli en väldigt mysig ladugård?

Ett rum man vill gå in i?

Ett rum där man möts av bräkande...?

Om vi river ut den inredning som inte behövs, gjuter igen rännorna, bygger lite, skurar och målar...

Då kan vi dela av rummet på mitten och så kan vi ha några getter, bara några, på ena sidan och några får, bara några, på andra sidan. Lagom många getter för att få ihop mjölk till ost...

Jag la fram idén, tittade på min käre make och insåg att precis där och då vann jag diskussionen om getterna!

 

Bakom mig, alltså bakom där jag stod när jag tog bilden, men snett till höger finns ett till utrymme. Där hade vi kvigkalvar som var för stora för att bo i kalvbox, men för små för att bindas upp. Vi hade dem i spaltboxar. Jag ska inte gå in på detaljer, men det var en väldigt dålig och jobbig lösning. Det var ett himla bök med det där.

Det är ett stort rum och vi har funderat fram och tillbaka vad man skulle kunna göra. Nu haver vi bestämt oss.

 

Här är en bild från andra hållet. Ser ni öppningarna? Rummet sträcker sig från öppningen längst till höger till öppningen längst till vänster...eller tvärtom om man så vill.

Vi river ut spaltboxarna, stänger igen öppningarna (man kan komma in från andra hållet ), skurar och fixar en verkstad. En fin, stor verkstad där vi kan samla alla verktyg, alla maskiner, sågar och....grejor.

En stor, fin arbetsbänk. Rediga hyllor. Ordning och reda. En plats dit man kan ta med ungarna och bygga...saker.

Sen. Nån gång ska vi ordna en plats där man kan laga traktorn, köra in bilen och så, men nu kom vi fram till att det här är viktigare. Och vi har verkligen längtat efter en plats att samla allt. Som det har varit har vi haft en del i vår källare, en del i mjölkrummet, en del i en byggnad som jag ska berätta mer om en annan dag, en del i vagnhallen och en del nån helt annanstans. Och man får leta, leta och leta. 90% av tiden man la på ett projekt gick åt till att klura ut var man lagt grejorna.

Nu blir det andra bullar. Bra bullar.

 

Men först blir det helg. Och eftersom vi gjort exakt det jag sa att vi skulle göra, och lite till, denna vecka så blir det chokladpannacotta!

 

 



 

Traktorprojekt

Som ni vet är veckans projekt att städa ur gammellagårn och jag har slagit vad om chokladpannacotta att den är tömd till fredag kväll. Det betyder alltså inte att jag kommer bjuda alla som läst detta på chokladpannacotta om vi misslyckas, utan att jag kommer äta en på fredag kväll om det lyckas. Och om vi misslyckas kommer jag förmodligen trösta mig med en i alla fall.

Fullständig redovisning kommer på fredag, men det ser lovande ut....

 

Det som återstår är att göra småbalar av allt som ligger där i mitten.

 

Jag kan också meddela att våra fina, glada grisar idag har begett sig iväg på sin sista resa. Ungarna är okej med det, medans jag som har en väldig...jobbig period, nog inte kan titta mot den tomma hagen utan att storgrina. Därför kommer jag som vanligt titta på Grey´s anatomy ikväll och storgrina åt det i stället.

 

I alla fall och hur som helst...

Nu ska jag berätta om ett litet projekt jag överraskat mig själv genom att brinna för.

Projekt traktor:

 

 

Det här är vår traktor. (En av dem) Fyrahundran heter den i dagligt tal.

Den är gammal och sliten i färgen, som ni ser. Den har trasig tak, trasig och ful sits och den är smutsig och halväcklig. Dessutom uppstod en liten brand i motorn för några år sedan, så man måste starta den med en skruvmejsel från utsidan.

Jag kan köra traktor. Egentligen. Men jag gör det väldigt, väldig sällan nu för tiden.

Det är inte för att jag är tjej. Okej?

Det är bara så att jag inte haft så stort intresse för det. Och dessutom är maken en mycket skicklig traktorförare. Mycket skicklig. Han kan köra traktorn där den egentligen inte får plats. Han kan lyfta ur saker där det är omöjligt och bruka skopan med fantastisk precision.

Som ni märker är jag näst intill barnsligt imponerad av hans traktorkörning.

Det är typ som Justin Bieber för en trettiotvåårig bonnfru.

Och jag är inte av den åsikten att jag måste vara bra på nånting bara för att.

Jag måste inte kunna för att han kan.

Annars måste han, i rättvisans namn, lära sig spela piano och binda kransar.

Det räcker egentligen med att en av oss fixar snöskottningen.

MEN - jag har kommit på att det vore jättekul att kunna.

Eftersom jag inte kommer på ett sätt att motivera inköp av snöslunga (argumentet "det verkar så kul att göra små, söta gångar i snön" duger inte riktigt) så vore det ju roligt att göra små, söta gångar i snön med en traktor.

Men jag vill inte starta den med skruvmejsel och jag vill inte ha snö i nacken om jag kör på vintern. Jag vill inte bli smutsig av att sätta mig i den och jag vill inte att det ska se ut som att jag är på väg till skroten med den. (Maken vill naturligtvis inte heller att den ska vara i det här skicket, men jag vill väldigt gärna ta åt mig äran för att vi så att säga får ändan ur vagnen)

Så här ska piffas traktor!

Det ska bytas sits, lagas motor, ordnas tak, städas och putsas. Den ska skuras och lackas. Den ska bli välfungerande, fräsch och söt.

Jag ska i princip kunna köra den iklädd balklänning. (Nu äger jag ingen balklänning, men jag har sett några fina sådana som jag diskret lagt fram önskemål om att maken ska sy till mig)

Sen blir det åka av!

Och ja, förmodligen är det ett sätt att stilla abstinensen efter gräsklippningssäsongen.

Och ja, det är mycket möjligt att vi kommer fixa traktorn, jag kommer skotta snö en gång, köra sönder något och sen aldrig vilja köra traktor igen.

Men då har vi åtminstone en fin traktor. Och kanske en balklänning.

 

 

 

 

 

En brödstuga?

Vi blev klara med mjölkrummet den här veckan. Som vi sa. Det är dock svårt att få till några fina bilder i det där rummet. Svårt att hitta en vinkel att fotografera från.

 

Men sånne här fräsch färg blev det i alla fall.

 

 

Jag bjuder också på en bild på en kille som gör ren lysrörsarmaturen. Det har inte gjorts sedan elektriciteten uppfanns. Typ. Det var i alla fall riktigt äckligt. Sa han. Jag tillbringade stor del med att sitta på den där drickabacken, berömma hans insats och påstå att mitt viktiga jobb var att dokumentera det hela. Man måste dela på arbetet.

 

 

Här bestämde jag under städningen att jag ska fixa en mysig liten "göra kransar-hörna" Kan väl bli trevligt? Ett bord, en stol, en lampa, några hyllor och en cd-spelare. Allt man behöver.

 

Varför kände jag mig då tvungen att lägga till "som vi sa" i den första meningen? Jo, för det är på två vis med att dela med sig av planerna, drömmarna, idéerna.

Å ena sidan är det roligt att dela med sig.

Å andra sidan finns en liten rädsla att misslyckas.

Man vill liksom inte vara såna där "mycket snack och liten verkstad"-folk. Man vill ju framstå som pålitlig. Man vill ju att det ska verka som om man vet vad man pratar om.

Ni vet.

Det finns såna där som kommer med idéer, häftiga idéer, roliga idéer. Som man bara lyssnar på med ett halvt öra, för att man lite i smyg tänker "jaja, vi får väl se hur det blir med det"

Å tredje sidan (?) är det ett ganska bra sätt att sparka sig själv i baken. "Nu har jag ju talat om det för folk, nu får jag minsann se till att genomföra det också" Liksom.

 

Nu ska jag berätta om en idé. En dröm. Nåt som kanske kan bli en plan. Nåt som kanske inte är realistiskt. Nåt som jag inte har tillräcklig kunskap om, men hoppas på att kunna skaffa mig.

Okej? Jag lovar inget. Men jag hoppas. Jättemycket.

 

 

Det här är ingången till källaren i vårt andra hus. Brystugan, säger vi till vardags. Jag trodde att jag var ytterst klok som listade ut att det naturligtvis en gång i tiden har hetat "brödstuga"  Kul också eftersom vi tänker baka bröd. Men nej. "Bryggstuga" upplyste han med historiska kunskaper.

 Här inne finns ett hyfsat stort utrymme som vi städat ur en gång. Vi måste städa ur det en gång till, för det råkade bli tomkartong- och sofförvaring under resans gång. Det kan bli ett fint och charmigt rum, för det har bland annat såna här trevliga fönster:

 

I detta rum finns också en skatt:

 

En vedeldad ugn.

Här ska vi baka bröd. Det är inte bara en dröm. Det är en plan. Vi ska bara snacka lite med sotare och lite andra såna där tråkiga detaljer. Och finslipa brödreceptet.

Drömmen är: pizza.

Tänk er att vi, några gånger under sommarmånaderna, har pizzakvällar.

Dinkelpizza - of course.

Vänner, bekanta, obekanta och löst folk anmäler intresse. Vi fixar god pizza och dryck för en rimlig penning. Lite underhållning kanske? Man sitter i ett angränsande (nu kartongfyllt) rum, som då kommer vara ytterst trevligt inrett, man umgås, blir mätt och har en trivsam sommarkväll. Som på restaurang, fast bättre (jojomen) och vi skänker allt ekonomiskt överskott till Rädda Barnen.

Är ni med?

Allt som fattas är en bra pizzaspade.

 

 

 

Ångrar vi oss?

"Har ni ångrat er någon gång?"

Den frågan har vi fått ett par gånger sedan vi gjorde oss av med korna.

Svaret är alltid "nej"

Vissa saker kan vi sakna. Kossor på bete utanför huset på sommaren och mysiga mornar i lagårn. 

Men det finns så många saker vi inte saknar.

Jag har förståelse och framför allt stor respekt för de som fortsätter som mjölkbönder, men för oss har valet känts helt rätt.

Förmodligen spelar det stor roll att det var ett helt frivilligt val.

Vi var inte tvungna att lägga av. Vi hade kunnat satsa och fortsätta. Vi stod inte vid ruinens brant.

Vi kände bara väldigt tydligt att vi var färdiga med det där.

Det var aldrig någon sorg i det.

Inte en enda gång har vi mötts av kritik mot beslutet. Eller ens ifrågasättande. Väldigt skönt.

 

Men vi är väldigt noga med att detta inte ska vara en nedlagd mjölkgård.

Det ska inte vara slut.

Det ska inte vara en verksamhet som upphört, utan en nystart. En verksamhet som gått över i något annat. Vi är väldigt glada för att grannen brukar åkrarna och vi är väldigt glada över att vi får möjlighet att använda byggnaderna till våra drömmar.

Vi är noga med att städa upp runt om på gården. Få undan maskiner som inte används och städa undan balplasten. Plocka bort avlastarbordet och göra något av den leriga backen där korna trampat omkring.

Vi vill verkligen inte att det ska se ut som en nedlagd bondgård.

För vår skull och för omgivningens.

Vi vill inte att det ska se ut som något som misslyckats.

 

Bland det första vi gjorde var att få ut inredningen i lagårn...Vi gick loss med diverse verktyg, slet, bar och bubbade och slängde massor i en gigantisk container...

 

Frågan är dock: Vad gör man med ett rum som detta? Konsertsal? Bandyhall? Spa? Sågverk?

Vi gör helt enkelt så att vi målar och piffar och sen låter vi idéerna trilla över oss...hoppas vi.

Jag tror att det kommer finnas djur här inne...

Redan nu bor hönsen här.

 

Återvinning is da shit, som man brukar säga. Väggarna till hönshuset är väggar från de gamla kalvboxarna. Den fina dörren hittade vi i de gamla (numer rivna) ladan.

 

Redena har jag byggt. Jag är kung på mätning. Jag tog fram material och ögonmått och sa "Jag tror att det blir åtta reden" Det blev tretton. Sneda är de också. Men de värper som attan där. Minstingen har koll, som ni ser.

Och hönsen har koll på minstingen...

 

Veckans projekt är det gamla mjölkrummet. Slitet och gulblekt stod det där och såg ut som ett...ledset gammalt mjölkrum. Så kan vi ju inte ha det när folk ska komma och handla ägg och så.

Nästa gång hoppas jag kunna lägga upp en bild på vårt fina nygamla mjölkrum med ljusblå väggar, fräsch belysning, snygga dörrar, fina grå gardiner och en trevlig liten fönsterlampa...

 

Nästa veckas projekt då?

Nu kommer the great ångestsuck.

Det är med skräckblandad förtjusning (med kraftig betoning på skräck) jag ser mot nästa vecka.

Ni förstår. Vi hade kvigorna i ett annat rum än kossorna. I det rummet har vi ställt massor av saker som vi inte visste var vi skulle ställa. Det rummet ska bli tomt. För att idéerna ska kunna ramla över oss. Och så. För att vi ska kunna gå loss med högtryckstvätt, målarfärg och storslagna (men fullt genomförbara) visioner.

Vi ska tömma detta: (Varning för starka bilder)

 

Är det tomt nästa fredag kväll tror vi? Jag slår vad om en chokladpannacotta!

Hur blev de rå?

Hur gick det med vårt höstlovsprojekt kan man undra...

Tackar som frågar, det gick strålande!

När vi körde igång ska jag erkänna att där fanns nån liten rädsla för att ha tagit oss vatten över huvudet.

Att ungarna skulle lessna efter en timme och att vi inte skulle hinna hälften av vad vi hoppats.

Men...förutom att ett av barnen hade en liten "jagärsåtröttochjagfryserochjagfårALDRIGlekamednågon"-svacka på onsdagseftermiddagen, så har det varit ytterst lite klagan. Och vi hann MER än vi planerat! Och vi har haft jätteroligt. Och det har inte kommit något gnäll om att vi inte haft internet. Inte ens från mamman och pappan. Bortsett från nån liten "detkanvigoogla...näjustnä"

Jag är nöjd, väldigt stolt över våra barn och mycket glad över resultatet.

Här följer fyra miljoner (nästan) bilder....

Tre laddade och arbetssugna barn på måndag morgon. Det fjärde barnet hade innebandycup och slöt upp först på tisdagen.

 

Döttrarna sopar säd för glatta livet

 

En bra plats att vila på är också viktig!

 

Tonåringen högg i på tisdagen och jobbade fantastiskt duktigt tills han fick en tung bjälke över sitt lår. Då gnydde han ett tag. Sen jobbade han vidare.

 

Treochetthalvtåringen tycker, med all rätt, att det är viktigt att övervaka det som händer vid lastmaskinen.

 

Korvlunch i ladan!

 

Fantastiskt duktiga flickor!

 

Det är en fröjd att elda bös!

 

Flyttningen av krossen krävde en del "kliaihuvudet" hos maken, en kofot, rå muskelstyrka, finurlighet och ett sorts spel för att lyfta (Inte ett änglaspel som jag föreslog). Först gick det inte, sen gick det inte, men sen så! Nu är den borta!

 

Andra dagen tittade jag in i det här utrymmet, suckade djupt och innerligt och en gång till. Sen högg vi i. Vi bar, vi slet, vi rensade....och...

 

...här ska fikahörnan vara. Ni anar inte stoltheten, och den enorma tillfredsställelsen i detta!!

 

Välförtjänt kycklinglunch i gamla mjölkrummet.

 

I början av veckan var detta golv fullt av gammal säd, stöttor stod här och där mellan golv och tak och diverse bråte befann sig på sporadiska ställen...här ska själva butiken vara tänker vi.

 

Gången mellan gamla lagårn och vår tilltänkta butik har varit ett perfekt tillhåll för ett tvådecimeters lager av torkat kobajs, gammal halm och en gigantisk trälåda fylld av allsköns skräp...

 

...så är icke längre fallet!

 

Här ska man komma in och till höger går man in till butiken.

Allt som fattas är en smula snickeriarbete och en rejäl runda med högtryckstvätten.

Till vänster på väggen ska vi hänga ett fantastiskt konstverk som är under bearbetning.

Ja just ja...när veckan startade fanns i detta utrymme två stora halmbalar, två rejäla högar med brädor, några astunga järngaller och en hel del halm...

 

 

Två stora "luckor" i väggen spikades igen.

 

Och så här blev rummet från ett annat hörn av världen...Ser ni så tomt här är?!

 

Som utlovat ordnades en läskig halloweenmiddag på fredag kväll. Till vår stora glädje kom min uppsalabroder med fru och två barn på besök och fick avnjuta vår maskspaghetti, fläskfilésniglar, blodsås, korvfingrar, kissbål, marshmallowsspöken, och chokladbajs.

 

Efter en allhelgonadag med stillhet och sång drämde vi till med en wiidag på söndagen. Killarna mot tjejerna i en hård kamp i alla möjliga grenar i olika wiispel. Tjejerna vann, alla fick pizza, internet knäpptes på i morse och vi har kommit en bra bit mot förverkligandet av denna dröm.

Bästa höstlovet EVER!

Tillsammans!