Traktorprojekt

Som ni vet är veckans projekt att städa ur gammellagårn och jag har slagit vad om chokladpannacotta att den är tömd till fredag kväll. Det betyder alltså inte att jag kommer bjuda alla som läst detta på chokladpannacotta om vi misslyckas, utan att jag kommer äta en på fredag kväll om det lyckas. Och om vi misslyckas kommer jag förmodligen trösta mig med en i alla fall.

Fullständig redovisning kommer på fredag, men det ser lovande ut....

 

Det som återstår är att göra småbalar av allt som ligger där i mitten.

 

Jag kan också meddela att våra fina, glada grisar idag har begett sig iväg på sin sista resa. Ungarna är okej med det, medans jag som har en väldig...jobbig period, nog inte kan titta mot den tomma hagen utan att storgrina. Därför kommer jag som vanligt titta på Grey´s anatomy ikväll och storgrina åt det i stället.

 

I alla fall och hur som helst...

Nu ska jag berätta om ett litet projekt jag överraskat mig själv genom att brinna för.

Projekt traktor:

 

 

Det här är vår traktor. (En av dem) Fyrahundran heter den i dagligt tal.

Den är gammal och sliten i färgen, som ni ser. Den har trasig tak, trasig och ful sits och den är smutsig och halväcklig. Dessutom uppstod en liten brand i motorn för några år sedan, så man måste starta den med en skruvmejsel från utsidan.

Jag kan köra traktor. Egentligen. Men jag gör det väldigt, väldig sällan nu för tiden.

Det är inte för att jag är tjej. Okej?

Det är bara så att jag inte haft så stort intresse för det. Och dessutom är maken en mycket skicklig traktorförare. Mycket skicklig. Han kan köra traktorn där den egentligen inte får plats. Han kan lyfta ur saker där det är omöjligt och bruka skopan med fantastisk precision.

Som ni märker är jag näst intill barnsligt imponerad av hans traktorkörning.

Det är typ som Justin Bieber för en trettiotvåårig bonnfru.

Och jag är inte av den åsikten att jag måste vara bra på nånting bara för att.

Jag måste inte kunna för att han kan.

Annars måste han, i rättvisans namn, lära sig spela piano och binda kransar.

Det räcker egentligen med att en av oss fixar snöskottningen.

MEN - jag har kommit på att det vore jättekul att kunna.

Eftersom jag inte kommer på ett sätt att motivera inköp av snöslunga (argumentet "det verkar så kul att göra små, söta gångar i snön" duger inte riktigt) så vore det ju roligt att göra små, söta gångar i snön med en traktor.

Men jag vill inte starta den med skruvmejsel och jag vill inte ha snö i nacken om jag kör på vintern. Jag vill inte bli smutsig av att sätta mig i den och jag vill inte att det ska se ut som att jag är på väg till skroten med den. (Maken vill naturligtvis inte heller att den ska vara i det här skicket, men jag vill väldigt gärna ta åt mig äran för att vi så att säga får ändan ur vagnen)

Så här ska piffas traktor!

Det ska bytas sits, lagas motor, ordnas tak, städas och putsas. Den ska skuras och lackas. Den ska bli välfungerande, fräsch och söt.

Jag ska i princip kunna köra den iklädd balklänning. (Nu äger jag ingen balklänning, men jag har sett några fina sådana som jag diskret lagt fram önskemål om att maken ska sy till mig)

Sen blir det åka av!

Och ja, förmodligen är det ett sätt att stilla abstinensen efter gräsklippningssäsongen.

Och ja, det är mycket möjligt att vi kommer fixa traktorn, jag kommer skotta snö en gång, köra sönder något och sen aldrig vilja köra traktor igen.

Men då har vi åtminstone en fin traktor. Och kanske en balklänning.