Tuta och kör

Ett projekt har vi kvar att ta tag i innan den där rysskylan eller vad det nu var för slags kyla som skulle komma, kommer. Vi ska göra småbalar av halm. Vi ska skotta in en massa, massa halm i en liten maskin som gör halmbalar. Det är tråkigt, dammigt och jobbigt. Men det kommer att bli fint och vi kommer att få fram yta som vi behöver för att förvara annat. Det är alltså det sista vi planerat att göra ute innan vintern faller över oss.
Vad ska vi då göra i vinter, kan man undra?
I vinter ska vi lära oss hur man gör.
Det är nämligen så att de här idéerna om vad vi ska göra med allting liksom bara kastat sig över oss och vi har inte riktigt haft tid och möjlighet att sortera.
Jag har väl alltid varit en sån där "äh, vi kör och ser vad som händer"- typ. Som plötsligt står där med något ofärdigt i händerna.
"MAMMA!!! Kan du brodera klart den här fina tavlan som jag fick för mig att jag kunde brodera alldeles själv, fast jag alltid avskytt allt som har med syslöjd att göra och därför bara sydde fyra stygn på innan jag gav upp??!!"
 Fast oftast fixar jag det.
"Om jag kan sjunga den där sången på ert bröllop i morgon? Självklart, det är lugnt." Hem, googla, youtuba, skaffa noter från notpoolen, toköva.

Maken, har däremot inte varit sån. Han har varit en sån där: "fundera ett par månader, diskutera med konsult, beställa ritningar från Frankrike, mäta, mäta om, diskutera med en annan konsult, låta frågan mogna över sommaren, be en professor se över ritningarna, fatta ett halvt beslut och låta det mogna innan man kanske, kanske småstartar framåt sjuttioårsdagen"
Nu överdrev jag detta en smula, men det är ungefär så det känns när man själv liksom "Jag har tänkt över det i ÅTTA minuter, klart jag är säker! - Nej, man behöver inte mäta!"

Men i och med hela "Projekt Åkre"-grejen har något hänt. Och jag är väldigt glad åt det. Vi tutar och kör, helt enkelt. Vi lär oss efter vägen. Vi mäter mer än vad vi skulle gjort om jag bestämt allt och betydligt mindre än om han skulle bestämt allt. Han ser till att det håller, jag ser till att det blir prydligt.

Nu har vi frysarna fulla med älgkött, lammkött och fläskkött. (Efter att ha panikanvänt "ring en vän"-livlinan och fått mycket god hjälp med vad som är vad på grisen) och vi har ingen aning om hur man tillagar ens hälften av det.
Vi ska alltså lära oss att ta reda på kött, framställa ett knäckebrödsrecept, avsmaka senap, lära oss allt om getter, lära oss allt om får, ta reda på hur man avlivar och tillreder en höna, kolla upp fyrahundratusen olika regler i jordbruksverkets, livsmedelsverkets och alla andra "visombestämmersakerhitochdit"-verks bestämmelser. Vi ska kolla upp tillstånd, vi ska lära oss hur man gör ost, vi ska planera grönsaksland, lära oss hur man förädlar och tar om hand alla grönsaker, planera rabatter utanför ingången till gårdsbutiken, baka, göra ritningar som inte kommer fungera i verkligheten och ta fram ett supergott recept på blåbärssaft.
Dessutom ska vi städa källaren och fira jul.
Och så ska vi ha väldigt roligt och se fram emot den dagen när allt detta är vardagsmat för oss.
Den dagen när vi bakar bröd som om vi aldrig gjort annat och tycker att grisens alla delar är det mest självklara i hela världen.
Den dagen när vi kan ysta en ost med ena handen, nackar en höna med den andra samtidigt som den perfekta senapen puttrar lite i skymundan. Bara sådär.
Och då ska vi se tillbaka och säga till varandra "Kommer du ihåg när vi inte visste vad vi skulle göra med fläskläggen?" och så ska vi skrocka lite förnöjsamt.