Sammanfattning

 

Ursäkta blogguppehållet, men vi har haft ett enormt slappt och skönt julfirande!

Så här års hör det väl till att man summerar året och blickar både bakåt och framåt.

Jag vill naturligtvis inte vara sämre!

2013 har varit ett fantastiskt år på väldigt många sätt. (På en del sätt har det varit åt skogen och då mest med tanke på egen och framför allt andras sjukdomar. Min gick ju tack och lov alldeles utmärkt att bli frisk från)

Här fokuserar jag på det fantastiska. Okej?

Vad gäller vår gård vill jag påstå att 2013 varit en milstolpe.

Det har nämligen inte alltid varit lätt för mig här. Ibland har det varit i närheten av ett h-vete. Jag har flera gånger varit övertygad om att jag absolut inte vill bo här och några gånger har det inte varit långt ifrån att vi gett oss av. (Tillsammans) Det har funnits så mycket ledsamhet, ilska, ångest, missförstånd och utanförskap förknippat med gården att jag trott att det inte ska gå att komma förbi.

Det har tagit väldigt lång tid att få detta att kännas som hemma för mig.

Men i år har det vänt.

Nu känner jag att detta är hemma. Huset, gården, byn. Hemma.

Och dessutom har vår by en skola som kommer att finnas kvar. Och en mataffär.

Här vill jag stanna. Här finns det drömmar. Här finns vi. Hägglunds på Åkre. Najs.

 

 

 

Två saker av det vi gjort sticker ut. Det finns alltså två saker som väger lite, lite tyngre. Två höjdpunkter....1:

 

 

Växthuset. Självklart! Som vi längtade och planerade. Som vi slet. Så nöjda vi blev.

Nu ser jag framför mig hur det till sommaren är fyllt av tomater, sallad, spenat, chili och en hel del annat. Bredvid växthuset kommer potatislandet att ligga.

 

Höjdpunkt 2:

 

 

Det som ska bli vår gårdsbutik. Urstädningen av detta som nästan verkade oöverkomligt, men som blev ett otroligt roligt projekt med hela familjen.

 

Sen tillkommer, utan inbördes ordning:

Städningen av källaren, städningen av gammellagårn, rivningen av ladan, städningen vid vagnhallen, grisladan med tillhörande grisar, målningen av mjölkrummet, målningen av mjölkrumskontoret, försäljningen i den lilla, lilla butiken, framplockandet av stensättningen...och allt som jag glömt.

Nog kan vi se tillbaka på året med glädje och ett visst (stort) mått av stolthet?

Men det största av allt är ändå att idéerna föddes. Att vi bestämde oss.

2013 är liksom året då det startade.

 

2014 då?

Kommer bli ännu bättre!

Jag och äldsta dottern gick en tur runt gården här på eftermiddagen och det var inte svårt att föreställa sig våren och sommaren.

 

 

De här trevliga varelserna ska bli fler och hönsgården ska piffas upp och byggas ut en smula. Äggförsäljningen går riktigt bra och höns är himla skojiga djur.

 

Här inne finns ju den vedeldade ugnen. Jag hoppas och tror att 2014 är året då den börjar användas. Och hela rummet ska piffas och fixas för att bli ett bakningsparadis. Dessutom råkade maken få en hushållsassistent i julklapp...

 

Ser ni getterna framför er??!! Det gör jag. Jag känner nästan lukten av dem. 2014 ska bli året då vi lär oss allt om getter. Och getost.

 

En invigning måste vi ju ha. En invigning ska vi ha. Kanske, eventuellt jätteprelimenärt siktar vi på första maj. Då blir det en sorts marknadsdag där vi bland annat kommer sälja lite grejer från den gamla, nu rivna, ladan. Det här är några fula bilder med ganska dåliga smakprov...gamla dubbeldörrar (den gröna)  med tillhörande dörrkarm och en gammal, fin kista. Den dagen får solen skina och fåglarna kvittra. Eller så får det regna. Det blir nog bra i alla fall. Det kommer bli en trevlig dag och vi kommer få in en del pengar till "Rädda barnen" Det blir kalvdans också.

 

Den här dörren leder till källaren. Där inne kommer det framåt hösten finnas allsköns matvaror.

Jag längtar.

 

Tihitihi, fniss, klappklapp och yster dans.

Här blir ingången till butiken.

Jag ser skylten framför mig.

Jag ser blomsterrabatterna på sidorna.

Jag ser lilla lampan i fönstret.

Jag ser mig själv, brunbränd och tio kilo lättare (nä, jag vet, jag kommer inte vara brunbränd nästa år heller) ta emot kunder.













 

Jag tror att 2014 kommer bli ett bra år.

Jag tror att vi kommer bygga vidare på något som börjat väldigt bra.

Jag tror att fler och fler människor får upp ögonen för det nära, för det lilla, för det hälsosamma.

Jag tror att det finns tre stora anledningar till att folk mår dåligt (förutom naturligtvis de självklara som har med olyckor, sjukdom och hemskheter att göra) Jag tror att tre anledningar är:

1.Rökning (även passiv)

2. Socker och vitt mjöl

3. Att göra för många saker som man egentligen inte vill.

 

Jag har blivit och planerar att bli ännu bättre på att prioritera rätt. Under 2014 ska jag för det första se till att inte dra på mig och dessutom gärna se till att bli av med fler "Åh, så måste jag åka på det där som jag absolut inte har lust med" Jag kan absolut göra saker jag inte riktigt känner för, för att göra någon annan glad då och då. Det jag snackar om är de här åtagandena man gjort, föreningar man gått med i och inte tagit sig ur, förväntningar på en som man låter folk ha fast man inte vill.

Jag ska äta ännu vettigare och yoga mer.

Jag ska tänka gladare.

Jag ska vara mer tacksam.

Jag ska älska ännu mer.

Jag ska vara snällare - mot andra och mot mig.

Det är inga nyårslöften, mitt enda nyårslöfte är som vanligt att jag inte ska börja bruka narkotika, för det har jag lyckats hålla varje år och känner mig säker på att kunna hålla det den här gången med.

Nä, det är förhoppningar och mål. Det är vad jag vill.

På tisdag kommer vi att fira in det nya året traditionsenligt.

Vi vill avsluta det gamla året på det sätt vi vill att nästa ska vara.

Vi är hemma. Bara vi i familjen. Lugnt, trivsamt. God mat (det här nyåret har vi egen gris på tallrikarna, nästa år hoppas vi att vi även har egen potatis, egna grönsaker och allt möjligt annat), alkoholfritt. Alfapet. Vi kommer summera året, snacka höjdpunkter, dalar. Blicka fram mot nästa, göra planer. 

Vi kommer också knipa ihop ögonen, knyta händerna och önska, önska, önska att början av 2014 är en tid då min äldste sons pappa kommer överleva, vakna och tillfriskna!

Vid tolvslaget kommer vi (om vi är vakna) titta på fyrverkerier genom fönstren. (Jag har en förskräcklig dubbelmoral här. Jag tycker att fyrverkerier är ett fruktansvärt och onödigt slöseri med pengar. Jag tycker att det är farligt och hemskt mot djuren och skulle absolut inte köpa själv, men jag tycker det är väldigt trevligt att titta genom fönstren när andra använder dem) skåla i Pommac och kramas. Sen kommer vi stupa i säng, ta sovmorgon (snartfyraåringen också...snälla?!) och inleda året väldigt, väldigt soft med sällskapsspel, film och mer god mat.

 

Jag önskar er alla en mycket trevlig nyårsafton och ett fantastiskt 2014!

 

 

 

Vi ses nästa år!

Redovisning och currysill

Redovisning av vårt walk-in-skafferi-projekt:

Rent, fräscht och rymligt. Vi ska bara fylla på hyllorna lite.

Jag har varit ner dit några gånger och skrockat lite "Ack, ack, ack, tänk så bra det blir!"

 

 

 

 

Den här hyllan är, som ni ser, alldeles tom än så länge. Där ska jag ställa mitt julgodis. Förlåt. Vårt julgodis. Jag har gjort ischoklad med smak av apelsin och chili. Hemodlad chili. Sen brände jag fudge. Jag ska göra ny fudge.

 

 

Vi städade lite här också. Här var det verkstad, men vi ska ju bygga verkstad annorstädes. Ja, nån annanstans alltså. Här ska vi ha det rent och snyggt, peta in en till frys och på hyllorna förvara bra saker som tvål. Och tvättmedel. Och, som synes, toapapper. Mannen sköter kontakten med toapappers- tvättmedels och sånt- leverantören. Jag lägger mig inte i det där. Ibland har vi hysteriskt mycket toapapper. Och flera lådor med schampo som INGEN vill ha. Ingen av oss i familjen som har hår på huvudet i alla fall. Det la jag mig faktiskt i lite grann, när jag såg alla lådorna med schampo. Jag la mig i på ett ganska fnissigt och aningens hånfullt sätt. Men nu säger jag inte mer om det.

 

Idag då?

Jo, idag drog jag på mig julsockorna. För det är så mysigt. Sen bakade jag vörtbröd.

 

 

Nu vet jag att det här inte alls är en fin bild på mina vörtlimpor. (Bilden nedan alltså. Bilden ovan föreställer min mjöliga julsocka) De ser ut som grisdelar. Men jag har smakat lite och de smakar vörtbröd. Jag smakade bara pyttelite, för jag har 2-dag idag. Som i 5:2. En sak som man inte ska göra en sån dag är att prova stark senap. Då kommer halsbrännan som ett brev på posten. Jag har gjort det misstaget vid två tillfällen. Andra gången skämdes jag lite.

Nåväl. I morgon tänkte jag prova brödet på mina arbetskamrater (ni vet, jag har ju ett typ riktigt jobb också) Och så lägger jag ut tre limpor i butiken. Det går utmärkt att frysa in brödet har jag läst.

I alla fall så har jag försökt att sunda till det lite.

Jag tycker mycket - mycket om vörtbröd till jul och tänkte att det är ju skönt om man kan baka eget, så man vet vad som är däri. Ölen är det ju som det är med. Det är inte så nyttigt, men det går inte att komma ifrån. Sen är det bakat på rågmjöl och dinkelsikt. Och så bytte jag ut drygt hälften av sirapen mot agavesirap. Så har jag gjort vad jag kan.

 

Sen gjorde jag lime- och pepparrotssill.

 

 

Den ska stå och gosa till sig över natten och så ska jag och maken ha lite sillunch i morgon och om allt smakar så väl som jag hoppas, läggs den i fina burkar och ställs ut i butiken. Den håller minst en vecka i kylen, så man kan ju antingen äta den den här veckan och vid behov skaffa en nytillagad nästa vecka, när jag fyllt på. Eller så anser man att den håller i två veckor och så spar man den till julafton. Eller så gör man sin egen sillinläggning. Eller så köper man en på affärn. Man kanske inte gillar pepparrot.

Då kan man skaffa currysill.

Samma med den.

Provsmakning i morgon och håller minst en vecka i kylen.

Och inga konstiga tillsatser.

 

 

I morgon provar vi sill och tillagar rödbetssallad.

Och ordnar ny fudge.

 

 

 

Walk-in-skafferi

Hej och förlåt.

Jag skulle skrivit för ett tag sen, men en förbannad sjukdom har kommit emellan.

Men nu.

Walk-in-skafferi.

Som jag minns det hade min farbror och faster ett separat skafferirum. Som man kunde gå in i. Ja, det kanske de fortfarande har, men som liten tyckte jag det var häftigt.

Nu tycker jag det är jättehäftigt.

Jag skulle gärna ha ett sådant skafferi själv.

I anslutning till vårt kök finns ett rum som vi kallar lekrummet. Där finns wii-spelet, lite leksaker och löpbandet. Jag får inte göra om det till ett skafferi.

Och så har vi en tvättstuga. En tvättstuga är väldigt bra att ha när man är en familj med fyra barn. Där ska vi alltså inte heller göra skafferi.

Men i planerna som vi har, med självförsörjningsidéerna och sansat tempo, hemma och softa och allt det där, ingår också att inte behöva åka och handla stup i kvarten.

Att liksom ha allt hemma och kunna plocka fram ur frys, växthus, hönshus....till middag och inte ränna till affärn i tid och otid. För när man är på affärn är det så lätt att det slinker ner sånt som man inte tänkt sig. I alla fall för mig. Doftljus. Lite godis kanske. Nån tidning som jag läser ut på tre minuter och egentligen var bortkastade pengar. Nån söt burk med nån ingrediens som verkar lite spännande, men som jag aldrig kommer på vad jag ska använda till. Sådär. Och tanken är ju också att undvika onödiga utgifter för att på så sätt dra ner kraven på inkomst.

Visst gillar jag att shoppa ibland.

Jag gillar att köpa julklappar och jag gillar att handla kläder. Ibland. Tanken är inte att vi ska stänga in oss här på landet och bli kufar som luktar illa och pratar för oss själva. Även om jag redan nu kan känna mig väldigt obekväm med att åka till "stan". Vi har inte heller tänkt tillverka våra egna kläder - särskilt inte jag som inte ens kan trä en symaskin.

Men vi vill gärna komma ifrån de ständiga utflykterna till mataffären.

Det skulle vara otroligt skönt att kunna storhandla vid något enstaka tillfälle och sen ibland ta cykeln (snälla, snälla tomten jag har ingen cykel men det skulle vara kul med en fin röd...) ner till den lokala butiken (som snart ska öppna och som jag hoppas hoppas kommer finnas kvar i framtiden för nu ser det ju ut som att Segersta ska kunna fortsätta vara ett fantastiskt exempel på en fungerande liten underbar by eftersom vi fått klart att det blir friskola till hösten) och införskaffa mjölk. Och kanske en glass när solen skiner. Bröd ska vi baka själva.

För att få den planen att fungera behöver man kunna bunkra matvaror. Vi har fyra frysar och ett kylskåp. Och ett hyfsat normalstor skafferi. Vi är sex personer i familjen. En är tonårspojke.

Då får vi ta källaren:

 

Så nu till veckan ska vi tömma detta helt. Och städa. Och piffa lite. Det är viktigt att det är mysigt.

Sen ska vi bunkra.

Och vips, så har vi ett walk-down-skafferi.

Och så har vi en rejäl jordkällare.

Där tycker jag att det är läskigt, för det känns som att man ska hitta gamla fastkedjade skelett i hörnen.

Förut har det varit för fuktigt i vår jordkällare, men nu har pappan min farit fram med grävskopan och grävt ett dike där maken min lagt i ett rör och därmed lett bort vatten som tidigare runnit ner i nyss nämnda jordkällare. Så där ska vi förvara potatisen, morötterna, rödbetorna, löken och...ja, vad vet jag, det finns många idéer om vad som ska odlas. Och saftas. Och syltas. Och så ska vi lära oss att syra grönsaker och...stopp. Först skafferiprojektet. En sak i taget. Försöker jag med ibland i alla fall. Först bunkrar vi champinjoner.

Sen funderar vi på potatislandet.

Och däremellan kommer julafton.

 

Tjoff sare! Å då blev jag rädder.

Ibland blir det så bra så det blir läskigt.

Jag skrev ju det förra inlägget och så gjorde jag en facebooksida för "projekt Åkre" och bjöd in lite folk att gilla den och så bjöd maken in lite folk att gilla den och så oupps så hade den här bloggen väldigt många läsare plötsligt och folk började höra av sig och fråga om adressen och säga att de vill komma och att de känner andra som vill komma och då blev vi så glada, så glada!

Och så började vi drömma om framtiden och sådär...

...och så plötsligt blev det läskigt.

För jag vet inte om det är bara jag eller om det är ett allmänt drag hos människor, men man är ju så rädd att inte räcka till.

Plötsligt övergick stoltheten över vår lilla, lilla butik till tankar i stil med:

"Men alltså, förstår folk att vi bara har ett litet, litet rum med en hemsnickrad hylla, med hemgjorda grejor på?"

"Tänk om nån förväntar sig en riktig affär?!"

"Tänk om nån kommer hit och blir besviken"

 

Och så oron över att inte veta vad det är man pysslar med...

"Tänk om nån inte gillar chokladkakorna som jag är så stolt över"

istället för

"Jag tycker att chokladkakorna är jättegoda, mitt smaksinne är lika gott som nån annans och om någon inte tycker att de är goda betyder det inte att jag är dum i huvudet"

och

"undrar om folk tycker att senapen är för stark"

istället för

"jag har gjort senapen som jag vill ha den och gillar man det så gillar man det. Smaken är som baken"

För kan man verkligen pracka på folk nånting som för några veckor sedan bara var en liten halvtokig idé under några skämtsamma lager av storhetsvansinne?

 

 

Men idag har jag (förutom att handla julklappar. Snart är det jul OUIIIII!!!!! Jag älskar julen!), bakat mer chokladkakor och tillverkat mer senap.

Nu i såna här fina burkar

 

 

som jag fyndade.

 

Sen gick jag och de två minsta barnen ut till hönsen och hämtade dagens värpskörd, fyllde på mat och la in lite mer halm i redena. Jag snackade lite med damerna om att de producerar bra och ska keepa up the good work, typ.

Sen gick vi in och jag tvättade, paketerade och datummärkte äggen.

 

 

I köket stod maken och bakade julknäcke.

Och jag kände mig så sjukt nöjd med tillvaron.

Lycklig.

Tillfreds.

Och det är väl så kanske, att det är så läskigt för att vi har en dröm som som faktiskt kan slå in.

Och det vore så ledsamt om det gick åt pipan. Och det ligger nånting...märkligt...pinsamt i att erkänna att man siktar högt. För siktar man högt kan man misslyckas. Och då kanske det var bättre att vara lite klädsamt ödmjuk och mumla att "ja, går det så går det och går det inte så får vi väl försöka skaffa vanliga jobb..."

Men ärligt....

...drömmen - som vi snuddar vid och som jag pladdrar öronen  av maken med- är att få leva så här.

Att ägna vinterdagarna åt att pyssla om hönsen, baka bröd, fixa senap, baka kakor, komma på nya idéer, sköta getter, koka saft av blåbären vi plockat på hösten, göra äppelmos, tillverka korv, binda kransar och massor av annat och ha tid för barnen. Att ha med barnen.

Och att ägna sommardagarna åt att bada, sköta trädgården, grilla, hålla i gårdsbutiken, pyssla om hönsen, baka bröd, komma på nya idéer, sköta getter och massor av annat och ha tid för barnen. Att ha med barnen. Och att göra det tillsammans. Det är VÅR grej.

Drömmen är att med hjälp av skogen kunna leva så här. Att kunna leva hyfsat gott så.

Inga årliga utlandssemestrar för familjen eller lyxprylar. Men bra. Lyckligt.

Det är drömmen.

Så högt siktar vi.

Och  nu tänker jag inte oroa mig mer

Ni är så välkomna till vår lilla, lilla butik som består av ett litet rum med några hyllor - fyllda av riktigt bra grejor. Goda grejor.

Och vi är stolta.

Och lyckliga.

Och nästa gång ska jag berätta för er om min dröm om att ha ett walk-in-skafferi.

 

Då är vi igång

Nu har vi liksom typ öppnat vår lilla, lilla julbutik

 

Vi har redan haft kunder.

Min kantorkompis Karin var först. Det kändes väldigt, väldigt bra må jag säga.

Vi har gjort julfint där inne.

 

 

Pyntet i granriset har min syster gjort. Det får man också köpa om man vill. Fint och handgjort, gammeldags, fast nytt.

Vi har satt upp en fin och informativ lapp också.

 

Jag hoppas alla förstår att man inte får ta typ kylskåpet med sig. Men står det ingen prislapp bör man lämna det.

Däremot ska man inte vara rädd för att komma och knacka på.

Och kaffe finns det alltid.

Här är den fina hyllan.

 

På den finns nu:

Lasses goda julknäcke

Mammas goda pepparkakor

Min starka, goda senap

Mina berömda (jorå snart så) chokladkakor

Vår finfina äppelmos

Apelsintryffel

Pepparkakstryffel

och

små saffransskorpor.

 

Bredvid hänger julkransar.

I kylen finns ägg i mån av värpning.

Närmare jul kommer vi erbjuda en enormt god och utankonstigatillsatser- rödbetssallad och några delikata sillinläggningshistorier. Pepparrot- och limesill tillexempel.

Och så blir det nog mer julgodis.

Sen fyller vi på efter behov.

 

Just ja - om man är i behov av en julgran och vill ha en grön och grann och väldoftande, men inte har nån lust eller ork att traska ut i skogen eller inte har nån skog och tillhör den ynka lilla fina del av befolkningen som faktiskt inser att det är lika mycket stöld att plocka julgranar på nån annans mark, utan att be om lov, även om det är jul, som det är att gå in i affären och plocka åt sig en julskinka

innanför överrocken, så kan ni säga till så ordnar vi det.

 

Nåja, ni är alla varmt välkomna i alla fall.

Och det är alltid öppet.

Glad advent!

 

 

 

 

Mycket snack och mycket verkstad

 

Jomen här händer det grejer.

På fredag är det tänkt att det ska bli julfint i vår lilla lilla lightbutik som egentligen är ett gammalt mjölkrumskontor. Här byggs en hylla av en man som dessutom tillbringat en del tid med att baka julknäcke. Fantastiskt gott julknäcke.

 

 

Hyllan är uppsatt i det lilla kontoret och ska då fyllas av burkar med äppelmos, specialchokladkakor, mammas pepparkakor, lite pynt och dessa:

 

 

Söt och stark julsenap. Denna senap innehåller inte en massa konstigheter som köpesenap kan göra. Här är det ren senap. Sötad med honung. Den är stark. Mycket stark. Som jag vill ha den. Jag kan inte göra den som maken vill ha den. För då blir den inte. Han tycker inte om senap. Jag har ändå tvingat honom att smaka. Han tyckte inte om den. Men det gjorde jag. Den kommer göra sig fantastiskt på en hembakt julknäckeskiva med prima julskinka.

Dessutom är burkarna väldigt söta.

I kväll har jag gjort dessa:

 

Motion fick jag också för jag hann inte klart innan Grey´s anatomy började så jag fick springa upp och ner i reklampauserna för att göra färdigt.

Det ska bli några till i morgon.

Nu måste jag sova för i morgon bitti ska jag baka chokladkakor!

 

 

 

 

 

Bröd och senap

 

God lördag på er!

I det Hägglundska hemmet har vi idag haft en lördag där vi uträttat mycket.

Jag har putsat alla fönster, utom de fyra som jag putsade i går och ett som jag struntade i. Vi har 19 fönster. Jag vill att det ska vara fint till nästa helg då vi ska göra juligt. Storstädning blev det också.

Här gillar vi julen skarpt och december är mysets månad.

En plan är också att prova på att öppna den där lilla gårdsbutik "light" som jag pratade om förut. Med lite julgott då.

Så nästa vecka ska hon (jag) tillverka julkransar som från första advent kommer ligga därute och locka...eller nåt.

Och så blir det knäckebröd. Dessa två herrar har provat sig fram i knäckebrödsvärlden idag

 

 

Och resultatet blev:

 

Ta mig tusan det godaste knäckebröd jag ätit. Jag kan föreställa mig detta med skinka och senap på.

Så till veckan blir det mera brödbak.

Men varför hjälpte inte jag till, kan man undra?

Jomenserrni, jag införskaffade ingredienserna. Och makens fina förkläde. Och lite senare drog jag på mig mitt fina förkläde...

 

...och satte igång med senapstillverkning.

Hela jag är inte med på bilden för jag hade en veryverybad hairday. Och poängen är att allt blir trevligare med ett glatt förkläde.

Jag vet inte om jag är nöjd med senapen än. Jag ska kolla av den ordentligt i morgon. Jag tycker om stark senap, särskilt till julskinkan. Men man ska ju kunna andas också. Den får inte fräta sönder näsan liksom.

Så närtillverkad, osockrad (men honungssötad) och stark senap kommer finnas i den lilla lilla ,söta julbutiken.

 

Där kommer även finnas pepparkakor. Dom har inte jag gjort (men det kanske kommer det med, för idag har jag bakat mitt livs allra första egna pepparkaksdeg, som just nu vilar för att i morgon bli till pepparkakor för makens och döttrarnas händer) utan dessa pepparkakor har min kära mor bakat. Skogspepparkakor minsann. Dä ni.

Äppelmos kommer finnas.

Och sen blir det mina berömda chokladkakor...som inte alls är berömda, men jag siktar på det för de är ruskigt goda och mitt eget recept.

 

Varför ska man handla där då?

Jo för man kanske inte har tid eller lust att baka några egna chokladkakor, kavla sitt eget knäckebröd eller blanda till sin egen senap, men ändå tycker att man inte vill ha det där fabriksgjorda.

Hemgjort, fast hemma hos nån annan.

Så man är välkommen att titta in om man vill. Och så kan man titta in och dricka en kopp kaffe också. Och hjälpa mig med ett stort dilemma: Jag har hittat massor av recept på revbensspjäll till julbordet (vi har ju egenuppfödda revbensspjäll nu) som alla låter vansinnigt goda. Vilket ska jag välja? Och varför är min man inte särskilt förtjust i revbensspjäll? Kan jag få honom att ändra uppfattning?

Hur som helst. Titta in. Har vi tur provar jag mig just då fram i chokladtryffelvärlden, så kan vi prova tillsammans.

 

 

Lite stillsam nutidskritik

Det har hänt, när jag berättat om våra planer, att jag fått frågan "ska ni ha elektricitet och så?" och ibland kommer frågeställningar som antyder att man gör kopplingar till kollektiv, till liv utan el, rinnande vatten och moderniteter och sådant.

Med all respekt för de som väljer och klarar av att leva på det viset, men det är inte så vi tänker oss. Vi är inte "det var bättre förr"-anhängare i alla lägen. 

Jag är enormt förtjust i moderna bekvämligheter som badkar med varmt, rinnande vatten, toalett, element, traktorer och andra trevligheter.

MEN

Jag tror definitivt att många människor skulle må bra av att gå tillbaka i tiden på vissa områden. Att man skulle må bra av att minska sina utgifter och istället för att heltidsarbeta, ha tid att umgås. Att dra ner på stressen. Att låta saker ta tid. Att göra saker tillsammans med familjen.

 

Jag vill definitivt ha tv. Jag vill se Big bang theory och Greys anatomy. Men jag vill inte att vi ska komma hem från arbetet, utmattade och tillbringa kvällen framför tv´n i varsitt hörn av soffan.

Jag tycker om att fixa i hemmet - måla, tapetsera, möblera, piffa. Men jag vill inte att vi ska behöva heltidsarbeta för att ha råd att köpa stora platt-tv´n eller möbler som vi egentligen inte har råd med.

Ungarna har dator, tv-spel och de får nya leksaker då och då, men jag vill inte att de tillbringar all sin fritid framför en skärm och jag vill att de ska känna lika mycket glädje av att tillverka saker som av att få dem.

Och jag vill ha pizza eller titta in på nån hamburgerrestaurang nån gång ibland, men inte för att vi inte får tiden att räcka till.

 

Jag ska också vara ärlig och säga att vi inte i första hand gör det här på grund av något miljötänk. Självklart känns det bra ur miljösynpunkt också och jag känner att det tänket kommer mer och mer hos oss, men det var inte ur det vi fick idéerna.

Vi satsar på det här för att vi tror att VI mår bra av det.

Jag kan föreställa mig oss om några år, när vi fyller frysen med kött varje höst, plockar hundratals liter blåbär på ren rutin, och tycker att knäckebrödstillverkning är vardag. Jag tänker mig att vi skördar köksträdgården, fryser in, syrar, torkar, maler och konserverar.

Jag ser mig själv mata getter, samla in ägg och vattna växthus som dagliga sysslor.

Jag tror att det kan vara ett väldigt gott sätt att leva.

Och vad jag önskar att kommuner, landsting och regeringar och vanligt folk kunde inse att människor behöver mer av småskalighet, mindre effektivitet, mer lanthandel, mer byskola, mer cykelvägar, mer närproducerat, mer natur, betydligt mindre socker, mer mjölkbonde, mer lantbrevbärare, mer distriktssköterska, mindre tokkonsumera.

Allt behöver inte vara stort, större, störst för att vara bra. Allt behöver inte vara centralt för att vara bra. Allt behöver inte vara effektivt för att vara bra.

 

Innan jag blommar ut i nån sorts livsstilspredikan ska jag nöja mig med att konstatera att jag tror att det här kommer att bli väldigt, väldigt bra för både oss och barnen. Det är redan väldigt bra för oss.

Och så ska jag bjuda på en bild från det gamla.

Ett härbre som vi röjt fram för det är så vackert att se på.

Det är snett och skevt och vi kommer inte kunna använda det till något. Men det får stå här och vara vackert tills det inte håller längre.

Och jag hoppas att vi människor hittar ett fint sätt att kombinera alla smarta uppfinningar från nutid med den smartare livsstilen från förr.

Och att vi blir bättre på att njuta av livet istället för att jaga lycka.

 

 

Tuta och kör

Ett projekt har vi kvar att ta tag i innan den där rysskylan eller vad det nu var för slags kyla som skulle komma, kommer. Vi ska göra småbalar av halm. Vi ska skotta in en massa, massa halm i en liten maskin som gör halmbalar. Det är tråkigt, dammigt och jobbigt. Men det kommer att bli fint och vi kommer att få fram yta som vi behöver för att förvara annat. Det är alltså det sista vi planerat att göra ute innan vintern faller över oss.
Vad ska vi då göra i vinter, kan man undra?
I vinter ska vi lära oss hur man gör.
Det är nämligen så att de här idéerna om vad vi ska göra med allting liksom bara kastat sig över oss och vi har inte riktigt haft tid och möjlighet att sortera.
Jag har väl alltid varit en sån där "äh, vi kör och ser vad som händer"- typ. Som plötsligt står där med något ofärdigt i händerna.
"MAMMA!!! Kan du brodera klart den här fina tavlan som jag fick för mig att jag kunde brodera alldeles själv, fast jag alltid avskytt allt som har med syslöjd att göra och därför bara sydde fyra stygn på innan jag gav upp??!!"
 Fast oftast fixar jag det.
"Om jag kan sjunga den där sången på ert bröllop i morgon? Självklart, det är lugnt." Hem, googla, youtuba, skaffa noter från notpoolen, toköva.

Maken, har däremot inte varit sån. Han har varit en sån där: "fundera ett par månader, diskutera med konsult, beställa ritningar från Frankrike, mäta, mäta om, diskutera med en annan konsult, låta frågan mogna över sommaren, be en professor se över ritningarna, fatta ett halvt beslut och låta det mogna innan man kanske, kanske småstartar framåt sjuttioårsdagen"
Nu överdrev jag detta en smula, men det är ungefär så det känns när man själv liksom "Jag har tänkt över det i ÅTTA minuter, klart jag är säker! - Nej, man behöver inte mäta!"

Men i och med hela "Projekt Åkre"-grejen har något hänt. Och jag är väldigt glad åt det. Vi tutar och kör, helt enkelt. Vi lär oss efter vägen. Vi mäter mer än vad vi skulle gjort om jag bestämt allt och betydligt mindre än om han skulle bestämt allt. Han ser till att det håller, jag ser till att det blir prydligt.

Nu har vi frysarna fulla med älgkött, lammkött och fläskkött. (Efter att ha panikanvänt "ring en vän"-livlinan och fått mycket god hjälp med vad som är vad på grisen) och vi har ingen aning om hur man tillagar ens hälften av det.
Vi ska alltså lära oss att ta reda på kött, framställa ett knäckebrödsrecept, avsmaka senap, lära oss allt om getter, lära oss allt om får, ta reda på hur man avlivar och tillreder en höna, kolla upp fyrahundratusen olika regler i jordbruksverkets, livsmedelsverkets och alla andra "visombestämmersakerhitochdit"-verks bestämmelser. Vi ska kolla upp tillstånd, vi ska lära oss hur man gör ost, vi ska planera grönsaksland, lära oss hur man förädlar och tar om hand alla grönsaker, planera rabatter utanför ingången till gårdsbutiken, baka, göra ritningar som inte kommer fungera i verkligheten och ta fram ett supergott recept på blåbärssaft.
Dessutom ska vi städa källaren och fira jul.
Och så ska vi ha väldigt roligt och se fram emot den dagen när allt detta är vardagsmat för oss.
Den dagen när vi bakar bröd som om vi aldrig gjort annat och tycker att grisens alla delar är det mest självklara i hela världen.
Den dagen när vi kan ysta en ost med ena handen, nackar en höna med den andra samtidigt som den perfekta senapen puttrar lite i skymundan. Bara sådär.
Och då ska vi se tillbaka och säga till varandra "Kommer du ihåg när vi inte visste vad vi skulle göra med fläskläggen?" och så ska vi skrocka lite förnöjsamt.

Hur man vinner ett gethus

Johoorå! Vi gjorde det. Tömt och sopat. Kommer ni ihåg att jag skrev förut nånting om att "vi städar, så får inspirationen trilla över oss"?

Det gjorde den.

Först lite historia....

Det här har varit det dåliga samvetets ladugård. Här inne hade vi kvigorna och här inne hade man alltid dåligt samvete. För det var smutsigt, det var mörkt, det var kallt och man kände alltid att man borde göra mer. Alltså, det var godkänt. Vi hade inte djur som stod här och led. Men kvigorna kom alltid i andra hand efter mjölkkorna. Man hann inte riktig med att fixa det som borde fixas, städa det som borde städas, laga det som borde lagas. Man gick hit och mockade, utfodrade djuren, grämde sig lite och gick. Och så var man tvungen att gå igenom när man hämtade foder till kossorna.

Och plötsligt när vi stod här, ungefär halvvägs genom röjningen, så kom det över mig...

Vore det inte jätteroligt om detta kunde bli en väldigt mysig ladugård?

Ett rum man vill gå in i?

Ett rum där man möts av bräkande...?

Om vi river ut den inredning som inte behövs, gjuter igen rännorna, bygger lite, skurar och målar...

Då kan vi dela av rummet på mitten och så kan vi ha några getter, bara några, på ena sidan och några får, bara några, på andra sidan. Lagom många getter för att få ihop mjölk till ost...

Jag la fram idén, tittade på min käre make och insåg att precis där och då vann jag diskussionen om getterna!

 

Bakom mig, alltså bakom där jag stod när jag tog bilden, men snett till höger finns ett till utrymme. Där hade vi kvigkalvar som var för stora för att bo i kalvbox, men för små för att bindas upp. Vi hade dem i spaltboxar. Jag ska inte gå in på detaljer, men det var en väldigt dålig och jobbig lösning. Det var ett himla bök med det där.

Det är ett stort rum och vi har funderat fram och tillbaka vad man skulle kunna göra. Nu haver vi bestämt oss.

 

Här är en bild från andra hållet. Ser ni öppningarna? Rummet sträcker sig från öppningen längst till höger till öppningen längst till vänster...eller tvärtom om man så vill.

Vi river ut spaltboxarna, stänger igen öppningarna (man kan komma in från andra hållet ), skurar och fixar en verkstad. En fin, stor verkstad där vi kan samla alla verktyg, alla maskiner, sågar och....grejor.

En stor, fin arbetsbänk. Rediga hyllor. Ordning och reda. En plats dit man kan ta med ungarna och bygga...saker.

Sen. Nån gång ska vi ordna en plats där man kan laga traktorn, köra in bilen och så, men nu kom vi fram till att det här är viktigare. Och vi har verkligen längtat efter en plats att samla allt. Som det har varit har vi haft en del i vår källare, en del i mjölkrummet, en del i en byggnad som jag ska berätta mer om en annan dag, en del i vagnhallen och en del nån helt annanstans. Och man får leta, leta och leta. 90% av tiden man la på ett projekt gick åt till att klura ut var man lagt grejorna.

Nu blir det andra bullar. Bra bullar.

 

Men först blir det helg. Och eftersom vi gjort exakt det jag sa att vi skulle göra, och lite till, denna vecka så blir det chokladpannacotta!

 

 



 

Traktorprojekt

Som ni vet är veckans projekt att städa ur gammellagårn och jag har slagit vad om chokladpannacotta att den är tömd till fredag kväll. Det betyder alltså inte att jag kommer bjuda alla som läst detta på chokladpannacotta om vi misslyckas, utan att jag kommer äta en på fredag kväll om det lyckas. Och om vi misslyckas kommer jag förmodligen trösta mig med en i alla fall.

Fullständig redovisning kommer på fredag, men det ser lovande ut....

 

Det som återstår är att göra småbalar av allt som ligger där i mitten.

 

Jag kan också meddela att våra fina, glada grisar idag har begett sig iväg på sin sista resa. Ungarna är okej med det, medans jag som har en väldig...jobbig period, nog inte kan titta mot den tomma hagen utan att storgrina. Därför kommer jag som vanligt titta på Grey´s anatomy ikväll och storgrina åt det i stället.

 

I alla fall och hur som helst...

Nu ska jag berätta om ett litet projekt jag överraskat mig själv genom att brinna för.

Projekt traktor:

 

 

Det här är vår traktor. (En av dem) Fyrahundran heter den i dagligt tal.

Den är gammal och sliten i färgen, som ni ser. Den har trasig tak, trasig och ful sits och den är smutsig och halväcklig. Dessutom uppstod en liten brand i motorn för några år sedan, så man måste starta den med en skruvmejsel från utsidan.

Jag kan köra traktor. Egentligen. Men jag gör det väldigt, väldig sällan nu för tiden.

Det är inte för att jag är tjej. Okej?

Det är bara så att jag inte haft så stort intresse för det. Och dessutom är maken en mycket skicklig traktorförare. Mycket skicklig. Han kan köra traktorn där den egentligen inte får plats. Han kan lyfta ur saker där det är omöjligt och bruka skopan med fantastisk precision.

Som ni märker är jag näst intill barnsligt imponerad av hans traktorkörning.

Det är typ som Justin Bieber för en trettiotvåårig bonnfru.

Och jag är inte av den åsikten att jag måste vara bra på nånting bara för att.

Jag måste inte kunna för att han kan.

Annars måste han, i rättvisans namn, lära sig spela piano och binda kransar.

Det räcker egentligen med att en av oss fixar snöskottningen.

MEN - jag har kommit på att det vore jättekul att kunna.

Eftersom jag inte kommer på ett sätt att motivera inköp av snöslunga (argumentet "det verkar så kul att göra små, söta gångar i snön" duger inte riktigt) så vore det ju roligt att göra små, söta gångar i snön med en traktor.

Men jag vill inte starta den med skruvmejsel och jag vill inte ha snö i nacken om jag kör på vintern. Jag vill inte bli smutsig av att sätta mig i den och jag vill inte att det ska se ut som att jag är på väg till skroten med den. (Maken vill naturligtvis inte heller att den ska vara i det här skicket, men jag vill väldigt gärna ta åt mig äran för att vi så att säga får ändan ur vagnen)

Så här ska piffas traktor!

Det ska bytas sits, lagas motor, ordnas tak, städas och putsas. Den ska skuras och lackas. Den ska bli välfungerande, fräsch och söt.

Jag ska i princip kunna köra den iklädd balklänning. (Nu äger jag ingen balklänning, men jag har sett några fina sådana som jag diskret lagt fram önskemål om att maken ska sy till mig)

Sen blir det åka av!

Och ja, förmodligen är det ett sätt att stilla abstinensen efter gräsklippningssäsongen.

Och ja, det är mycket möjligt att vi kommer fixa traktorn, jag kommer skotta snö en gång, köra sönder något och sen aldrig vilja köra traktor igen.

Men då har vi åtminstone en fin traktor. Och kanske en balklänning.

 

 

 

 

 

En brödstuga?

Vi blev klara med mjölkrummet den här veckan. Som vi sa. Det är dock svårt att få till några fina bilder i det där rummet. Svårt att hitta en vinkel att fotografera från.

 

Men sånne här fräsch färg blev det i alla fall.

 

 

Jag bjuder också på en bild på en kille som gör ren lysrörsarmaturen. Det har inte gjorts sedan elektriciteten uppfanns. Typ. Det var i alla fall riktigt äckligt. Sa han. Jag tillbringade stor del med att sitta på den där drickabacken, berömma hans insats och påstå att mitt viktiga jobb var att dokumentera det hela. Man måste dela på arbetet.

 

 

Här bestämde jag under städningen att jag ska fixa en mysig liten "göra kransar-hörna" Kan väl bli trevligt? Ett bord, en stol, en lampa, några hyllor och en cd-spelare. Allt man behöver.

 

Varför kände jag mig då tvungen att lägga till "som vi sa" i den första meningen? Jo, för det är på två vis med att dela med sig av planerna, drömmarna, idéerna.

Å ena sidan är det roligt att dela med sig.

Å andra sidan finns en liten rädsla att misslyckas.

Man vill liksom inte vara såna där "mycket snack och liten verkstad"-folk. Man vill ju framstå som pålitlig. Man vill ju att det ska verka som om man vet vad man pratar om.

Ni vet.

Det finns såna där som kommer med idéer, häftiga idéer, roliga idéer. Som man bara lyssnar på med ett halvt öra, för att man lite i smyg tänker "jaja, vi får väl se hur det blir med det"

Å tredje sidan (?) är det ett ganska bra sätt att sparka sig själv i baken. "Nu har jag ju talat om det för folk, nu får jag minsann se till att genomföra det också" Liksom.

 

Nu ska jag berätta om en idé. En dröm. Nåt som kanske kan bli en plan. Nåt som kanske inte är realistiskt. Nåt som jag inte har tillräcklig kunskap om, men hoppas på att kunna skaffa mig.

Okej? Jag lovar inget. Men jag hoppas. Jättemycket.

 

 

Det här är ingången till källaren i vårt andra hus. Brystugan, säger vi till vardags. Jag trodde att jag var ytterst klok som listade ut att det naturligtvis en gång i tiden har hetat "brödstuga"  Kul också eftersom vi tänker baka bröd. Men nej. "Bryggstuga" upplyste han med historiska kunskaper.

 Här inne finns ett hyfsat stort utrymme som vi städat ur en gång. Vi måste städa ur det en gång till, för det råkade bli tomkartong- och sofförvaring under resans gång. Det kan bli ett fint och charmigt rum, för det har bland annat såna här trevliga fönster:

 

I detta rum finns också en skatt:

 

En vedeldad ugn.

Här ska vi baka bröd. Det är inte bara en dröm. Det är en plan. Vi ska bara snacka lite med sotare och lite andra såna där tråkiga detaljer. Och finslipa brödreceptet.

Drömmen är: pizza.

Tänk er att vi, några gånger under sommarmånaderna, har pizzakvällar.

Dinkelpizza - of course.

Vänner, bekanta, obekanta och löst folk anmäler intresse. Vi fixar god pizza och dryck för en rimlig penning. Lite underhållning kanske? Man sitter i ett angränsande (nu kartongfyllt) rum, som då kommer vara ytterst trevligt inrett, man umgås, blir mätt och har en trivsam sommarkväll. Som på restaurang, fast bättre (jojomen) och vi skänker allt ekonomiskt överskott till Rädda Barnen.

Är ni med?

Allt som fattas är en bra pizzaspade.